Category Archives: Uncategorized

Mördande glesbygd och gamla oförrätter

Jag har kommit hem från Släktforskardagarna i Umeå nu. Mitt DNA är på väg till ett labb i USA för analys, och möjligt avslöjande av eventuellt mera exotiskt ursprung än Kalix älvdal för den ”fader okänd” som gjort ett hål i min släktforskning.

Det är nästan natt. Och det är mörkt. Och tyst. Och kompakt. På samma gång tätt packat och tomt. Som man föreställer sig insidan av ett så kallat svart hål. Jag är hemma nu. Platsen är Överkalix. Byn får vara osagd.

När jag gick en hastig promenad i Umeå i morse, utan att hitta bankomaten jag sökte, såg jag löpsedlarna med påståendet att Norrland skulle vara Sveriges koloni. Jag läste Underbara Claras krönika i Expressen på webben när jag kom hem. Efter 4 timmars körning, hundhämtning på hundpensionatet och ett besök hos vapendoktorn. Kollektivtrafik är inget alternativ för mig. Ens om den hade funnits och varit gratis. Det funkar inte att sitta på en buss med två karelska björnhundar och en älgstudsare i knän.

Jag läste krönikan, och jag har hört det förut; både när jag var barn och nu. Att det är Norrlands rika naturresurser, som genom centralmaktens plundringar och övergrepp skapat Sveriges välstånd. Och den geografiskt helt inkorrekta uppfattningen att Sverige består av Norrland (en utplundrad koloni som SKA HA bidrag bara för att den finns) och Stockholm (befolkat av arroganta, okunniga människor som åker tunnelbana och konsumerar ekologisk blast som krönikören förmodar är odlad i Norrland. Fast den i själva verket ofta har sitt ursprung i Mälardalen.) De historiska diskussionerna lämnar jag därhän, men konstaterar för ordningens skull att jag själv har infödingsförfäder som arbetat vid ”kolonisatörernas” järnbruk i Norrbotten, och rentav en och annan anfader som blivit dömd och avrättad för att ha ha utövat trolldom i stället för den söderifrån påtvingade kristendomen. Inte heller är jag någon vän av varken gruvhål eller vindsnurror. Men hela resonemanget kring det fattiga och missgynnade Norrland kontra det rika Stockholm känns bara trött, fördomsfullt och otidsenligt.

Hur mycket ekonomiskt stöd som än ges till Norrland, så kommer människor ändå av egen fri vilja att flytta därifrån – till bättre möjligheter för meningsfulla liv och arbeten på andra platser i Sverige. Vi har kommit en bit in på 2000-talet nu. Och jag tror inte att jag är ensam om att föredra självförverkligande framför självhushållning. Hur trevligt och viktigt det än är med en levande landsbygd, så är det ofta ganska tråkigt, begränsande och inskränkt här uppe under stjärnhimlen. Här uppe finns visserligen inspirationen till min konst. Men samtidigt också en själsdödande tomhet, som jag inte varken vill eller kan leva i på heltid. Utan Norwegians lågprisflyg mellan Kallax och Arlanda skulle jag inte orka bo här. Här finns en mördande monotoni, som slukar både tid och liv. Medan man bar in ved, tittade mot horisonten, skottade snö och körde sönder bilen på traktorvägar, gick det plötsligt 5 år.

Visst är här vackert. Men det räcker inte. Jag slipper visserligen bostadslån och bilköer här ute i obygden. Men jag har å andra sidan ingen kontakt med uppdragsgivare och kunder, eller ens något socialt liv, annat än via Internetuppkopplingen som nästa strömavbrott gör obrukbar. Och det är inte hållbart. Fastän jag äger tillräckligt med mark för att teoretiskt sett kunna vara självförsörjande på grönsaker. Men jag försöker inte ens att leka präktig och för syns skull odla potatis (som jag knappt ens äter) – jag konstaterar utan skam att jag hellre äter processad mat från ICA och får tid över för mitt kreativa arbete, än står och gräver i jord. Underbara Clara har rätt – Stockholm är inte självförsörjande. Men det är inte resten av Sverige heller. Och har inte varit sedan jägarstenåldern.

