Framträtt

Långt in i framtiden. Som ändå inte blev så framtidslik som den förutspåddes. Bortsett kanske då från att jag numera läser dagstidningen papperslös i datorn medan jag spiller morgonkaffet i tangentbordet. Annars är det lika svårt att vakna om morgnarna som det alltid har varit, bilen är lika skrotig som bilarna alltid har varit, hundarna lika flåsiga som hundarna alltid har varit, och jag torkar av motoroljan på byxorna som jag alltid har gjort, medan jag ser tiden rusa iväg med visarna på ett repigt, mekaniskt dykarur. Skorna är lika oknutna som de alltid har varit, när jag ännu en morgon lyckas komma iväg till jobbet i någorlunda acceptabel tid, med tankarna till hälften i Gobiöknen, till hälften i en intrikat fraktal och på de hela taget någon helt annanstans.

Så sitter jag på labbet en dimmig novembermorgon, vitt och ljust med varningsskyltar för röntgenutrustning, och lyssnar på en entusiastisk sicilianare som berättar om multispektralfotografering. Om hur dolda lager och färgpigment kan genomlysas, upplysas och avslöjas. Lampor och filter, och spökbilderna framträder på skärmen. Avslöjade av vetenskapens violetta ljus. Tidens lagerföljd är inte fixerad i kronologiska strata. Lika mycket är jag barn, och läser gamla råttätna veckotidningar i mormor och morfars sommarstuga. Någonstans däruppe, därhemma, i evighetsljusa sommarnätter. Det stod om det Övernaturliga. Och om Parapsykologi. I de där veckotidningarna. Illustrerat av suddiga, korniga svartvita foton; inte helt olika de infraröda andebilder som multispektralfotograferingen i lager på lager manar fram ur den medeltida madonnabilden. Avslöjande dess uppkomst genom giftiga färgpigment. Som kadmiumrött och zinkvitt. Det finns ett annat ansikte bakom ansiktet. Som har framträtt genom ljuset. Framträtt. Så stod det ofta i de där veckotidningarna, att bilden hade Framträtt, och att Vetenskapsmännen inte kunnat räkna ut hur den var målad; bilden som Framträtt av sig själv på en vägg, på ett löv eller ett stycke tyg. Spökansiktena på golvet. Kristi döda kropp med spikhål i handlederna på en svepning. Det fanns inga spår av färgpigment. Men väl av blod.

Parapsykologin och de framträdande bilderna, som jag sedan tyckte mig se i det fuktskadade taket, i de gulnade sidorna i familjebibeln och lite varstans, fick mig att spy av ångest om nätterna. Där och då. På andra sidan tiden, numera själv en lärd man som eftertänksamt tvinnar skägget och begrundar ljusets spektrum, låter jag mig inte skrämmas. Olika logiker överlagrar varandra. En logik på labbet. En annan någon annanstans. Skulle blodet droppa ner ur ett medeltida krucifix nästa gång jag står ensam med kameran i en gotländsk kyrka, så skulle jag inte bli förvånad. Eller springa ut i panik. Inte heller försöka torka upp det för senare analys. Eller försöka avfärda det som järnoxid. Bara stanna till i ordlös, logiklös hänförelse över det irrationellas manifestation. När ännu ett annat lager av en annan verklighet har framträtt. Genom ännu ett av logikens tunnslitna hål.

Överkalixljus

Bara i Överkalix finns det här ljuset, och den här färgskalan. När snön och isarna lägger sig. Det finns en ren, genomskinlig tomhet; ett skugglöst, reflekterat ljus när ännu en årscykel sluter sig.

 

 

Ingen utställning på Gotland Art Week – inga rälsbussar från Morjärvs station

Jag ställer inte ut på Gotland Art Week i år. Det funkar inte att ställa ut min konst på det sättet; som konsttryck i ramar på väggar. Det blir för litet. För begränsat. En bruten helhet. Jag lämnar tavlorna där de är, och jobbar vidare med andra sätt att visualisera det jag sett.

Det är ingen mening med att stanna kvar och vänta vid en nerlagd station.

 

 

 

Konservburkstrygghet

Jag har alltid haft svårt för att ta beskäftiga uppmaningar från Staten på allvar, och så även denna sparsmakade lilla folder. Vad vill den egentligen säga? Vem är avsändaren, och varför kommer den just nu?  Det finns någonting beklämmande över de fragmentariska illustrationerna och de myndighetsmässigt betryggande formuleringarna. De tre kronorna tillsammans med uppmaningen att aldrig ge upp. Bilderna av Kriget, och familjen vid radion. Ett lätt obehag i sommarvärmen. Tanken finns där redan när jag ser det skymningsröda omslaget i brevlådan: Är de goda råden egentligen bara ett sätt att dra bort uppmärksamheten från någonting annat; sprida budskapet om att det räcker med att samla på sig konserver, våtservetter och värmeljus för att vara en säker och solidarisk samhällsmedborgare? Att få människor att fokusera på sitt eget lilla ”preppande” av förnödenheter i stället för att tänka, diskutera, söka information och skaffa sig större perspektiv på säkerhetsläget i Sverige och i världen?

