Category Archives: Texter

Interpret Europe – it’s all about meetings

Meetingpoint

I attended the Interpret Europe Conference in Mechelen, in order to present my project Platsminnen and at the same time meet up with other people from around the world working in the field of cultural heritage and interpretation. I’m really happy and satisfied with my days in Mechelen – both professionally and personally.

photocrati gallery

All presentations I went to were interesting and relevant, and opened up new perspectives and networks for me. I especially enjoyed the presentations by John Boeren and An Stofferis on genealogy, and by Daniel VandenBroecke and Lydia Vroegindeweij on Orgelkids.

photocrati gallery

Meeting and hanging out with new, friendly people working in the same field as myself was an amazing experience. No matter where in the world you live and work – the conditions for working with cultural heritage and interpretataion are mostly identical. It’s all about meetings – between past and present, material and intangible, professional and public.

The excursions were great. and on my first excursion I climbed the 538 steps up to the top of the belltower of S:t Rumbolds Cathedral in Mechelen.

photocrati gallery

I also had time to walk around in Mechelen on my own. And I spotted some interesting pieces of street art and architecture.

photocrati gallery

The Ursuline School and convent in Mechelen was a tremendous place, and a masterpiece of architecture where the arts surely are respected and honoured. Mosaic floors and stained glass panels (not only in the Winter Garden) added the icing of the cake. I’m really happy I got to see this place, as Art Nouveau is my favourite modern art movement.

photocrati gallery

However, everything wasn’t about flowers and beauty. Conservational and ethical aspects aside – the taxidermy specimens at the Ursuline school are plain ugly, up to the point of being ridicilous. But somehow, they fit the style of the school.

photocrati gallery

I wonder what it really was like, to be a student attending the Ursuline School a hundered years ago? It’s hard to imagine, as this massive, overwhelming complex of buildings is so far off from anything I have experienced during my own schooltime and childhood. Was it a wonderland or a scary place? I don’t know. But the most fantastic, imaginative places of my own childhood also had a slightly scary edge.

Ursuline School

Going on an excursion to Brussels and seeing original works of Bruegel and Bosch was a real thrill for me – especially seeing the triptych ”Temptation of S:t Antonius”, which I have marvelled at reproductions of since my early childhood. The ”Bruegel Box” at The Royal Museums of Fine Arts of Belgium, where selected works of Bruegel were displayed and enhanced digitally, was cool – but nothing beats the real original paintings. I also got to see Salvador Dali’s original painting ”Temptation of S:t Antonius”.

photocrati gallery

On our way to the Faro cultural center in Brussels, we spotted these subtle, yet powerful Holocaust memorials on the pavement.

photocrati gallery

We also got a sneak peek of what might have been Bruegel’s house in Brussels.

photocrati gallery

All in all, the Interperet Europe Conference was a great experience, which I left with many good memories and useful contacts. And as soon as the autumnal weather in Sweden gets too nasty to be outside, I will have a ticket booked to Brussels, for a week of indulgence in museums, architecture and the artworks of Flemish masters.

Brueghel

Also posted in Foto, Resor Tagged , , , , |

Förskjutna perspektiv

I öknen förskjuts perspektiven. Avstånd växer och dras ihop. Luften kan lika gärna vara vatten. Himlen ytan på ett urhav. Det är dags nu. Att berätta om en resa. Som började i en ände, och slutade i en annan. Där tiderna möttes. Där tiden tog slut. Och startades om.

InstagramCapture_48caf422-f11c-49d2-a404-b29986adef37_jpg

InstagramCapture_77d3664b-eb93-4662-9709-daef1361afe4_jpg

Månaderna har gått, sedan jag kom hem. Det är vinter nu. På väg mot vårvinter, med ljusare och ljusare dagar. Det är kväll nu. Stjärnklart. Kylan smäller i ytterväggarna. Det finns mer att berätta. Det är dags att göra det nu.

Vad mötte jag? Vad såg jag? Vad fick jag med mig hem, förutom en oavslutad utbildning, foton, tagelrep och stenar? Vad hände, egentligen? Nej, jag råkade inte ut för varken maffian eller polisen i Ryssland. Nej, jag råkade heller inte ut för något av de ”farliga fruntimmer” som grannen varnade mig för. Eller ormar. Eller solsting. Eller rabiessmittade hundar. Jag kom hem med kameran, datorn, telefonen, den sista 100-dollarsedeln, passet och plastkorten i behåll. Jag råkade inte ut för några rånare. Inga ficktjuvar. Inga vodkatankade galningar. Inte ens taxichaufförerna blåste mig på mer än taxametern visade.

