Tag Archives: Arkeologi

Mördande glesbygd och gamla oförrätter

Jag har kommit hem från Släktforskardagarna i Umeå nu. Mitt DNA är på väg till ett labb i USA för analys, och möjligt avslöjande av eventuellt mera exotiskt ursprung än Kalix älvdal för den ”fader okänd” som gjort ett hål i min släktforskning.

Det är nästan natt. Och det är mörkt. Och tyst. Och kompakt. På samma gång tätt packat och tomt. Som man föreställer sig insidan av ett så kallat svart hål. Jag är hemma nu. Platsen är Överkalix. Byn får vara osagd.

När jag gick en hastig promenad i Umeå i morse, utan att hitta bankomaten jag sökte, såg jag löpsedlarna med påståendet att Norrland skulle vara Sveriges koloni. Jag läste Underbara Claras krönika i Expressen på webben när jag kom hem. Efter 4 timmars körning, hundhämtning på hundpensionatet och ett besök hos vapendoktorn. Kollektivtrafik är inget alternativ för mig. Ens om den hade funnits och varit gratis. Det funkar inte att sitta på en buss med två karelska björnhundar och en älgstudsare i knän.

Jag läste krönikan, och jag har hört det förut; både när jag var barn och nu. Att det är Norrlands rika naturresurser, som genom centralmaktens plundringar och övergrepp skapat Sveriges välstånd. Och den geografiskt helt inkorrekta uppfattningen att Sverige består av Norrland (en utplundrad koloni som SKA HA bidrag bara för att den finns) och Stockholm (befolkat av arroganta, okunniga människor som åker tunnelbana och konsumerar ekologisk blast som krönikören förmodar är odlad i Norrland. Fast den i själva verket ofta har sitt ursprung i Mälardalen.) De historiska diskussionerna lämnar jag därhän, men konstaterar för ordningens skull att jag själv har infödingsförfäder som arbetat vid ”kolonisatörernas” järnbruk i Norrbotten, och rentav en och annan anfader som blivit dömd och avrättad för att ha ha utövat trolldom i stället för den söderifrån påtvingade kristendomen. Inte heller är jag någon vän av varken gruvhål eller vindsnurror. Men hela resonemanget kring det fattiga och missgynnade Norrland kontra det rika Stockholm känns bara trött, fördomsfullt och otidsenligt.

Hur mycket ekonomiskt stöd som än ges till Norrland, så kommer människor ändå av egen fri vilja att flytta därifrån – till bättre möjligheter för meningsfulla liv och arbeten på andra platser i Sverige. Vi har kommit en bit in på 2000-talet nu. Och jag tror inte att jag är ensam om att föredra självförverkligande framför självhushållning. Hur trevligt och viktigt det än är med en levande landsbygd, så är det ofta ganska tråkigt, begränsande och inskränkt här uppe under stjärnhimlen. Här uppe finns visserligen inspirationen till min konst. Men samtidigt också en själsdödande tomhet, som jag inte varken vill eller kan leva i på heltid. Utan Norwegians lågprisflyg mellan Kallax och Arlanda skulle jag inte orka bo här. Här finns en mördande monotoni, som slukar både tid och liv. Medan man bar in ved, tittade mot horisonten, skottade snö och körde sönder bilen på traktorvägar, gick det plötsligt 5 år.

Visst är här vackert. Men det räcker inte. Jag slipper visserligen bostadslån och bilköer här ute i obygden. Men jag har å andra sidan ingen kontakt med uppdragsgivare och kunder, eller ens något socialt liv, annat än via Internetuppkopplingen som nästa strömavbrott gör obrukbar. Och det är inte hållbart. Fastän jag äger tillräckligt med mark för att teoretiskt sett kunna vara självförsörjande på grönsaker. Men jag försöker inte ens att leka präktig och för syns skull odla potatis (som jag knappt ens äter) – jag konstaterar utan skam att jag hellre äter processad mat från ICA och får tid över för mitt kreativa arbete, än står och gräver i jord. Underbara Clara har rätt – Stockholm är inte självförsörjande. Men det är inte resten av Sverige heller. Och har inte varit sedan jägarstenåldern.

Det ser ut som det gör här uppe. Det är inte enbart historia, politik och ekonomi som skapat förutsättningarna. Geografin gör också sitt. Det är bokstavligen långt till allt. Och allting som kan gå sönder gör det också, i vinterkylan. Glesbygden må erbjuda vackra vyer och friskt friluftsliv. Ändå är, statistiskt sett, hälsostatusen generellt sämre här än i storstäder. Kortare medellivslängd, särskilt för män, visar också på att någonting kanske inte är helt hälsosamt. Visst har gångna tiders tunga och livsfarliga arbeten gjort sitt för statistiken, men den sista generationen som ett helt arbetsliv fällde träd med yxa och timmersvans i 40-gradig kyla, finns knappt kvar längre. Ärligt talat tror jag att folk går ner sig både fysiskt och psykiskt, och dör i förtid, på grund av mental undernäring. Miljön är helt enkelt så kvävande, monoton och utan alla möjligheter till utveckling att man bokstavligen dör av den. Tro mig, jag är inte ensam om att tycka det. Men troligen ganska ensam om att offentligt uttrycka det.