Det är inte innehållet i sig som är problematiskt. Det är bra att ha ett lager av konserver och torrvaror hemma. Förutom matkällaren och frysen. Det är också bra att vara medveten om att allt som sprids på Facebook inte är sant, och att ha tänkt till kring vad man gör vid ett längre strömavbrott eller en avgrävd vattenledning. Det kallas även för sunt förnuft och planering. Ja, det kan bli krig. Det kunde det bli när jag var barn också, däruppe i skottlinjen mellan Supermakterna, när Sovjetunionen fortfarande fanns kvar på andra sidan Finland. När betonghindren stod färdiga att ställas ut över E4:an, och var och en av Presidenterna bara behövde trycka på en (förmodade vi) röd knapp för att spränga hela jordklotet in i en atomvinter. Man var rädd. Ibland, ett tag. Sedan gick man ut och lekte igen. Under stjärnhimlen med blinkande satelliter.

Samhällsnyttig information. Flyglarm och uppmaningar om att förvara vattendunkarna svalt. Någonting i tilltalet oroar. Mer än både det antydda kriget och krisen tillsammans. Vetskapen om att man aldrig kan skydda sig mot allt. Aldrig helt och hållet. Aldrig mot allt. När jag går in i den kompakta väggen av fuktig junivärme, efter sedvanlig månadshandling på ÖoB med kundvagnen tung av konserver, vet jag att jag ändå inte är skyddad. Inte ens om ÖoB fortfarande hetat Överskottslagret och jag fått med mig både automatkarbin och ammunition i vagnen. Det Farliga, det kommer ändå. Kryper in där man minst anar det. I ditt eget liv. Där det varken kan skjutas eller besvärjas med nyponsoppa. Ett oändligt hål som slukar förstahjälpenkittet; komplett med latexhandskar och suturtråd. Döden slår till var och i vilken form den vill, utan att låta sig hindras och mutas av ett storpack AA-batterier. Vevradion lämnar inga besked.

Det vandrande ljuset

Det här skrämde mig mer än någonting annat när jag var barn. Och det skrämmer mig än. Det vandrande ljuset och den förbiglidande tiden, som de illustreras av sommarens kvällssol (i min barndom på nordligare breddgrader snarare nattsol) som vandrar över väggarna silad genom läckande persienner. Den gula färgen, den skiftande formen och rörelsen som inte kan stannas. Sommarens fuktiga inomhusvärme. Och tiden. Som bara rinner iväg och försvinner. Vetskapen om att sista tåget har gått.

 

Nedslag – utställning i bunker på Södra Hällarna

Sista dagen i dag, för årets upplaga av samlingsutställningen Nedslag i bunkrarna på Södra Hällarna i Visby. Vädret har varit sådant, att stranden har lockat mer än kulturen. Men det har ändå blivit en del intressanta samtal och möten med besökare. Och många nya planer för fortsatt arbete med fraktaler. 

Kryobios

Kryobios är en extrem form av frystolerans kännetecknad av bevarad livsduglighet, följt av ett metaboliskt avbrott inducerat av en låg temperatur.

 Kryobios är också titeln för ett fraktalprojekt jag genomfört på temat fruset liv. Själva titelfraktalen ser ut så här:

Kryobios
Fraktalkonst av Viktor Valdemar Lindbäck

 

För den som vill fördjupa sig i tillståndet kryobios, ger Wikipedia följande definition:

Cryptobiosis is an ametabolic state of life entered by an organism in response to adverse environmental conditions such as desiccation, freezing, and oxygen deficiency. In the cryptobiotic state, all measurable metabolic processes stop, preventing reproduction, development, and repair. When environmental conditions return to being hospitable, the organism will return to its metabolic state of life as it was prior to the cryptobiosis.

 

Cryobiosis is a form of cryptobiosis that takes place in reaction to decreased temperature. Cryobiosis initiates when the water surrounding the organism’s cells has been frozen, stopping molecule mobility and allowing the organism to endure the freezing temperatures until more hospitable conditions return. Organisms capable of enduring these conditions typically feature molecules that facilitate freezing of water in preferential locations while also prohibiting the growth of large ice crystals that could otherwise damage cells.