GPS:en ligger i garderoben, med utplockade batterier. Ryggsäcken står där den brukar. Halvpackad. Dokumenten som skall skrivas färdigt ligger i version på version i olika mappar; på tre datorer och tre externa hårddiskar. Förutom de osammanhängande anteckningarna på olinjerat papper, som också ligger i garderoben, i en plastkasse från State Department Store i Ulaanbaatar. I en enda hög, sedan anteckningsblocken fallit isär. Med svårläsligare och svårläsligare skrift. Allteftersom tiden gick.

Jag vaknade i morse, efter en natt av feberdrömmar utan feber. Som det ofta blir. Här, såväl som i Gobi. Vare sig jag glor upp i ett tak eller ut genom ett rökhål när jag vaknar. Sömn och vakenhet flyter ihop. Medvetandet går i vågor. Genom tidens lager. I sista drömsekvensen, innan det som kallas vakenhet, ser jag hur tatueringen från förra resan bleknat bort till en vag kontur. I det första morgonljuset finns den ännu kvar. Oförändrad. På samma plats.

Jag vrider in armarna i tröjärmarna, och bryter ner fötterna i skorna. Här, såväl som i Gobi. Samma ovilliga, lealösa köttklump till kropp här som där. Samma dubbelledade fingrar och gummiarmar. Det tar en evighet att få upp eld i pannan. Ännu längre att skaka ner medvetandet i kroppen.

Trött. Någon annanstans. Sätter jag mig framför datorn. De knäpper i elementen, när varmvattnet börjar cirkulera. Hundarna sover vidare, vana vid morgonrutinerna. Det händer ingenting, innan den första halvlitern kaffe. Varken här, eller i Gobi.

InstagramCapture_d8a6116f-f123-4843-9507-57fa58e365a6_jpg

Also posted in Foto, Resor Tagged , , , , , , , , , |

Efter E4:an

Vägen och järnvägen går genom tiden och livet. Tankar som tänkts någon annanstans; ensam i mörkret på spåriga vintervägar. Tankar som tänkts genom tiden; från SJ:s ljumma vatten till kokheta samovarer öster om Ural. Snörök och bländande långtradarlysen på E4:an. Stora Vägen, som gick ut i Stora Världen; vars kanter vi kunde ana söder om Sundsvall. När vi åt pulvermos som smakade T-röd. Tid har förflutit. Andra somrar kommit och vänt. Andra vårar, när jag själv har kört från snödrivorna därhemma, ner till den första sommargrönskan i grådammiga dikens fjolårsgräs. E4:an går genom tiden och livet. Genom platser som burit på minnen. Som lämnats och återlämnats.

2016

Also posted in Resor Tagged , , |

Vinterfragment

Jag bär in den båsiga björkveden. Och drar in snön, som smälter på golvet. Tummen på tändaren. Näver och reklamblad. Samma eld. Samma smäll i pannluckan. Spisluckan. Kaminluckan. Och det är vinter, som det varit förut. Med samma snökyla och inomhusvärme. Under en ändlös stjärnrymd. Och allt är borta, medan orden hänger kvar i mörkret. Som är mörkt och svart på riktigt, utanför lysena i byn. Där finns jag själv, långt senare. Under en stjärnhimmel som andra tiders röster ännu ekar emot.

Det är ljuset. Och mörkret. Och kontrasterna; skärningspunkterna, övergångarna. Utomhusmörker. Inomhusljus. Varje fönsterruta är en spegel. Och lampljus. Och TV-ljus. Och helljus mot höga plogkarmar. Den svarta, oändligt omslutande himlen. Månljus. Norrsken. De blårosa gryningsskymningarna, som aldrig går att återge på ett foto. Det skugglösa ljusets tidlösa lager.

Hemkomst. Trots allt. Och jag tänker, att här går tystnaden att ta på. Den är kompakt. Förtätad. Upplösande. Stjärnorna är som skarpa nålstick genom himmelskupan. Det hade kunnat vara då eller nu. Sedan. Någon annan gång, här eller någon annanstans. Samma snö, en annan vinter. Himlen tränger sig på.

