Gryningsskymning

Det är lika kallt som det ser ut att vara. Här. På den plats som trots allt är hemma. Här, på den plats där mina fraktaler och mandalas trots allt har vuxit fram i och ur tomheten. Där orden trots allt har formats, förvandlats och byggts ihop. Skapats och återskapats. Hämtats och återlämnats. Här uppe, där allting är som det alltid har varit. Och ser ut som det alltid har gjort. Där tiden återberättar sig själv. Där mitt eget liv har skapats, fragmenterats och återskapats.

kallt

Vackert. Men skönheten bär samtidigt i sig en ändlös cirkel av stillastående hopplöshet. Vänteläge. En oformulerad längtan efter någonting annat. Bakom vintrarnas gryningsskymningar av dagsljus och ridåer av kyla finns ingenting kvar. Inte här. Inte nu. Bara väntan. På någonting annat. En vända till.

En ond cirkel

En ond cirkel

Och jag vet var min sömn blev kvar; när vakenheten gick någon annanstans. Sedan dess har jag sovit antingen drömlös, eller insnärjd i feberdrömmar. Både i Gyljen och i Gobi. Tiden flyter ihop. Sömn och vakenhet drar genom varandra i tunna stråk. Aldrig helt och hållet det ena eller det andra. Och det är kallt som satan, och jag vet att jag borde gå ut och hämta in ved, i stället för att sitta framför datorn och drömma; rada upp iterationer och ord, medan fingrarna gradvis domnar bort av kylan. Jag vet, att jag kallas lat. Men när jag blundar, ser jag fraktaler. Ett raster. Över den hopplösa gegga som kallas verklighet.

Jag är inte lat

Jag är inte lat

This entry was posted in Fraktalkonst and tagged , , , , .

Post a Comment

Your email is never published nor shared. Required fields are marked *

*
*