Det ser ut som det gör här uppe. Det är inte enbart historia, politik och ekonomi som skapat förutsättningarna. Geografin gör också sitt. Det är bokstavligen långt till allt. Och allting som kan gå sönder gör det också, i vinterkylan. Glesbygden må erbjuda vackra vyer och friskt friluftsliv. Ändå är, statistiskt sett, hälsostatusen generellt sämre här än i storstäder. Kortare medellivslängd, särskilt för män, visar också på att någonting kanske inte är helt hälsosamt. Visst har gångna tiders tunga och livsfarliga arbeten gjort sitt för statistiken, men den sista generationen som ett helt arbetsliv fällde träd med yxa och timmersvans i 40-gradig kyla, finns knappt kvar längre. Ärligt talat tror jag att folk går ner sig både fysiskt och psykiskt, och dör i förtid, på grund av mental undernäring. Miljön är helt enkelt så kvävande, monoton och utan alla möjligheter till utveckling att man bokstavligen dör av den. Tro mig, jag är inte ensam om att tycka det. Men troligen ganska ensam om att offentligt uttrycka det.

Jag konstaterar att tiderna och förutsättningarna förändras, och som i alla tider överlever man enbart om man kan anpassa sig till dem. Jag kräver inte ekonomisk ersättning av svenska staten för mina halshuggna förfäder på 1600-talet. Inte heller att det skall ”skapas arbetstillfälle” för mig i Norrland, med finansiering från samma källa. Som någon slags kompensation för att jag över huvud taget finns, och befolkar bygden. Jag vägrar fastna i snödrivorna och det trötta mantrat om det missgynnade Norrland. Ännu ett hus i glesbygden får bli ett fritidsboende. Jag kan både Sveriges och min hembygds historia. Jag vet varifrån jag kommer. Men det är 2016 nu. Varken brukspatronen, prästen eller Gustav Vasa bestämmer över mitt liv. Inte heller någon estetiserad fantasi om det goda livet på landsbygden. Min saliv färdas färdas just nu över Atlanten i ett provrör. Själv kan jag åka vart jag vill.

Otherscape-ruralscape-1

Tagged , |

Praktik i Mongoliet, del 9 – Transsibiriska järnvägen

Transsibiriska järnvägen. Numera utan ånglok, fotoförbud och vodkatankade, schackspelande ryssar som resesällskap. Omkring mig finns mest bara sömniga turister med telefoner och kameror. Klockan är 3 på morgonen i Moskva. Vad den är här ute, när vi passerat Uralbergen, det vet jag inte. Björkskog och byar där timmerhusen har målade fönsterluckor passerar förbi. Jag tänker på Tiden, som jag aldrig riktigt lyckas vara i fas med; på att jag hellre hade velat vara född 1947, och fått uppleva den tid när Sverige var som bäst att leva i, och världen var som mest spännande, men samtidigt som mest harmlös, att resa i. Och nu, 2015, sitta med en trygg pension, mina minnen och bleknade DIA-bilder.

Jag hämtar varmvatten till pulverkaffet i samovaren. Går in i kupén jag delar med tre trötta amerikaner och en 5-kilospåse jordnötter. Redan när tåget rullade ut från stationen i Moskva, konstaterade de att ”We´re gonna starve to death in Siberia!!”. Jag erbjöd dem att dela mina cupnoodles och kex, som jag bunkrat upp med i Moskva. De avböjde, resignerad och bestämde sig för att sova hela vägen till Ulaanbaatar. Enda gången jag såg den sömnigaste av dem resa sig och gå ut i korridoren, var vid gränsövergången till Mongoliet, då beväpnade vakter med hundar kommenderade ut alla ur kupén.

Ändå; Transsibiriska järnvägen har trots allt lyckats bevara stråk av en annan tid. Svettklibbiga galonsäten. Rostfria toaletter som spolas rakt ut på rälsen. Samma räls som alltid har legat där. Samma dunkande skenskarvar. Det går bra att tänka; bra att skriva. Jag färdas utan ansträngning. I en kravlös tidskapsel.

Dagarna glider mjukt över i varandra genom tidszonerna. Om natten, i mörkret, finns dykarurets självlysande siffror där utan egentlig betydelse; visarna mäter en tid som inte rör sig mot eller ifrån någonting. Jag står och pissar med ryggen mot väggen; följer mjukt med i tågets rörelser, och njuter av min pricksäkerhet. Att golvet är klibbigt och den breda, rostfria ringen genomblöt, är ingenting som jag kan lastas för. Kasst balanssinne har jag bara på land. På tåg och på sjön tar de liksom ut varandra; min personliga sjögång och omgivningens rörelser. Fönstret är halvöppet. Det luktar natt, kolrök och mörker. Och det börjar lukta Asien. Vi är i Novosibirsk om en timme.

night-at-transsiberian-railway

Tagged , , , |

Praktik i Mongoliet, del 8. Resans början, Överkalix – Moskva

”Du är inte ängslig av dig”, sade mormor, när jag berättade om mina planer.
”Du skickar ett SMS varje dag, annars ringer jag Interpol”, sade mamma.
”Finns där ormar?” ”Och hur törs du flyga med Aeroflot?”, sade dom på jobbet.
”Själv är man är för vek för att fara på en sådan där resa”, sade grannen.
”Akta dig för kvinnorna!”, sade en annan granne.

