Distansliv

Jag försökte få ut det bästa av bägge världarna, men fick ingenting ut av någondera världen. Det mesta rann bort efter E4:an, i tidiga morgnar på E10:an, på flyget och någon annanstans. Jag försökte distansjobba, men det blev ändå 19:50-flyget från Kallax till Arlanda om söndagskvällarna. Det går inte att leva på distans. Inte ens med en snabb uppkoppling och Skype.

Långtidsparkeringen på Kallax. Först en frihet. Sedan ett kostsamt limbo. Tidiga morgnar och sena kvällar, mellan snö och vakenhet. Antingen hem och elda i pannan, tvätta kläderna, skotta undan snön från bron, koppla upp mig och mest önska att jag kunde krypa ut därifrån genom datorn. Eller somna med TV:n på i ett hotellrum, för att sedan äta äggröra och bacon till frukost, med en känsla av att jag nog inte borde vara där heller. En ständig känsla av att ha svikit; någon eller någonting, oavsett om jag var här eller där.

Vissa saker fungerar inte. För att de inte kan fungera. Det var vackert och billigt att bo däruppe, tills en glasridå av tid gick ner från skyn, en septemberdag vid Lavasberget. Nej, jag vet inte heller varför det hände just där och då. Eller ens vad som hände. Bara att sedan var det slut. Det gick inte att krypa tillbaka, under den överlagrade tiden. Medan världen i stället vidgades åt andra hållet.

Det hade kunnat blivit ett bättre avslut, om det inte hade blivit så långdraget. Men jag släckte i alla fall lyset, när jag slutligen gick. Jag tog fraktalerna, orden och fotona med mig. Någonting kom det väl ut av det ändå. Trots tiden som bara drog ifrån.

0 Comments

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.