Category Archives: Mandala

Trettondagsmandala

Jag har gjort ett trettondagsmandala.

 

TRETTONDAGSMANDALA

TRETTONDAGSDETALJ

Also posted in Fraktalkonst Tagged , , , , |

Bruten cirkel

När jag vaknar är det mörkt. Det är för sent eller för tidigt, och jag letar efter platsen i tiden.

Det var i Tornedalen jag började arbeta med mandalas. Efter att ha varit upp på Luppioberget den sista solvarma dagen i september. Ett annat september. En annan höst. Innan tid hade förflutit. Jag åkte tillbaka. För att sluta cirkeln i det gula, låga ljuset. Jag minns inte när jag var där sist. I en dåtid som inte längre löper som ett parallellspår till nutid.

Jag minns Luppioberget från den där hösten som så högt och mystiskt till formen; som ett naturens eget ziggurat, som ett monument från jättarnas mystiska tidsålder med processionsvägar upp till dess topp. Ett inre fyllt med underjordiska gångar, flytande metaller och hemlig kraft. Stenarna såg ut som perfekt huggna byggblock, med 90-gradiga hörn. Vill jag minnas.

Nu är det bara ett vanligt berg, med regnhala, spruckna granitklippor. Jag går en bit, men vänder om. Ingenting att se. Egentligen.

Luppio-1

Luppio-2

Luppio-3

luppio-vy

Jag kör hem. Till det enda hemma som finns. Till den enda horisont jag kan namnge. Där kartan har form och struktur.

Hem-fraan-Luppio

När jag somnar igen, är det fortfarande mörkt. Platsen och tiden är upplöst i tomhet.

Bruten cirkel

Bruten cirkel

Also posted in Texter Tagged , , |

Höstminnen

Tid har förflutit. Solen står lågt på himlen. Höstlandskapet är avskalat, platt och tomt. Frosten dämpar färgerna på marken. Det är kallt som satan. Jag har fått in sista kubikmetern ved i vedhuset. Bryter ihop över att måsta vara kvar en vinter till, för att elda upp vedhelvetet. Som alla andra höstar. Som jag minns. Sedan minns jag någon annans höstminnen. Men det är länge sedan nu. Saknaden bryter igenom i tunna sprickor. Önskar det gick att vrida tiden tillbaka; spela över tomma minnen med liv. Jag minns att jag frös då också. När jag väntade på bussen. Minns tomheten på pendeltåget. Lukten i tunnelbanan. Kontakten är bruten. Inte av vilja eller illvilja. Utan av tiden själv. Som ordlöst överlagrats, smält ihop och bort.

Vad minns jag mer? Att det kom ett sedan mellan andra dåtider. Att det var kallt. Att jag var ensam. Björkveden. Pannan. Lågt solljus. Den varma tyngden av hunden i sängen om morgnarna. Många morgnar. Datorns ljusfönster mot verkligheten. Fläktsurret. Värmen från skärmen. Värmen vid eldarna i Saivolandet, när bara kroppens tomhet fanns kvar i husets tomhet. Men det kom sedan. Först var slamrande trappuppgångar. Helgnätternas festskrikande från grannarna. Bankandet och sparkandet på ytterdörren. Att jag var ensam då också. Det blir svårare och svårare att minnas andra minnen. Längre bort, för längre sedan. Ett annat länge sedan, då Morfar lärde mig att ro och fiska. Böcker i ett annat rum. En skola på en annan plats. Att en gång ha levt i en barnkropp. Skägglös. Skrapande hårlösa, barnmjuka, myggbitna ben mot granbark, cykeltrampor och dammande väggrus. Nej, jag kan inte minnas. Den som mindes minns inget mer. Tid har förflutit.

hoestminnen-W

 

Also posted in Texter Tagged , , , |

En annan tid

Det är sommar. Det är varmt. Ett fönster står öppet. Jag anar solglittret på älven mellan björklöven. Jag städar. Sammanfattar. En tid och ett liv. Och en plats där jag arbetat mig igenom hela cykler av liv, nerbrytning och död. Det är de sista varma sommardagarna nu. Nätterna har börjat bli mörka. Snart kommer morgnarna att vara kalla och fuktdrypande.

Ja, det var mer än så här; mer än det fysiska rum, de lämningar, rester och fragment jag dammsuger, sorterar och emellanåt lägger in i pannan. Rummet där liv skapades, fragmenterades, dog och återskapades, är tömt på sin sköra magi.

staedning

Det gick, tills det inte gick längre. Någon annanstans, i en annan tidsaxel, var denna sköra magi själva drivmedlet och ramen som höll samman livet och gjorde det omöjliga möjligt. Var det på riktigt? Jag vet inte. Men där och då var det i alla fall det.

Sedan vaknar man. Och hundarna är bara hundar, och går inte att kommunicera telepatiskt med. Och man bor i en hopplös avfolkningsbygd utan varken arbetsmarknad eller umgänge, och långt bort från alla och allt.  Och det finns ingen högre mening med det. Och det är dyrt och besvärligt när allting går sönder och kostar pengar. Och man kan inte leva på ingenting, och allting är alltid slut, och det där sega jävla älgköttet är en pina att både tillaga och äta, och att vara i naturen är ingen frihet, utan bara en stressande leda. Och pengarna räcker ingenstans, och det blir bara glesare och glesare mellan projektanställningarna, och man kan inte spara ihop till utlandsresor från A-kassan. Och man bara kvävs. I ett allting slukande tomrum.

Tiden är en annan nu; rör sig längs en annan axel, i ett annat flöde, i en annan form. Jag har min ryggsäck och mina kameror. De ord och bilder som mitt medvetande skapar kan ingen ta ifrån mig. Jag går vidare nu. Tvärs genom tiden.

 

 

Also posted in Foto, Fraktalkonst, Texter Tagged , , , , |