”Det hade kunnat börja bättre”, sade jag själv, när jag halvdöd av stress, men utan laddare till Powerbanken, slutligen lyckades knöla in ryggsäcken i Luleåbussen.

busstation

Destinationen var östra Gobi, via flyg till Moskva, och sedan Transsibiriska/Transmongoliska järnvägen till Ulaanbaatar. Syftet ett examensarbete på YH-utbildningen Affärsutveckling, hållbar turism vid Akademi Båstad. Jag hann inte längre än till Moskva, innan det inte längre gick att skicka SMS. Men jag räknade med att Interpol inte skulle hitta mig på Transsibiriska järnvägen.

Aeroflot var harmlösare än sitt rykte. Inga lösa stolar. Inga hackande motorer vid starten. Ingen sluddrande pilot. Ingen vodka. Inga slagsmål. Den ende som höjde rösten var en frustrerad indier, som ondgjorde sig över att han inte fick sin specialbeställda dietkost.

aeroflot

Det blev en övernattning och en heldag för mig i Moskva. På det dygnet lärde jag mig att läsa kyrilliska bokstäver – den hårda, men effektiva, ryska vägen. Annars hade jag inte tagit mig runt i den imponerande tunnelbanan, eller hittat Ulan-Bator-tåget. Röda torget var, av oklar anledning, avstängt. Men tunnelbanan var öppen, och jag ägnade en halv dag åt att bara åka runt och titta på stationerna.

moskva-tunnelbana

I mina hemtrakter lever ännu minnena av kosackernas härjningar på 1700-talet kvar. Folk kan fortfarande peka ut varifrån de kom ridande. Jag har i hela mitt liv hört berättelser om det farliga Ryssland. Alla jag pratade med varnade mig innan jag åkte. Dock lite oklart för vad. Samt underhöll mig med historier om de rigorösa säkerhetskontrollerna vid gränsen under sovjettiden. Moskva en junidag 2015 visade sig emellertid inte vara någonting att bekymra sig för. I tullen tog det lite tid att få passet kontrollerat, men ingen kollade att min tandkräm verkligen var tandkräm genom att klämma ut halva tuben, eller krävde att jag skulle avfyra kameran mot taket, för att bevisa att den inte var ett skjutvapen. Alla hade varnat mig för att fotografera i Ryssland. Kameran låg inlindad i en tröja mitt i ryggsäcken. Men överallt i Moskva gick folk omkring och fotograferade ohämmat med telefoner, selfie-pinnar och stora systemkameror med långa teleobjektiv och stativ. Så jag gjorde detsamma. Jag fick ingen användning för telefonnumret till svenska ambassaden, som jag hade nerskrivet på ett antal lappar i alla fickor och väskor. Eller kopian på passet i 3 exemplar.

moskva-kupoler

På Jaroslavskijstationen (Яросла́вский вокза́л) satt hammaren och skäran kvar på taket, tillsammans med CCCP i sinistra gjutjärnsbokstäver. Väntsalen var svettig, stillastående och varm. Poliser och militärer överallt. Åsynen av en KFC-skylt kändes plötsligt betryggande. Jag ratade dock denna internationella kedja, till förmån för ett flottigt, plastigt ställe där jag på bristfällig ryska lyckades beställa någonting svårdefinierbart, panerat tillsammans med potatismos. Jag provianterade inför tågresan på en ruffig, dygnet-runt-öppen Supermarket utanför stationen. Satt sedan med ryggsäcken och väntade, i den totala anonymitet jag alltid längtar till, men som skrämmer mig en aning när jag väl är i den. Det var en lättnad när Ulan-Bator äntligen dök upp bland destinationerna för avgående tåg, och fick sitt spårnummer Jag tog min ryggsäck och min svettiga biljett, mina nudlar och kex, mitt vatten och mitt pulvermos, och gick. Ut. Till det tåg som dunkat genom mitt medvetande sedan innan jag började i skolan; sedan andra varma sommardagar någon annanstans. När ryggsäcken och kameran var mindre. Tiden oändlig. Livet ändlöst. Och världen gränslös.

