Bruten cirkel

När jag vaknar är det mörkt. Det är för sent eller för tidigt, och jag letar efter platsen i tiden.

Det var i Tornedalen jag började arbeta med mandalas. Efter att ha varit upp på Luppioberget den sista solvarma dagen i september. Ett annat september. En annan höst. Innan tid hade förflutit. Jag åkte tillbaka. För att sluta cirkeln i det gula, låga ljuset. Jag minns inte när jag var där sist. I en dåtid som inte längre löper som ett parallellspår till nutid.

Jag minns Luppioberget från den där hösten som så högt och mystiskt till formen; som ett naturens eget ziggurat, som ett monument från jättarnas mystiska tidsålder med processionsvägar upp till dess topp. Ett inre fyllt med underjordiska gångar, flytande metaller och hemlig kraft. Stenarna såg ut som perfekt huggna byggblock, med 90-gradiga hörn. Vill jag minnas.

Nu är det bara ett vanligt berg, med regnhala, spruckna granitklippor. Jag går en bit, men vänder om. Ingenting att se. Egentligen.

Luppio-1

Luppio-2

Luppio-3

luppio-vy

Jag kör hem. Till det enda hemma som finns. Till den enda horisont jag kan namnge. Där kartan har form och struktur.

Hem-fraan-Luppio

När jag somnar igen, är det fortfarande mörkt. Platsen och tiden är upplöst i tomhet.

Bruten cirkel

Bruten cirkel

This entry was posted in Mandala, Texter and tagged , , .

Post a Comment

Your email is never published nor shared. Required fields are marked *

*
*