Category Archives: Resor

Mongolian powerscape

Dag 3, och foto 3, av fotutmaningen fortsätter på temat Powerscapes – dvs. landskap med kraftledningar. Det här fotot tog jag från tågfönstret i det tidiga gryningsljuset, några timmar innan Ulaanbaatar, Mongoliet, i slutet av en 6 dagar lång tågresa från Moskva.

Powerscape-Mongolian-dawn

Also posted in Foto Tagged , , , , , , |

Powerscape

Dag 2, och foto 2 av min veckolånga fotoutmaning – och jag lägger ut ett foto på det tema jag kallar för ”powerscape”; dvs landskap där huvudmotivet är kraftledningsstolpar och/eller kärnkraftverk.

Powerscape

Also posted in Foto Tagged |

Mingla med skelettt och begapa uppskurna lik

anatomiska teatern, Gustavianum, Uppsala

Dag 1, och foto 1 av min veckolånga fotoutmaning – Anatomiska teatern på Gustavianum i Uppsala. Fotot tog jag för drygt två veckor sedan – men jag har varit fascinerad av anatomiska teatrar (och annan medicinsk rekvisita från 1600-talet) så länge jag kan minnas. Till min barndoms favoritböcker hörde en flottig gammal läkarbok, och på favoritsidan fanns en bild av anatomiska teatern i Leiden på 1600-talet – där skelett och människor minglar runt ett öppnat lik. Reinkarnation? Ja, det vettefan. Men i det här livet blev det arkeologi i stället för medicin.

Anatomiska teatern i Leiden, början av 1600-talet.

Och så här såg anatomiska teatern ut, sett ur likets perspektiv:

Ur likets perspektiv

Also posted in Foto, Texter Tagged |

Praktik i Mongoliet, del 11 – Hemhaveri, vardagshelvete och absolution

Och jag gick ut i öknen. Och jag kom hem. Och det var ingen angenäm hemkomst.

Det var som i Tom och Jerry, när musen slår katten i skallen med en överdimensionerad träklubba, och katten spricker i småbitar som antikt kinesiskt porslin. Med mig själv och min tillvaro som den fragmenterade katten.

Det finns dagar som drunknar i vardag; i ett skenande Tetrisspel av otillräcklighet. Ständig tidsnöd, i ett evigt hemhaveri och vardagshelvete. Det fanns, och det finns, en mördande trötthet; ett bokstavligt mörker, och en nötande, tärande, malande röra, som fräter och äter på allt runt omkring.

Det fanns andra tidslager, mellan då och nu; en skugga gick genom dem alla.

Det har hänt förut. Mellan då och nu, någon annanstans. Och jag trodde på vad hon sade. Hon sade att det var ”solver” som hade nött ner korkmattan i köket, gnagt rosthål i golvet på bilen, fått pannan att läcka och skorstenen att rasa in. Solverna var grå nötningsandar, som vandrade runt i cirklar och nötte ner allt som kom i deras väg. Sade hon. Och hon visste en som fått renovera huset, sedan andarna nött upp det. Just där. Just då. Så var det så. Det rasslade i gruset. Medan cirklarna växte fram.

Det har hänt förut. Hon sade att det var kosten. Spannmål och mjölkprodukter. Och strålningen. Från telefonen och datorn. Och masten på Berget. Och ett Tidigare Liv som spansk inkvisitor. Och avtryck av de döda. Och gengångare och spöken. Och andar och oknytt, och dåliga energier. Och de rätta korten kom upp, med tomma bägare och liemän och hängda män. Pekarna vred sig i hennes händer. Och i huset fanns en öppen Portal, som osaliga andar fladdrade in, och livet ut igenom. När jag gick emot den, missvisade kompassen plötsligt 90 grader.

Och det blev tarotkort och kristaller, och salt i hörnen och ceremonier. Och healing, kinesiologi och kraniosakral terapi. Och dieter och homeopater. Och jag tror fan att det bara var destillerat batterivatten i 500-kronorsflaskorna. Eller rentav bara kranvatten. Och det var förstförsämringar och utrensade toxiner. Och det var energier och frekvenser. Och poltergeistar som smällde, brakade och välte syltburkar. En svart skugga rörde sig över väggen. Och hunden vägrade gå in i huset.

Tid har förflutit. Det snöade. Och snön slöt sig bakom mig. Novemberdagar någon annanstans. Mellan tidens frusna lager. Den svarta skuggan föll genom dem alla. Svagare och svagare. När tid lades till förflutenhet.