jaroslavskij-outside

Moscoe-KFC

moskva-mat

varken-mer-eller-mindre

Tagged , , , , , |

Praktik i Mongoliet, del 7 – Yi Fa Hotel

Först tror jag att taxin har kört fel. Eller att chauffören försöker lura mig. Det ser helt enkelt ut som om vi har stannat utanför en bordell, i en mindre fashionabel del av Peking. Chauffören kan inte engelska. Jag kan inte kinesiska. Den enda livlinan mellan oss är en svettig lapp med hotellets namn och adress på kinesiska. Och ett foto av hotellet, som inte alls föreställer den garageliknande byggnaden med för mig obegriplig röd neonskylt som vi står utanför. Jag har nyss kånkat 50 kilo packning från järnvägsstationen till tunnelbanan till jag-vet-inte-vart, där en vänlig själ hjälpte mig att vinka fast en taxi och visa adresslappen. Och just nu önskar jag att jag bara kunde följa en guide med flagga på någon jävla gruppresa, transporteras runt i en buss med AC till lämpliga besöksmål i lagoma doser, övernatta på välordnade hotell med frukostbuffé och äta regelbundna måltider på näringsrika restauranger. Jag vet inte vart jag skall ta vägen, eller vad jag skall göra. Möjligen strandad i något jävla Red Light District med 50 kilo mongoliska tagelrep och stenar i ryggsäcken.

Chauffören pekar på taxametern, som visar på 24 yuan, och frågar efter ”Money”. Jag fumlar med Yuan-sedlarna, instoppade mellan ryska rubler och mongoliska tögrög, medan jag på min bästa skolengelska (med brittisk accent, mind you) högtidligt förklarar att ”This is not my hotel”. En tunn tjej i tajta kläder vinglar ut mot taxin på alldeles för höga klackar. Hennes engelska vokabulär innehåller några fler ord än taxichaufförens, och, jo, det är verkligen ett hotell vid namn Yi Fa som vi står utanför.

Jag kliver ut ur taxin. Ställer nästan väskan i en hundskit. I receptionen, som mest påminner om en övergiven simhall, visar det sig att jag till och med har ett rum bokat på hotellet. Ingen kan engelska. Och när jag lyckats få mitt önskemål om hjälp att skaffa taxi till flyget till morgonen därpå översatt till kinesiska av Google; då bli svaret ändå, upprepat likt ett mantra: ”No English. No taxi.” Nä, just det: Inga armar – ingen kaka. Jag har inte ätit någonting annat än kex de senaste 24 timmarna, pga. hjärnsläpp i Ulaanbaatar och ett kraftigt försenat tåg utan restaurangvagn. Jag försöker få dem att visa på en karta var vi är, eftersom jag ämnar gå ut och leta efter mat. ”Here… Maybe…” Pekfingret rör sig svävande inom ett område med 8 kilometers radie. Att svara nej skulle innebära ett förlorat ansikte, så mycket förstår jag av kinesisk kultur. Jag resignerar. Lämnar tagelrep och stenar nödtorftigt inlåsta på det mögliga rummet, och vandrar efter min inre matradar tills jag ramlar över en restaurang med 2 Michelinstjärnor och utsökt fläsk.

kinamat

Morgonen därpå, när personalen fortfarande sover på sina tältsängar i receptionen, försöker jag vinka fast en taxi på gatan, men lyckas inte få någon chaufför att förstå ”International Airport”. Jag tar mina tagelrep och går – tills jag hittar ett hotell i en annan prisklass än mitt, där jag kan få hjälp att lösa transportproblemen. Kommer till flyget i tid. Som jag hittills alltid har gjort, trots allt. Peking kommer jag att återvända till. Jag har ett år på mig nu, och jag skall se till att lära mig lite grundläggande kinesiska. Men då är det vandrarhem som gäller. Bättre än billigt hotell. Billigare än dyrt hotell.

yifa-hotel

Tagged , , , , , , |

Praktik i Mongoliet, del 6 – Järnvägsevighet

Tiden och ljuset. Och järnvägen. Och kameran. Och brungula vårar med smältblött fjolårsgräs. Som det alltid har varit.

ljus-tid-jaernvaeg

Och jag kommer hem, och jag vill bara ut igen. Bort. Till den tid och det rum där jag bara har ryggsäcken, kamerorna, datorn och ett olinjerat block med reservoarpenna att hålla ordning på. Där tankarna inte behöver förbrukas av morgnarnas helveteslopp mot klockan, och en evigt nergrisad diskbänk som måste torkas. Där livet inte kvävs under det förflutnas lager. Eller under kraven, som outtalade hänger i luften, på att vara praktisk, präktig och duktig. Krav i nuet, från kritiska blickar på det som syns. Krav från det förflutna, från aldrig avklingande röster som predikar om hur man kan leva på INGENTING och vara SJÄLVFÖRSÖRJANDE. Jag ger fan i allt det där; i färgen som flagnar på söderväggen, i potatisen (som jag inte ens äter) som jag borde odla, och allting annat som ändå bara är ett meningslöst, ogörligt skitgöra för mig. I stället fixar, målar och odlar jag av tid och ljus. För att ingenting annat är möjligt.

