Sensommarens antipod

Somrarna drar snabbt förbi, här uppe. Landskapet skiftar färg och vissnar nu, medan nätterna blir mörkare och mörkare. Jag försöker inte ens skylla mörkret på att det är mulet. Och jag hatar det. Vintern, och med den kylan, innebär att ödsla energi på meningslös, tidskrävande ved- och snöhantering, kombinerat med att allting som kan gå sönder går sönder – framför allt bilen. Det finns en estetik i landsbygdslivet vid polcirkeln; jag medger detta. Samtidigt: en fullständigt tom kontext, som slukar liv och tid. Där man hela tiden måste vara så jävla praktisk, duktig och präktig. Själv har jag tummen mitt i handen. En bra dag. En sämre dag har jag fan ingen kropp alls, utan bara en hjärna som jag kopplar direkt in i datorn. Naturen är inspirationen i mitt konstnärliga arbete. Samtidigt är den mig fullständigt främmande. Jag håller den ifrån mig, på lagom hanterligt avstånd, när jag tolkar den i fraktalernas funktioner och kurvor. Tiden, som jag tämjer och omskapar i hundradelar när jag fotograferar, är samtidigt min värsta fiende i vardagen; en vardag som för det mesta är ett skenande Tetrisspel. Det ständigt skiftande ljuset, som är förutsättningen för både mitt fotograferande och min fraktalkonst, skrämmer emellanåt livet ur mig. Särskilt som nu, vid årstidsskiften, när det obönhörligen ändrar färg och karaktär.

Sensommarljus-1

Sensommarljus-2

Och jag gör som jag brukar; stoppar huvudet i datorn, och besvärjer materians demoner med siffror och ord. Ett mandala tar form; ett fraktalmandala, med titeln Kompass – som skapats av vårvinterns former och färger. Sensommarens antipod.

Kompass

Kompass

This entry was posted in Fraktalkonst, Mandala and tagged , , , , .

Post a Comment

Your email is never published nor shared. Required fields are marked *

*
*