Jag vet det nu. Den svarta skuggan är min egen. Portalen min egen tomhet. Och den vetskapen försvinner inte in i dammsugaren med saltet i hörnen och de små, hala kristallerna på fönsterbrädan. Inte heller behöver den underhållas av terapeuter med F-skattsedel. Det är varken onda andar, dåliga energier, toxisk kost, spöken eller strålning som tröttar och tär. I den mörka, klistriga vardagsdimman gömmer sig inga andar, portaler eller spöken. Bara min egen ilska, trötthet och leda. Mer eller mindre materialiserad utanför mig själv.

Det finns inga nötande ”solver” – annat än sådana som jag själv skapar genom att klampa in på gamla, spröda korkmattor med snöblöta, leriga kängor. Genom att vara en oansvarig husägare, och prioritera mina resor och konstutställningar framför målarfärg och nya vitvaror till huset. Och genom att köra gamla, risiga bilar antingen över stenar och stubbar i skogen, eller i snömodd på hårdsaltade Europavägar. Det var inga ”dåliga energier” i älgstudsaren. Pipan var helt enkelt fullständigt slut, konstaterade vapenverkstan. Inga mentala eller övernaturliga komponenter i det. Tvärt om ett vanligt problem på just den här vapenmodellen. Det finns inga ”dåliga energier” på platsen där jag bor – förutom min egen trötthet och leda på en plats som inte har någonting att ge. Mot hemallergin hjälper varken andeutdrivning, homeopatisk desensibilisering, eller ängsligt undvikande av dåliga energier, limpa, ost och datorer. Det är bara att lämna hemhaveriet och vardagshelvetet därhän. För att överleva. På riktigt. I ett sammanhang som är på riktigt.

Det finns en estetik; en skenbar frihet och enkelhet, som är ett tids-, penning- och energislukande helvete att underhålla. Enkelhet kostar. Ett kringskuret liv vidgas inte av att man reducerar det ännu mer.

tomhet

Och jag vet var min sömn blev kvar. Och jag vet var jag slutade att vara vaken.

Och myterna lever i mig. Och jag lär av Ilmarinen och Völund. Jag smider min verklighet av språket och matematiken. Jag lever och skapar min frihet av ord och ljus. Bortom tung, trög, sönderfallande materia.

kalejdo

Also posted in Texter Tagged , |

Ökenminnen

Vad skall man säga? Man går genom en dörr; över en gräns, genom en passage. Sedan är allting förändrat.

Skogen luktar som den gjorde. Den sista varma solen på barrig mossa och blåbärsris. Sensommarmörkret; när jag i svagt glödlampsljus, mitt i natten, läser Thor Heyerdahls ”Expedition Kon-Tiki” är detsamma. Hundarna sömnandas och småmorrar, i den kvardröjande, nattmjuka värmen.

Det fanns ett mellanrum. Däremellan. Tomheten i huset vid världens ände. I en annan världs ände. Där sömnen blev kvar.

Jag tar fram Eddan; fortfarande fuktig av andra sensommarnätter. Jag läser Volundarkvida; om smeden Völund, som fängslad på en ö, med avskurna knäsenor för att inte kunna fly, tvingades smida skatter åt kung Nidud av Svitjod. Men Völund smidde sina egna vingar, och flög därifrån. Smidde sin egen frihet. Av sin egen kraft och kunskap. Han gillade inte läget, bestämde sig inte för att det inte är hur man har det utan hur man tar det, eller fann sig i sin situation med hänvisning till att den var gudarnas vilja. Medvetandet glimrar till och släcks. Som det gjort redan innan. Det är kvavt och fuktigt här inne. Som att andas komprimerad hopplöshet. Hundarna vansinnesskäller, och klöser på ytterdörren. De vill väl också bort härifrån.

Gyljen eller Gobi spelar ingen roll – både sömnen och vakenheten lämnade jag ändå kvar någon annanstans. Medvetandet upprepar mitt namn i tomrummet. I sängen ligger bara en tom kropp kvar, med myggbitna armar. Namnlös.

Persontrafiken från Morjärvs järnvägsstation är nerlagd nu. Jag stannar inte längre där, när jag är till Luleå. Det behövs inte längre. Jag har sett mer nu. Genom urblekta sjömansögon, som får krampaktiga knappnålspupiller i det plötsliga 60-wattsljuset.

Jag ser mig i spegeln; skäggig som om jag själv just skulle ha blivit avstjälpt från en längre färd på flotten Kon-Tiki. Och landat någon annanstans, där jag tagit någon annans plats. Och jag vet att tid har förflutit, och att tid kommer att förflyta. Från det bräckvatten i Bottenviken, där jag tog mina första simtag – genom eoner av Östersjöns kalla saltvatten. Genom andra hav.

Det är fler än en som frågat vad som hände när jag var i Mongoliet i sommar; hur det egentligen var, och vad jag egentligen gjorde, och om jag var med om någoting otrevligt. Folk undrar varför jag inte visar några foton; varför mina berättelser är så osammanhängande, varför jag inte lägger ut någonting på bloggen. Och varför jag inte levererar det examensarbete som resan och praktiken skulle leda till. Varför det är så tyst. Varför jag är så tyst.