Vilse 2

Vilse 2

 

Also posted in Fraktalkonst Tagged , , , |

Tidsnöd

klocka

”En Seiko. Dykarur. Med svart gummiarmband. Och en kompass i armbandet.” Boardingen på Norwegians lågprisflight mot Luleå har börjat, och jag ger signalementet till Uppsala Lokaltrafiks hittegodsavdelning med något pressad röst. Varken tiden eller materian är mina vänner; så att tappa bort en klocka någonstans mellan Gottsunda och Arlanda, troligen medan jag vid något bussbyte kämpat för att vrida mina dubbelledade gummiarmar i och ur ryggsäckens bärremmar, faller sig helt rimligt. Liksom att upptäcka det vid gaten 10 minuter innan avgång mot Luleå. Tiden är min värsta fiende, trots att jag alltid ställer fram klockan 10 minuter och jämt stirrar på den. Och nu är inte bara tiden, utan också själva klockan borta. Tillsammans med de minnen som lagrats in i den; från resor öster om Moskvatid, flighter och tågavgångar. Och för all del också stängningstider, deadlines och telefontider. Och morgonhelvetet där hemma, när de självlysande visarna ständigt rusar runt som i en tecknad film.

Nej, jag dyker inte. Men förutom att vara vattentätt på riktigt, samt även tätt mot ökendamm, och tåla att man regelbundet smäller det i bordshörn, så har ett klassiskt dykarur just ett klassiskt utseende – från de klassiska äventyrens tid, i en mindre utforskad värld. Minnen från en tid, när mindre liv var förbrukat. Sommarlovsdrömmar. Jullovsmagi. Biblioteksböcker. Drömda resor.

Jag gillar det batterilösa tickandet från ett mekaniskt-automatiskt urverk mot örat om nätterna. Livet innehåller tillräckligt många bildskärmar och digitala plinganden som det redan gör. Ett automatiskt urverk är som en levande organism; en del av min egen kropp, som obönhörligen saktar sig, om jag inte rör tillräckligt mycket på mig. Att dykaruret är stort och fett, och inte går så bra ihop med mera formella, välsittande skjortärmar, samt vid resor på suspekta destinationer för ett otränat rånaröga möjligen kan förväxlas med snarlika klockor av dyrare märken, det skiter jag i. Om livet ändå mestadels består av ett helveteslopp mot tiden, så skall åtminstone klockan vara uthärdlig att titta på.

Och nu finns bara ett vitare hudparti, med förskrämt spretande svarta hårstrån, runt handleden kvar. Och en tomhet. Och en trötthet. Världen av skog, is och snö ser gråsvartvit ut, när planet går ner för landning på Kallax. Vad fan skulle jag hit och göra? Tiden. Man tycker att det skall finnas så mycket av den, på sådana här ställen; där den skenbart står stilla. Alla har sina tider. Min tid slukas och blöder bort, i tallhedarnas, kalhyggenas och bergshorisonternas riken.

Det är kallt i Luleå, med ett lätt snöfall. Och jag vet att både kyla och snöfall kommer att tätna när jag kör norrut. Men nu har jag rekonstruerat händelseförloppet; vet när jag stirrade på klockan senast, räknande de självlysande minuterna tills flygbussen skulle vara framme på Arlanda. Jag gillar inte tanken på att någon annan människa. Kanske. Just nu. Hanterar ett föremål som varit så nära mig så länge; som verkligen är impregnerat av mina tankar och mitt DNA. Tänker på vad vi upplevt tillsammans, min klocka och jag. Reser man ensam, blir de närmaste prylarna sällskap. Försöker tänka att jag åtminstone har tatueringarna kvar. Och att ryggsäcken kommer åkande på bagagebandet. Jag rotar länge runt i dess innandöme, på jakt efter nycklarna till det liv som bara hamnar längre och längre bort från medvetandet. En samling tullare sneglar misstänksamt på mig, när de går förbi. Nycklarna återfinns på botten av botten – under smutstvätten.

Innan jag går ut till bilen, som kanske eller kanske inte kommer att starta, ringer jag UL:s hittegodsavdelning igen. I det ögonblick signalerna går fram, både finns och finns inte klockan – likt en Schrödingers katt. ”Vi har den här”, blir svaret. Det kommer nya resor. Ännu lite mera tid.

vinterland

Also posted in Resor Tagged , |

Tidens landskap – Timescapes

Fredagskväll, och björkvedsvärmen sprider sig. Det är vinter nu. Snö. Det där skugglösa ljuset, som krymper för varje dag. Kallt. En naturens förstärkning av den där stillastående hopplösheten som ligger över denna plats. När jag körde hem från Kalix, i mörkret, gav snön som vräkte ner illusionen av en oändlig, framrusande stjärnrymd i helljuset. Stjärnornas krig.

