Det blir en vårutställning i år också. Med fraktalkonst. Temat är tomrum, men tomrum är ingen bra titel på en konstutställning. Och det är ett organiskt, snarare än ett rumsligt tomrum som brer ut sig, fylls och töms i min fraktalkonst. Jag tänkte. Fångade fragment från samtal jag hört. NO-lektionerna på högstadiet. Gamla nummer av Illustrerad Vetenskap jag bläddrat igenom. Jag somnade, och vaknade tio över två; en tid då alla tankar är möjliga. Googlade efter ord. Men hamnade bara på sidor om fettsugning och bröstplastik. Till slut gav jag upp, och valde titeln hålrum. Naturen har hålrum. Arkitekturen har tomrum. Min fraktalkonst skapas och växer i hålrum. Hålrum genom tid och rum. Däremellan, och ut.

Vägen och järnvägen. E4:an, och E10:an. Transsibiriska järnvägen och andra järnvägar. Det förlorade benet på min säng är ersatt med en överbliven bit av Haparandabanans räls. Den 9/5, klockan 19 på The Slope Slope i Visby, läser jag några av de texter jag format på och av vägen.

Frågan kommer upp ibland. Senast igår. Om jag håller kurser. Och svaret blev, som alltid, nej. Det gör jag inte. Inte av oginhet, eller rädsla för konkurrens, utan för att det helt enkelt inte går. Kamerorna, kurvorna och koderna som skapar mina foton och fraktaler är inga tekniska hjälpmedel, som kommer med manualer och mallar, utan ständigt flytande förlängningar av min egen perception. Det går inte att lära ut på en studiecirkel hos Vuxenskolan. Eller ens på en tredagars intensivkurs i vildmarken. Jag har hittat mina egna sätt att fragmentera, hantera och återskapa de världar jag lever i. Andra får hitta sina.

Det finns så mycket idéer om hur det skall vara. Med konst och foto. Och visst, jobbar man kommersiellt med foto så måste man ju leverera foton som håller den tekniska standard och estetik som gör att kunderna betalar för dem. Men själv lever jag inte på min konst, utan är fullständigt fri att skapa och omskapa den splittrade, upplösta värld som ständigt passerar genom min varseblivning; med de tekniker som i stunden lämpar sig bäst för ändamålet. Tekniken följer tanken. Inte tvärt om.

Jag skiljer inte mellan finfoto och fulfoto; mellan systemkamera och mobilkamera, mellan analogt och digitalt, mellan obehandlat och behandlat. Inte heller skiljer jag mellan finkonst (sådant man ”gör själv” med pensel och färg) och fulkonst (sådant man ”bara gör i datorn”).

Jag skapar med fragmentering som enda gemensamma nämnare i allt jag gör; på samma gång nerfrysning och upplösning i ett gränsland. Jag kan uppleva fler dimensioner än jag någonsin kan materialisera i 3D-världens hopplösa begränsning. Jag får skiva upp, och frysa mina upplevelser i 2D i stället – som konserverade preparat under objektglas.