jaernvaegsevighet-2-w

jaernvaegsevighet-w

I går kom jag hem från en veckas jobb i Stockholm. Vandrarhemmets befriande anonymitet. Jobbets befriande närvaro. Kvällarnas självklara fotovandringar. Och jag kommer hem. Till någonting. Ovisst vad. Som ofelbart ger mig feber och ont i halsen redan innan jag ens hunnit trycka in ryggsäcken i skuffen, och betala för långtidsparkeringen på Kallax. Komma-hem-allergin slår till. Det är vackert här uppe. Men inte just något mycket mer.

Nu-w

Jag ser mer. Och jag har sett mer.

Jag är där igen. För sista gången. Och jag vill inte släppa det, fast kroppen inte kan gå genom tidens väggar. Jag försöker frysa tiden, men kan bara spara dess avtryck. Ännu en tidspassage har slutits; stelnat till en vägg. Ännu en resa är slut. Och jag är ensam med ryggsäcken. Och ingen vet vem jag är.

taag-w

Tiden finns kvar. I ett annat rum.

I mitt medvetande lever alla tider som passerat igenom mig. Jag står som en gengångare i de tider jag inte längre är en kroppslig del av. Kanske är jag de osaliga stegen i trappen. De osynliga händerna som smällde i skåpdörrar och drog i lådor nere i köket om nätterna. Jag var den ende som aldrig var där när de hördes.

Jag åker med hundarna till veterinären igen, som jag gjort redan innan, och kommer till ett vårdammigt, grådammigt Kalix, som passerar genom mina ögon igen. Och genom alla andra tidigare tidslagers ögon i mig. Som i sig bär alla andra dammiga, gråmulna snösmältningsdagar. I lager på lager, som stelnat glas över glas.

Jag går in på Domus, som inte längre är Domus, som väl knappast ens längre kallas för Domus. Och jag tittar på alla jag möter, och jag förstår att tid har förflutit. Jag passerar osedd genom deras blickar. Kanske gick vi gymnasiet tillsammans, den där sista vintern, som slutade med en annan dammig vår som jag inte minns. Kanske kommer den våren nu i stället; i en omkastning av tiden tillfälligt öppnade lager. När biljetten till Transsibiriska järnvägen är bokad. När resan inte slutar och sluter sig på Centralen.

raels-w

Och jag minns dig
Och jag minns alla andra som också är borta
Och allting annat, som också är borta

skrift-w

laang-aer-faerden-w

Tagged , , , , , , |

Praktik i Mongoliet, del 5 – Haiku av ljus, den odödliga telefonen och den onödiga extratröjan

Jag vill alltid ha en kamera nära till hands, för de bästa fototillfällena är flyktiga. Jag använder flera olika kameror – både digitala och analoga. Både hemma och på resa. En av dem sitter i mobiltelefonen; en Nokia Lumia 1020 som jag använder för snabb vardagsdokumentation. Fotona från mobilkameran blir för mig som haiku-dikter av ljus – ögonblickliga och totalt närvarande. Jag köpte telefonen för kamerans skull. Och jag har inte blivit besviken. Den har mer eller mindre ersatt kompaktkameran – utom när jag är ute och reser på platser där jag inte är helt bekväm med att skylta med en stor smartphone. För stor är den – som ett dasslock, men det gör att den samtidigt fungerar som en liten surfplatta (inte minst för de där akuta bankärendena, som håller Kronofogden borta) och är bekväm att bildbehandla i. Batteritiden är acceptabel; jag klarar en hel dags fotande, behandling och delning av bilder på en laddning. En bra resekompis, med andra ord. Även när jag inte åker längre bort än till Kalix. Eller Gotland. Eller Båstad. Fotona nedan har jag fotat med min Nokia Lumia 1020.