Det är den tiden på året, då undergången är nära. Nu är det terrorhot. 2012 var det apokalyps. Och innan dess var det svininfluensa; den där senhösten när handspriten blev obligatorisk rekvisita och olycksbådande anslag varnade för ”Den nya influensan”.

Jag parkerar utanför vårdcentralen. Går med hunden genom de skärande kontrasterna mellan gatlysen, snö och mörker. Ut. Mot mörkret. Snöfall i glödlampsljus. I ett mörker som går att ta på. Det är som jag minns det. Som det alltid har varit. Jag anar den snöklädda lökkupolen på Sirillus ortodoxa kyrka. Den ligger bra där den ligger, bland björkarna. Därbakom, i mörkret, håller älven på att frysa till. Det hade kunnat vara vilken annan tid som helst. Natthimlen lyser upp av mina egna minnesbilder; någon annans minnesbilder. Ingens bilder. Inga minnen.

Tidsfragment. Lampljus och vintermörker. Svarta rutor. Vitt helljus. På väg, i bilen. Det finns ett före och ett efter. Ett annat november. Där jag tryckte en lädersyl genom örat, och trädde i en stålring. Som ett löfte. Om en annan framtid.

Kanske snurrade jag på rätt bönekvarnar i Gandan-templet, min sista dag i Ulaanbaatar. Kanske gjorde jag korstecknet (det korrekt ortodoxa) framför rätt ikon i Uspenskijkatedralen i Moskva. Möjligen har det någonting att göra med att jag lagt sten på, och vandrat tre varv runt de ovoos jag träffat på i Gobi. Eller att jag avstod från att plocka med mig det där fornfyndet som souvenir. Och att jag i Metron, i Moskva, på Ploschad Revolutsii, klappade både hunden och tuppen.

Eller också var det själva tiden, som gick vidare in i nästa tid. In i andra landskap. Tidens landskap. Timescapes.

Also posted in Foto Tagged |

Andra landskap – Otherscapes

Det finns andra landskap. I både världens och medvetandets utkanter. När jag var barn, stod jag ofta och tittade in i skymningen bakom den svarta, taggiga skogshorisonten. Jag ville sugas iväg igenom den; bort från vardagen, in i andra landskap. Det fanns en tid däremellan; mellan då och nu. Andra horisonter. Andra frusna dagar. En annan instängdhet. Tills tidens flöden släpptes fria. Tills jag själv släpptes fri; att färdas genom, bortom och tillbaka. Och ut igen. Genom horisontens vibrerande öppning.

Otherscape-Stupascape

Otherscape-Ruralscape-2

Otherscape-Pylonscape

Otherscape-containerscape-w

Otherscape-ruralscape-1

Also posted in Foto, Resor Tagged , , , , , |

Mingla med skelettt och begapa uppskurna lik

anatomiska teatern, Gustavianum, Uppsala

Dag 1, och foto 1 av min veckolånga fotoutmaning – Anatomiska teatern på Gustavianum i Uppsala. Fotot tog jag för drygt två veckor sedan – men jag har varit fascinerad av anatomiska teatrar (och annan medicinsk rekvisita från 1600-talet) så länge jag kan minnas. Till min barndoms favoritböcker hörde en flottig gammal läkarbok, och på favoritsidan fanns en bild av anatomiska teatern i Leiden på 1600-talet – där skelett och människor minglar runt ett öppnat lik. Reinkarnation? Ja, det vettefan. Men i det här livet blev det arkeologi i stället för medicin.

Anatomiska teatern i Leiden, början av 1600-talet.

Och så här såg anatomiska teatern ut, sett ur likets perspektiv:

Ur likets perspektiv

Also posted in Foto, Resor Tagged |

Praktik i Mongoliet, del 11 – Hemhaveri, vardagshelvete och absolution

Och jag gick ut i öknen. Och jag kom hem. Och det var ingen angenäm hemkomst.

Det var som i Tom och Jerry, när musen slår katten i skallen med en överdimensionerad träklubba, och katten spricker i småbitar som antikt kinesiskt porslin. Med mig själv och min tillvaro som den fragmenterade katten.

