Fruset ljus i en fragmenterad värld

I helgen som gått, den 4/2, var det årsdagen av min upplevelse på Umevägen, när jag körde ett flyttlass någon annanstans; den upplevelse som blev början på mitt arbete med fraktaler. Hur många år sedan det var spelar ingen roll. Inte heller varför. Men tid har förflutit sedan dess.

Det är lördag i nutiden, och medvetandet stänger ner. Att åka till Bränna och köpa slangklämmor, som jag hade tänkt, blir omöjligt. Tiden viker sig dubbel. Och jag är där och då igen. Och snö och himmel är blåvita, skugglösa; frusna i ögonblicket. Vägen är spårig, den gamla lastbilen jag kör är plåtig och slamrig. Ratten är stor och kall, värmen är dålig och rutorna immar igen. Jag stannar till på en plats med fri sikt ut över Vindelälven. Och jag är inte längre jag. Och jag ser ut över vägen, älven, bergen och skogen. Jag är inte, finns inte längre till – samtidigt som jag är, lever och finns till överallt; i den taggiga skoshorisonten, i den isiga vägen, i himlen, i snön, i det vita vårvinterljuset, i vindrutetorkarna och i bergen som skymtar bortom bergen. I allt och ingenting; samtidigt och överallt. Upplöst, disintegrerad – samtidigt obunden och överallt närvarande. Jag såg tomheten, och såg bortom tomheten och förenades med tomheten och upplöstes, uppgick, smälte samman med det ordlösa när även tomheten tömdes.

Och sedan dess har jag omskapat tiden och ljuset genom min konst; frusit förbivirvlande fragment av en upplöst värld i mina fraktaler, foton och mandalas.
Ensam. Under stjärnhimlen.

Överkalix-Hällabron-w

This entry was posted in Foto, Fraktalkonst, Mandala, Texter and tagged , , , .

Post a Comment

Your email is never published nor shared. Required fields are marked *

*
*