Minnen av Atlantis 1Minnen av Atlantis 2Minnen av Atlantis 3Minnen av Atlantis 4Skara domkyrkaVarnhems kyrkaValv 1Valv 2Gotisk gravitation 1Gotisk gravitation 2Gotisk gravitation 3Gotisk gravitation 4PostapokalypsVisbyTack för allt, Televerket 1SirillusSolmunNjute gott, den som begrepVårsmältningSkånsk vinteraggressionTack för allt, Televerket 2SchwampS:t ErikTornbergs ur

Min odödliga Samsung Xcover (som tål tvätt i tvättmaskin, och har en månads batteritid) är alltid med som nödtelefon, men har hittills mestadels stannat kvar inlindad i extratröjan, någonstans i nedre mitten av ryggsäcken, mot ryggsidan till. Extratröjan har hittills alltid fått stanna kvar i ryggsäcken, även om jag mer än en gång har övervägt att knöla ner den i närmaste soptunna. Men extratröjan måste liksom bara finnas där; som en kvarleva från min första packningslista från mitt första scoutläger, fast jag genom åren fått uppgradera den där extratröjan några gånger. Just nu är det en lättviktig brun ylletröja från Patagonia som ligger där, som en besvärjelse mot kylans ondskefulla krafter

samsung

Nödtelefonen har dock en viss praktisk funktion att fylla, de få gånger den åker upp ur extratröjan – nämligen när jag prutar på tagelrep på Naran Tuul-marknaden (a. k. a. Black Market) i Ulaanbaatar. Jag kan slå in mitt bud med siffror på displayen, när språkkunskaperna tryter. Även om Telias SIM-kort är dött. Och jag kan ta det lugnt, även bland de lömskaste ficktjuvar – ingen bryr sig om att försöka stjäla den, för de har bättre telefoner själva.

Tagged , , , , , , |

Praktik i Mongoliet, del 3 – Krukskärvor och smog

”Arkeolog? Int’ ska du bli arkeolog. Dom borstar ju krukskärver med tandborste!” Sade en välmenande(?) vuxen till mig när jag, i en annan del av tiden, förkunnade mitt framtida yrkesval. Sedan dess har jag borstat krukskärvor både på Gotland och i Gobiöknen. Och trivts alldeles förträffligt med detta. Egentligen skulle jag väl också ha borstat mina egna tänder lite oftare än vad som blev fallet, men det kändes aldrig lika angeläget.

krukskärva

Det har inte varit gratis, men jag är en av dem som verkligen lyckats leva mina barndomsdrömmar; bevara täta stråk av fantasi och magi in i vuxenlivet. Porten till Narnia är alltid öppen.

Och så finns det dagar, när dröm och så kallad verklighet hopplöst kolliderar. Första dagen efter påskledigheten, och allt jag byggt upp rasar som ett korthus i morgonljusets mördande trötthet. Sömnen ligger kvar i kroppen, och själen svävar runt i Gobi. Om den nu blev kvar, eller åkte dit i förväg. Och jag förväntas vara närvarande i någonting som är mer av en mardröm, än vad jag någonsin upplevt under sömnen. Det finns dagar, när allting runt omkring är ett splittrat kalejdoskop av ljus och färg. Det finns platser där tiden står stilla. Och inte i positiv bemärkelse. Snön smälter. Som den gjort förut. Jag vill härifrån, som jag gjorde redan då. När gården är en djup vattenpöl. Och E4:an är både bar och torr.

Det finns en tomhet, som stinker av unket perkulatorkaffe. En lönnfet, sockerdriven hopplöshet. Det finns en trötthet och en evigt skvalmalande radio med någon jävla nostalgimusik. Som ekar av ett evigt högstadiegymnasium. Jag hör, och jag talar, genom någon annans tomma skal.

Jag läser nyheterna. Läser om hur Kina förstör Tibets och Lhasas kulturarv. (http://www.thetibetpost.com/en/news/tibet/3382-china-destroys-the-ancient-buddhist-symbols-of-lhasa-city-in-tibet) . Är det verkligen moraliskt rätt av mig att besöka Kina under min kommande resa i Österled? Och därigenom indirekt stödja landet med de pengar jag spenderar? Men egentligen har det ju ingen betydelse – om jag sover några nätter på ett sunkigt hostel, äter några skålar nudelsoppa och blir blåst av några taxichaufförer i Beijing eller inte – kinesiska staten kommer ändå att fortsätta med sin ockupation och exploatering av Tibet. De yuaner jag spenderar, går bara till vanliga, hyggliga småföretagare. Utan intresse eller del i att riva det gamla Lhasa. Frågan är väl mer om jag själv har ut någonting av att besöka Beijing eller inte. Beijing skrämmer mig, men jag kan inte låta bli att drömma mig dit. Egentligen skulle jag väl åka till Lhasa i stället – och se det som finns kvar, medan det finns kvar. Men jag drömmer vidare om Beijing; om fotona jag skall ta, och reportagen jag skall skriva. Trots att jag vet att Beijing-ångesten kommer att utplåna varje klar tanke från mitt medvetande.

