Det är vackert här uppe.

Ja, det är vackert här uppe. Men det räcker inte.

Snart kommer ett till hus att för det mesta stå tomt här uppe. Och avfolkningskommunen förlora ännu en invånare till Storstan. Det är inte tragiskt. Inte heller handlar det om tvång. Jag vill bara någonting annat med mitt liv och mitt arbetsliv, än vad som är möjligt här uppe. Som ett antal människor i varje generation alltid har velat, antagligen ända sedan stenåldern. Det ligger inga värderingar i det; inga falska förhoppningar, ingen ilska eller bitterhet. Bara ett fritt, genomtänkt val utifrån praktiska förutsättningar.

De senaste åren har min bil stått oftare på Kallax långtidsparkering än hemma på gården, och jag vet vad jag lämnar, och jag vet vad jag får. Världen ser ut som den gör; med de förutsättningar som finns här och nu, och klarar man inte av att anpassa sig till det, så går man under. Att stympa sitt eget liv och dess möjligheter utifrån lojalitet mot en plats, och fantasier om hur det ”borde” vara där, förändrar ingenting.

När sommargrönskan har kollapsat i sitt eget överdåd, löven har blivit gulare, och morgnarna kallare och fuktigare, då kör jag ännu en gång söderut. Mot de gröna skyltar där det står E4S med vita bokstäver. Förbi Luleå, Piteå, Umeå, Sundsvall… Och så mot Stockholm, efter att ha stannat och pissat innan motorvägen blir 3-filig och trafiken börjar tätna.

Överkalix finns alltid kvar. Mitt eget liv gör det inte.

This entry was posted in Texter and tagged .

Post a Comment

Your email is never published nor shared. Required fields are marked *

*
*