Jag konstaterar att tiderna och förutsättningarna förändras, och som i alla tider överlever man enbart om man kan anpassa sig till dem. Jag kräver inte ekonomisk ersättning av svenska staten för mina halshuggna förfäder på 1600-talet. Inte heller att det skall ”skapas arbetstillfälle” för mig i Norrland, med finansiering från samma källa. Som någon slags kompensation för att jag över huvud taget finns, och befolkar bygden. Jag vägrar fastna i snödrivorna och det trötta mantrat om det missgynnade Norrland. Ännu ett hus i glesbygden får bli ett fritidsboende. Jag kan både Sveriges och min hembygds historia. Jag vet varifrån jag kommer. Men det är 2016 nu. Varken brukspatronen, prästen eller Gustav Vasa bestämmer över mitt liv. Inte heller någon estetiserad fantasi om det goda livet på landsbygden. Min saliv färdas färdas just nu över Atlanten i ett provrör. Själv kan jag åka vart jag vill.

Otherscape-ruralscape-1

Posted in Uncategorized Also tagged |

Med tåg genom Gobi

Dag 5 av fotoutmaningen börjar om drygt 4 timmar, och jag lägger ut ett foto från en av mina tågresor i Mongoliet. Här finns allt – Mongoliets eviga blå himmel och Gobiöken, lagom sunkigt tåg med koleldat lok, kraftledningsstolpar och (ej synlig i bild) en samovar.

Mongolian-train-1

Posted in Foto, Resor Also tagged , , , , , |

Ökenminnen

Vad skall man säga? Man går genom en dörr; över en gräns, genom en passage. Sedan är allting förändrat.

Skogen luktar som den gjorde. Den sista varma solen på barrig mossa och blåbärsris. Sensommarmörkret; när jag i svagt glödlampsljus, mitt i natten, läser Thor Heyerdahls ”Expedition Kon-Tiki” är detsamma. Hundarna sömnandas och småmorrar, i den kvardröjande, nattmjuka värmen.

Det fanns ett mellanrum. Däremellan. Tomheten i huset vid världens ände. I en annan världs ände. Där sömnen blev kvar.

Jag tar fram Eddan; fortfarande fuktig av andra sensommarnätter. Jag läser Volundarkvida; om smeden Völund, som fängslad på en ö, med avskurna knäsenor för att inte kunna fly, tvingades smida skatter åt kung Nidud av Svitjod. Men Völund smidde sina egna vingar, och flög därifrån. Smidde sin egen frihet. Av sin egen kraft och kunskap. Han gillade inte läget, bestämde sig inte för att det inte är hur man har det utan hur man tar det, eller fann sig i sin situation med hänvisning till att den var gudarnas vilja. Medvetandet glimrar till och släcks. Som det gjort redan innan. Det är kvavt och fuktigt här inne. Som att andas komprimerad hopplöshet. Hundarna vansinnesskäller, och klöser på ytterdörren. De vill väl också bort härifrån.

Gyljen eller Gobi spelar ingen roll – både sömnen och vakenheten lämnade jag ändå kvar någon annanstans. Medvetandet upprepar mitt namn i tomrummet. I sängen ligger bara en tom kropp kvar, med myggbitna armar. Namnlös.

Persontrafiken från Morjärvs järnvägsstation är nerlagd nu. Jag stannar inte längre där, när jag är till Luleå. Det behövs inte längre. Jag har sett mer nu. Genom urblekta sjömansögon, som får krampaktiga knappnålspupiller i det plötsliga 60-wattsljuset.

Jag ser mig i spegeln; skäggig som om jag själv just skulle ha blivit avstjälpt från en längre färd på flotten Kon-Tiki. Och landat någon annanstans, där jag tagit någon annans plats. Och jag vet att tid har förflutit, och att tid kommer att förflyta. Från det bräckvatten i Bottenviken, där jag tog mina första simtag – genom eoner av Östersjöns kalla saltvatten. Genom andra hav.

Det är fler än en som frågat vad som hände när jag var i Mongoliet i sommar; hur det egentligen var, och vad jag egentligen gjorde, och om jag var med om någoting otrevligt. Folk undrar varför jag inte visar några foton; varför mina berättelser är så osammanhängande, varför jag inte lägger ut någonting på bloggen. Och varför jag inte levererar det examensarbete som resan och praktiken skulle leda till. Varför det är så tyst. Varför jag är så tyst.

Vad skall jag säga? Vet jag ens själv vad som hände?
Mina minnen är lika fragmentariska som de osorterade mapparna med foton, och de oläsliga anteckningarna med bläck och kulspets i sönderfallna anteckningsböcker. En påse oexponerade filmrullar ligger i kylen igen, eftersom den analoga kameran lade av. Var jag ens där?

Jag minns en resa. Jag minns en hemkomst. Lukten av stillastående, övergivet förfall i huset, när jag kom hem. Det ligger ett boardingkort under byrån, som intygar att Mr. Lindbaeck har varit ute och flugit via Sheremetyevo. Jag minns att jag blev sjuk sedan. Men det blir jag ju alltid när jag har varit ute och rest. Febern höll i sig i två veckor. Drygt. Fågelinfluensa, föreslog vårdcentralen. Blodproven visade ingenting. Men jag har slutat att hosta nu. Varken mer eller mindre trött än innan.

Sensommarregnet vräker ner. Dykarurets självlysande visare vrider sig mot morgon. Tidens smältvatten rinner hejdlöst igenom.

Jag minns öknen. Vinden som tog det med sig. Minnet.
Jag minns tåget. