Förra helgen var en bra helg för fraktaler. Temat var det förflutna som grumlar nuet. För det gör det emellanåt; som en tröttsam, flottig beläggning. Som en sipprande fuktskada i taket. Som en sotig rök. Det ligger en grå, grumlande hinna av misslyckanden över minnena; minnena av allt som bara blev skit, försvann och aldrig fungerade. Tiden som spilldes bort i ett ingenting till ingenting. Ett minus i livets flextidssaldo. Det är vackert däruppe. Det är billigt att bo. Men det är långt bort från allt. När man vill någonting annat och mer. När man inte kan. När kuggarna inte passar in i tidens tänder. Utan bara rundnöts och glider av.
Det var höst. Det var blött. Och jag var alltid på väg någon annanstans. Och det var väl det som var problemet; att jag aldrig riktigt var där.
Men jag skall inte döma det där stället alltför hårt; för det var där jag lärde mig att forma orden och frysa ljuset.
Däruppe, därhemma som jag alltid kommer att minnas som ett stort jävla tomrum. Ur vilket fraktalerna växte fram, förtärde och spydde ut mig.