Vad skall jag säga? Vet jag ens själv vad som hände?
Mina minnen är lika fragmentariska som de osorterade mapparna med foton, och de oläsliga anteckningarna med bläck och kulspets i sönderfallna anteckningsböcker. En påse oexponerade filmrullar ligger i kylen igen, eftersom den analoga kameran lade av. Var jag ens där?

Jag minns en resa. Jag minns en hemkomst. Lukten av stillastående, övergivet förfall i huset, när jag kom hem. Det ligger ett boardingkort under byrån, som intygar att Mr. Lindbaeck har varit ute och flugit via Sheremetyevo. Jag minns att jag blev sjuk sedan. Men det blir jag ju alltid när jag har varit ute och rest. Febern höll i sig i två veckor. Drygt. Fågelinfluensa, föreslog vårdcentralen. Blodproven visade ingenting. Men jag har slutat att hosta nu. Varken mer eller mindre trött än innan.

Sensommarregnet vräker ner. Dykarurets självlysande visare vrider sig mot morgon. Tidens smältvatten rinner hejdlöst igenom.

Jag minns öknen. Vinden som tog det med sig. Minnet.
Jag minns tåget. Där resan började och slutade. Där tidens pausknapp kom lös.
Jag minns.
Tiden.

WP_20150831_13_00_40_Pro[1]

Also posted in Texter Tagged , , , , , , , , , , , |

Uppbrottets nödvändighet

Det är vårvinter, här hemma i Överkalix. Snön vräker ner genom disigt solljus. Färgskalan motsvarar det gråvita schackrutemönster som är Photoshops definition av tomhet.

vaarvinter

Ryggsäcken med grundpackningen står alltid redo vid dörren. Kamerorna inom armlängds avstånd. Passet, och plånboken med taxipengar i dollar, yuan och tögrög, bär jag alltid på mig. Som en daglig försäkran om att världen är större, och att livet är mer. För vetskapen om att jag när som helst bara kan sticka från alltihopa. Uppbrottets nödvändighet.

Berghaus

currency

kameror

Jag reser ensam, men kallar mig varken äventyrare eller backpacker. Jag vandrar, men kallar mig inte pilgrim. Jag reser utan etiketter. För att leva och överleva. Lika mycket i en inre process, som i ett yttre skeende.

Jag bär resandets metaforer med mig i min vardag. Dykaruret och sjömannens öronring länkar samman mig med det klassiska äventyrets biblioteksdoftande böcker. Sommarlovsdagar och dagsljusa, sömnvarma, myggiga nätter, när de första resedrömmarna drömdes. Havet härbärgerar mina tankars resa och begynnelse. Flygplanet och järnvägsrälsen driver resan vidare.

flyg

kallax

klocka

tornbergsur

Uppbrottet bärs av vårvinterljuset. Bar asfalt i hjulspåren. Hundflåsimmiga rutor, och radion knastrar på finska. Det är som det alltid har varit, här uppe. Och jag längtar bort och ut. Till andra platser, där inget förflutet definierar mig i nuet. Och det är möjligt nu. Att bara ta ryggsäcken och kamerorna, vrida om nyckeln i låset och ge mig iväg. Att leva i uppbrottets nödvändighet.

resan-gaar-vidare

uppbrottets-noedvaendighet

På väg ner till Luleå, till flyget mot Stockholm och Båstad, stannar jag och tankar. Tränger mig förbi stadiga familjefäder i skoteroveraller. Parallellspår. I en annan del av tidens ändlösa lager.

Jag kör förbi Morjärv, men hinner inte stanna till på järnvägsstationen den här gången. Det behövs inte. Jag bär ändå med mig mina minnesbilder därifrån. Varje resa har sin början. Den här resan, som via Akademi Båstad leder till praktikplats i Mongoliet, började på Morjärvs järnvägsstation; i en annan tid, med en mindre ryggsäck, på en annan resa. För mina resor har alla länkat i varandra; vävt sig fram och tillbaka, genom, under och vid sidan av.

Tiden har många lager, men järnvägen går genom dem alla.

AeventyretMorjaerv

Erlian2

Det är långt mellan Överkalix och Båstad. Vad driver mig att i ett års tid gång på gång betala lika mycket som för en utlandsresa för att tillbringa 2-3 dagar i Båstad? Varför ”pluggar” jag, när jag redan har högskoleutbildning, är vuxen och har jobb? Och varför Mongoliet? (är det förresten inte farligt att åka dit?) När jag bor granne med en av Europas sista vildmarker? Jag svarar bara: Längtan ut. Uppbrottets nödvändighet.

mongoliet

spork

Also posted in Foto, Texter Tagged , , , , , , , |

Analoga minnen

Ett analogt foto säger mer än 100 digitala. Så är det bara. Riktigt mellanformat, och inget jävla Instagram. Kodak Porta med utgånget datum, och inget jävla filter. Analoga brottare, och ingen jävla 3D-rendering. Under Mongoliets Eviga blåa himmel.

analog-mongolian-wrestlers-1-viktor-lindbaeck

 

Also posted in Foto Tagged , , , , |

Hemkomst

Det var på tåget som äventyret började, och på tåget som det gick vidare i en annan tid. Från Morjärv till Beijing och Ulaanbaatar. Tillbaka, och ut igen. Och tillbaka.

Och jag kom hem. Som det heter. Utan någon större glädje över att göra det. Till en varm och solstekt sommar som blommar och grönskar som somrarna alltid har blommat och grönskat. Som när jag var barn, fast inte i positiv bemärkelse, och nu är det ingen som kommer och hämtar mig och har maten klar därhemma. Jag kommer med ett sömnigt morgonflyg från Stockholm, och får kånka runt ryggsäcken full av tagelrep och stenar på stan, och käka lunchbuffé på thairestaurang i Luleå (förundrad över den långsamma och glesa trafiken) i väntan på att bussen skall gå. Jag äter ris och kött, som jag är van vid, och konstaterar att det är trevligt att kranvattnet går att dricka, att hundarna inte har rabies och att ingen försöker blåsa mig. Men det är väl allt. För att överleva lämnar jag de sista tögrög- och yuan-sedlarna kvar i plånboken; som en daglig, påtaglig besvärjelse och vetskap om nya resor österut. Lämningarna av Gobi kan jag skaka ur ryggsäcken, men aldrig ur mitt medvetande.

Gobivy

Äntligen har jag fått en adekvat diagnos på den allting utplånande mentala kortslutning som infinner sig hos mig när jag försöker vara ”hemma” och inte har någon resa inbokad. Jag är helt enkelt en ”kronisk vandrare”, som bryter samman om jag hindras från att resa. Ingenting att göra åt – bara att se till att fortsätta att resa för att överleva. Tack för diagnosen, Dr. John D. Schultz! Denna ypperliga artikel fanns i Norrbottenskuriren den 25:e september 1969. Egentligen letade jag artiklar om gruvstrejken vid LKAB i december samma år. Men outgrundliga äro kulturarvets vägar.reslust

Also posted in Texter Tagged , , , , , |

På gränsen i Erlian

Det är någonting arkaiskt; närmast surrealistiskt, med att anlända med tåg till gränsstationen i Erlian. Kanske är det kolröken. Kanske är det den kompakta nattliga atmosfären, där man anar stäppen, eller är det kanske öknen, genom avlägsna hundskall utan kunna se den. Kanske är det själva Erlian, som man inte riktigt vet om är en kuliss eller en spökstad bortom det tomma stationshuset. Kanske bidrar gestikulerande och muttrande passkontrollanter, poliser och tullare som man inte kan kommunicera med på engelska till den allmänna känslan av att inte enbart ha kommit till gränsen mellan Kina och Mongoliet, utan också till ett fullskaligt, flytande gränsland mellan dröm och vakenhet.

Erlian1

Erlian12

Erlian2

Erlian3

Stoppet i Erlian tar halva natten i anspråk, för här byts boggierna under järnvägsvagnarna ut. Spårvidden i Mongoliet är, liksom i Ryssland 1520 mm. I Kina är spårvidden 1435 mm. Man kan sitta kvar i vagnarna, när de lyfts upp med hydrauliska lyftar. Då råder en andäktig tystnad bland både backpackers och smugglare.

Erlian10

 

För den som vågar sig ut ur tåget, finns alla ingredienser för en monumental sockerchock att köpa inne på stationen. För den som även vågar sig ut på andra sidan kulissen, finns både mat och te på en restaurang som möjligen ligger vid universums slut.

 

Erlian4

Erlian11

Erlian5

 

Also posted in Texter Tagged , , , , , , , , |

Mongolian barbecue

Det här är riktig ”mongolian barbecue”, med det korrekta namnet ”khorkhog”. Maten, företrädesvis kött av får eller get, kokas i lämpligt kärl (här en mjölkhämtare) genom att upphettade stenar släpps ner i vattnet (använda stenar ligger i kartongen). Fjollvarianten som tillagas på stekhäll i s.k. mongoliska restauranger i väst har ingenting med mongolisk mattradition att göra, utan har sitt ursprung i 1950-talets Taiwan. Men det här, det är käk för en viking.

mongolian-barbecue

 

Tagged , |