Det finns dagar som drunknar i vardag; i ett skenande Tetrisspel av otillräcklighet. Ständig tidsnöd, i ett evigt hemhaveri och vardagshelvete. Det fanns, och det finns, en mördande trötthet; ett bokstavligt mörker, och en nötande, tärande, malande röra, som fräter och äter på allt runt omkring.

Det fanns andra tidslager, mellan då och nu; en skugga gick genom dem alla.

Det har hänt förut. Mellan då och nu, någon annanstans. Och jag trodde på vad hon sade. Hon sade att det var ”solver” som hade nött ner korkmattan i köket, gnagt rosthål i golvet på bilen, fått pannan att läcka och skorstenen att rasa in. Solverna var grå nötningsandar, som vandrade runt i cirklar och nötte ner allt som kom i deras väg. Sade hon. Och hon visste en som fått renovera huset, sedan andarna nött upp det. Just där. Just då. Så var det så. Det rasslade i gruset. Medan cirklarna växte fram.

Det har hänt förut. Hon sade att det var kosten. Spannmål och mjölkprodukter. Och strålningen. Från telefonen och datorn. Och masten på Berget. Och ett Tidigare Liv som spansk inkvisitor. Och avtryck av de döda. Och gengångare och spöken. Och andar och oknytt, och dåliga energier. Och de rätta korten kom upp, med tomma bägare och liemän och hängda män. Pekarna vred sig i hennes händer. Och i huset fanns en öppen Portal, som osaliga andar fladdrade in, och livet ut igenom. När jag gick emot den, missvisade kompassen plötsligt 90 grader.

Och det blev tarotkort och kristaller, och salt i hörnen och ceremonier. Och healing, kinesiologi och kraniosakral terapi. Och dieter och homeopater. Och jag tror fan att det bara var destillerat batterivatten i 500-kronorsflaskorna. Eller rentav bara kranvatten. Och det var förstförsämringar och utrensade toxiner. Och det var energier och frekvenser. Och poltergeistar som smällde, brakade och välte syltburkar. En svart skugga rörde sig över väggen. Och hunden vägrade gå in i huset.

Tid har förflutit. Det snöade. Och snön slöt sig bakom mig. Novemberdagar någon annanstans. Mellan tidens frusna lager. Den svarta skuggan föll genom dem alla. Svagare och svagare. När tid lades till förflutenhet.

Jag vet det nu. Den svarta skuggan är min egen. Portalen min egen tomhet. Och den vetskapen försvinner inte in i dammsugaren med saltet i hörnen och de små, hala kristallerna på fönsterbrädan. Inte heller behöver den underhållas av terapeuter med F-skattsedel. Det är varken onda andar, dåliga energier, toxisk kost, spöken eller strålning som tröttar och tär. I den mörka, klistriga vardagsdimman gömmer sig inga andar, portaler eller spöken. Bara min egen ilska, trötthet och leda. Mer eller mindre materialiserad utanför mig själv.

Det finns inga nötande ”solver” – annat än sådana som jag själv skapar genom att klampa in på gamla, spröda korkmattor med snöblöta, leriga kängor. Genom att vara en oansvarig husägare, och prioritera mina resor och konstutställningar framför målarfärg och nya vitvaror till huset. Och genom att köra gamla, risiga bilar antingen över stenar och stubbar i skogen, eller i snömodd på hårdsaltade Europavägar. Det var inga ”dåliga energier” i älgstudsaren. Pipan var helt enkelt fullständigt slut, konstaterade vapenverkstan. Inga mentala eller övernaturliga komponenter i det. Tvärt om ett vanligt problem på just den här vapenmodellen. Det finns inga ”dåliga energier” på platsen där jag bor – förutom min egen trötthet och leda på en plats som inte har någonting att ge. Mot hemallergin hjälper varken andeutdrivning, homeopatisk desensibilisering, eller ängsligt undvikande av dåliga energier, limpa, ost och datorer. Det är bara att lämna hemhaveriet och vardagshelvetet därhän. För att överleva. På riktigt. I ett sammanhang som är på riktigt.

Det finns en estetik; en skenbar frihet och enkelhet, som är ett tids-, penning- och energislukande helvete att underhålla. Enkelhet kostar. Ett kringskuret liv vidgas inte av att man reducerar det ännu mer.

tomhet

Och jag vet var min sömn blev kvar. Och jag vet var jag slutade att vara vaken.

