Finkonst och fulkonst – och varför jag inte håller kurser

Frågan kommer upp ibland. Senast igår. Om jag håller kurser. Och svaret blev, som alltid, nej. Det gör jag inte. Inte av oginhet, eller rädsla för konkurrens, utan för att det helt enkelt inte går. Kamerorna, kurvorna och koderna som skapar mina foton och fraktaler är inga tekniska hjälpmedel, som kommer med manualer och mallar, utan ständigt flytande förlängningar av min egen perception. Det går inte att lära ut på en studiecirkel hos Vuxenskolan. Eller ens på en tredagars intensivkurs i vildmarken. Jag har hittat mina egna sätt att fragmentera, hantera och återskapa de världar jag lever i. Andra får hitta sina.

Det finns så mycket idéer om hur det skall vara. Med konst och foto. Och visst, jobbar man kommersiellt med foto så måste man ju leverera foton som håller den tekniska standard och estetik som gör att kunderna betalar för dem. Men själv lever jag inte på min konst, utan är fullständigt fri att skapa och omskapa den splittrade, upplösta värld som ständigt passerar genom min varseblivning; med de tekniker som i stunden lämpar sig bäst för ändamålet. Tekniken följer tanken. Inte tvärt om.

Jag skiljer inte mellan finfoto och fulfoto; mellan systemkamera och mobilkamera, mellan analogt och digitalt, mellan obehandlat och behandlat. Inte heller skiljer jag mellan finkonst (sådant man ”gör själv” med pensel och färg) och fulkonst (sådant man ”bara gör i datorn”).

Jag skapar med fragmentering som enda gemensamma nämnare i allt jag gör; på samma gång nerfrysning och upplösning i ett gränsland. Jag kan uppleva fler dimensioner än jag någonsin kan materialisera i 3D-världens hopplösa begränsning. Jag får skiva upp, och frysa mina upplevelser i 2D i stället – som konserverade preparat under objektglas.

This entry was posted in Fraktalkonst and tagged , , .

Post a Comment

Your email is never published nor shared. Required fields are marked *

*
*