beijing

beijing-3

beijing-4

beijing-5

Jag försöker verkligen lära mig förstå och uppskatta kinesisk kultur. Jag skulle vilja vara en riktig kinanörd, som talar flytande mandarin, finner pu’erh-te smakligt och prutar som en gud på Panjiayuan-marknaden. Men landets moderna historia står i vägen. Och någonting mer; någonting jag mött inne i Förbjudna staden, någonting som jolmigt jasminte, snidad jade, lackade möbler och kinesiska språket väcker bortom mitt medvetna medvetande. Någonting som fyller mig med ångest, smärta och ett kompakt illamående. Huruvida reinkarnation är möjligt eller inte – det tar jag inte ställning till. Men är det så att jag har levt förut, så har jag levt ett inte helt optimalt liv innanför den Förbjudna stadens murar. Min hatkärlek till Kina är, som Ture Sventon skulle ha uttryckt saken, lika outgrundlig som den orientaliska natten.

Foerbjudnastaden4

Foerbjudnastaden5

Foerbjudnastaden6

Foerbjudnastaden8

Men åter till Mongoliet; till den Eviga blå himlen, till Gobi och till min kommande LIA-praktik. YH-utbildningen jag går på Akademi Båstad har titeln ”Affärsutvecklare, hållbar turism”, och jag kommer som LIA-projekt att jobba med utveckling av hållbar natur- och kulturturism i Ikh Nart naturreservat i östra Gobi, Mongoliet. Med särskild tonvikt på fornlämningar, naturligtvis. Ikh Nart är rikt inte bara på djurliv (argalifår!), utan också på forn- och kulturlämningar, och min uppgift blir att inventera och göra ett urval av dessa till en vandringsled som passar både för självguidning och vandring med guide. Sedan skall information om de olika besöksmålen sammanställas och tillgängliggöras på lämpligt sätt. Jag tar samtidigt fram en handledning för utbildning av lokala guider, samt informationsmaterial, ”code of conduct”, för hur man som besökare i Ikh Nart skall förhålla sig på ett hållbart sätt till natur, kultur och fornlämningar på platsen.

argali

boeneflagga

cool-earring

desert-w

eternal-blue-w

monastery

monastery2-w

naadam-w

pika-w

rockcarving-w

seite-w

sten-w

tibetan-script

naadam-1

naadam-2

Mongoliet är ett land där besöksnäringen fortfarande är begränsad (inte minst på grund av landets geografi, med stora obefolkade områden och dåligt utbyggd infrastruktur), men förväntas öka. Och därför är det viktigt att redan från början göra den så hållbar som möjligt – för både natur, kulturarv och lokalsamhällen. Jag är glad över att få ta del i detta arbete, och få användning av de erfarenheter jag fått av att jobba med både okänt, ökänt, sönderexploaterat och vanvårdat kulturarv i Sverige; av att guida, berätta, skaffa mig studielån, borsta krukskärvor, jaga turister med pilbåge på Vikingabyn, leta fornlämningar, söka EU-stöd och försmäkta på kontor. Och framför allt är jag salig över att få vistas på platser där drömtiden ännu lever; att än en gång hiva ombord ryggsäcken på ett dammigt tåg för en resa till och igenom en obruten helhet. Förenas. Försonas. Vandra vidare.

kupe-2-w

kupe-w

Mall-20

UB-station-profile

Taag-31

Taag33

Taag-152

taag-170

taag-174

Och det som har varit; det har, som vi säger i Överkalix, ”varit och farit”. Det tillverkas inte längre några eunucker för Förbjudna stadens räkning. Jag avslutar min praktik i Mongoliet med ett par dagar i Beijing. Tåget går ju ändå dit. Och jag kan inte låta bli att än en gång kasta mig ut i smogen. Innan jag lättad tar flyget hem.

nuke-w

Tagged , , , , , , |

Praktik i Mongoliet, del 2 – Räkan i Gobiöknen

”Vi ses i Ulaanbaatar”. Ett handslag, och sedan försvinner vi åt varsitt håll i mässröran på TUR i Göteborg 2015.