Och myterna lever i mig. Och jag lär av Ilmarinen och Völund. Jag smider min verklighet av språket och matematiken. Jag lever och skapar min frihet av ord och ljus. Bortom tung, trög, sönderfallande materia.

kalejdo

Also posted in Resor Tagged , |

Ökenminnen

Vad skall man säga? Man går genom en dörr; över en gräns, genom en passage. Sedan är allting förändrat.

Skogen luktar som den gjorde. Den sista varma solen på barrig mossa och blåbärsris. Sensommarmörkret; när jag i svagt glödlampsljus, mitt i natten, läser Thor Heyerdahls ”Expedition Kon-Tiki” är detsamma. Hundarna sömnandas och småmorrar, i den kvardröjande, nattmjuka värmen.

Det fanns ett mellanrum. Däremellan. Tomheten i huset vid världens ände. I en annan världs ände. Där sömnen blev kvar.

Jag tar fram Eddan; fortfarande fuktig av andra sensommarnätter. Jag läser Volundarkvida; om smeden Völund, som fängslad på en ö, med avskurna knäsenor för att inte kunna fly, tvingades smida skatter åt kung Nidud av Svitjod. Men Völund smidde sina egna vingar, och flög därifrån. Smidde sin egen frihet. Av sin egen kraft och kunskap. Han gillade inte läget, bestämde sig inte för att det inte är hur man har det utan hur man tar det, eller fann sig i sin situation med hänvisning till att den var gudarnas vilja. Medvetandet glimrar till och släcks. Som det gjort redan innan. Det är kvavt och fuktigt här inne. Som att andas komprimerad hopplöshet. Hundarna vansinnesskäller, och klöser på ytterdörren. De vill väl också bort härifrån.

Gyljen eller Gobi spelar ingen roll – både sömnen och vakenheten lämnade jag ändå kvar någon annanstans. Medvetandet upprepar mitt namn i tomrummet. I sängen ligger bara en tom kropp kvar, med myggbitna armar. Namnlös.

Persontrafiken från Morjärvs järnvägsstation är nerlagd nu. Jag stannar inte längre där, när jag är till Luleå. Det behövs inte längre. Jag har sett mer nu. Genom urblekta sjömansögon, som får krampaktiga knappnålspupiller i det plötsliga 60-wattsljuset.

Jag ser mig i spegeln; skäggig som om jag själv just skulle ha blivit avstjälpt från en längre färd på flotten Kon-Tiki. Och landat någon annanstans, där jag tagit någon annans plats. Och jag vet att tid har förflutit, och att tid kommer att förflyta. Från det bräckvatten i Bottenviken, där jag tog mina första simtag – genom eoner av Östersjöns kalla saltvatten. Genom andra hav.

Det är fler än en som frågat vad som hände när jag var i Mongoliet i sommar; hur det egentligen var, och vad jag egentligen gjorde, och om jag var med om någoting otrevligt. Folk undrar varför jag inte visar några foton; varför mina berättelser är så osammanhängande, varför jag inte lägger ut någonting på bloggen. Och varför jag inte levererar det examensarbete som resan och praktiken skulle leda till. Varför det är så tyst. Varför jag är så tyst.

Vad skall jag säga? Vet jag ens själv vad som hände?
Mina minnen är lika fragmentariska som de osorterade mapparna med foton, och de oläsliga anteckningarna med bläck och kulspets i sönderfallna anteckningsböcker. En påse oexponerade filmrullar ligger i kylen igen, eftersom den analoga kameran lade av. Var jag ens där?

Jag minns en resa. Jag minns en hemkomst. Lukten av stillastående, övergivet förfall i huset, när jag kom hem. Det ligger ett boardingkort under byrån, som intygar att Mr. Lindbaeck har varit ute och flugit via Sheremetyevo. Jag minns att jag blev sjuk sedan. Men det blir jag ju alltid när jag har varit ute och rest. Febern höll i sig i två veckor. Drygt. Fågelinfluensa, föreslog vårdcentralen. Blodproven visade ingenting. Men jag har slutat att hosta nu. Varken mer eller mindre trött än innan.

Sensommarregnet vräker ner. Dykarurets självlysande visare vrider sig mot morgon. Tidens smältvatten rinner hejdlöst igenom.

Jag minns öknen. Vinden som tog det med sig. Minnet.
Jag minns tåget. Där resan började och slutade. Där tidens pausknapp kom lös.
Jag minns.
Tiden.

WP_20150831_13_00_40_Pro[1]

Also posted in Resor Tagged , , , , , , , , , , , |