I ständig rörelse

Det är snart dags. Att åka ner till Ön. Igen. Även om jag inte har några blodsband till Gotland, så är det en hemkomst ändå. Det är inte första gången, när jag står ute på däck och ser ljusen från Visby framträda ovanför horisonten. I vintermörkret. I januaris kallblåst och blötsnö. När vågorna fräser mot skrovet.

I 5 år har jag bott på Gotland. När jag pluggade arkeologi. Och Ön är en del av mitt liv, så länge jag lever. Det var som det var, där och då. Det var så mycket kaos. Då. I en annan del av tiden. Nej, det är inte lätt, att vara 18 år och långt hemifrån. Att omedveten, aningslös och oförberedd krascha rakt in i ett kaotiskt vuxenliv av hyra att betala, tentaplugg och ensamhet. Nya platser, människor och sammanhang att forma sig kring.

Var det på riktigt? Inbillning? Fantasier? Panikångest? Eller konsekvensen av att leva på snabbmakaroner? Jag vet inte, och egentligen så har det väl ingen betydelse. Men Odens närvaro är stark på Gotland. I den ständiga vinden. I det skugglösa vinterljuset. I stencirklarnas landskap. Gränsen var så tunn, och lätt att överskrida. Från bägge håll. Vi var flera som kände av det. Vi sökte oss till varandra, med fladdrande stearinljus i mörkret; i trånga rum och andrahandslägenheter fyllda av understrukna boktravar och cigarrettrök. Vi såg, vi hörde, och vi drömde. Medan vi lärde oss att systematisera brakteater och fibulor. Medan vinterstormarna övergick i skir vårgrönska och hägrande seminariegrävningar. Jag vet inte om hon finns i dag, eller om hon ens fanns då. Men hon sade, en sådan där vinternatt uppe på ett vindsrum, att någon hade ringt och presenterat sig som Oden.

Jag minns den tiden enbart i tunna fragment, och jag trodde hela tiden att jag skulle dö eller bli galen. Men jag sitter fortfarande här; varken död eller galen. Slöjdar i trä, i ett annat vintermörker, och skär in de virvelhjul som utmärker de gotländska bildstenarna från järnåldern. Jag känner deras rörelser i min egen kropp, och behöver ingen passare för att rita upp dem. Den fanns då, och den finns nu; den ständiga rörelsen. Den eviga cirkeln. Vinden, som blåser vart den vill.

Havsdjup

Havsdjup

This entry was posted in Fraktalkonst, Texter and tagged , , , , , .

Post a Comment

Your email is never published nor shared. Required fields are marked *

*
*