Det är på riktigt nu. Det självklara. Tanken som skickades genom tiden, till en annan verklighet. Drömmarna från någon annans sportlovsdagar. Min kropps livscykel är linjär. Tiden är det inte.

tur

När jag kommer hem, har jag feber och hostar gröna klumpar. Som jag brukar, när jag har varit borta och gjort någonting roligare. Om jag inte spyr som en schamanadept på peyote. Hemallergi. Jag tål inte att komma hem. Jag tål inte ens att ha ett hem. Mongoliska flaggan hänger på väggen, tillsammans med böneflaggor, kartor och kazakiska bonader. Det står avgudabilder och ohyggliga beläten överallt. Foton av järnvägsstationen i Ulaanbaatar och klipporna i Ikh Nart. Två stänger från min ger. En brasiliansk kristallskalle. Ryggsäcken alltid halvpackad vid dörren. Det luktar rökelse. Men det hjälper inte. Mitt hems demoner rår varken tibetanska eller balinesiska demonskrämmor på.

Alvedon och Pepsi erbjuder endast en lika partiell som tillfällig lösning. Det känns som om jag skulle ha dragit ner spolarvätska och stålull i lungorna. Jag försöker ändå att komma i stämning, och kollar på stumfilmen från Sven Hedins expedition i Gobiöknen 1928 på Youtube. Konstaterar att mycket i denna del av världen såg likadant ut då som nu. Fast mongolbrottarna är numera betydligt mera lättklädda. Tankarna vandrar iväg genom den svartvita ökensanden – utan både kompass och teodolit.

Det är någon annanstans. Kanske går jag i 7:an. Kanske i 8:an. Jag är på läger, och försöker stifta närmare bekantskap med en församlingstjej. Vi sitter tätt tillsammans på liggunderlaget, när hon med vidöppen mun anförtror mig att ”man blir full av Alvedon och Coca-Cola”. Att bli full var emellertid syndigt, och vi syndade därför icke denna kväll. Sedan dess har jag studerat religionsvetenskap vid Umeå universitet, och vet att skilja mellan evig förtappelse, leverskador och fetma som konsekvenser av överkonsumtion av Alvedon och Coca-Cola.

Tillbaka till Överkalix 2015. Jag borde skriva om min kommande praktik i Mongoliet. Fakta om vad jag egentligen skall göra. Och varför. Jag borde koncentrera mig på tågbiljetter och visum, på det där ryskapluggandet som aldrig riktigt tar fart, på att ordna med semester/tjänstledighet eller i värsta fall sjukanmälan från jobbet, på kartor, på om GPS:en fungerar, och om jag eventuellt behöver ett par nya kängor. (Definitivt en ny hatt, dock. Internationellt arkeologiskt arbete kräver att en viss yrkesdignitet upprätthålls).

Men den här gången skall jag i stället berätta om en räka. En räka som kan ligga hoptorkad som ägg i Gobiöknen i 30 år eller mer – tills ett plötsligt skyfall skapar en sjö, där räkan kan leva upp, svälla ut, kläckas och bli allmänt yster. Den kallas ”Desert Tadpole shrimp”. Eller, med korrekt vetenskapligt namn: Triops Lepidurus mongolicus. Förutom att den ser jävligt cool ut, med sina 3 ögon och 11 benpar, så är ökenräkan en levande fossil – den äldsta nu levande djurarten, som sett likadan ut sedan Trias för 220 miljoner år sedan. Tiden gick förbi. Ökenräkan blev kvar. I sin egen tid. I sitt eget vänteläge mellan liv och död.

Jag går och lägger mig, med ett gäng radiointervjuer med Sven Hedin på repeat. Det sista jag hör, innan sömnen löser upp Sven Hedins arkaiskt knastrande radioröst, är orden ”..det stora, ödsliga Asien…” Och snart är jag själv där, igen. Under den eviga blå himlen. I Gobi. Där tiden vänder och fossiler får liv.

himmel

Tagged , , , , , |

Airag

Jag har alltid haft ett begär efter fermenterade mjölkprodukter som inte finns att få tag i; en distinkt inre känsla av smak och konsistens som varken affärernas mejeriavdelningar eller mina egna experiment med opastöriserad mjölk kan åstadkomma. När jag för första gången smakade isländsk skyr trillade polletten ner. Men när jag drack min första skål jäst stomjölk,”airag”, i Mongoliet – då upplevde jag en ren epifani. Detta är vad hela mitt väsen tarvar regelbunden tillförsel av, för att fungera optimalt.

airag

Tagged , , , |

Käk för en arkeolog

Att vikingar äter barn torde vid det här laget vara allmänt känt. Men för den som undrar vad en arkeolog äter, när han efter en dags tungt grävande i stekande ökensol återvänder till campen, finns bildbeviset här: Bitar av get med ris och ett stänk av konserverad majs, ty den mongoliske kocken har någonstans hört att västerlänningar äter ”grönsaker”. Denna anrättning har jag på eget bevåg garnerat med en riklig mängd chilisås.

arkeomat

Tagged , , , , , |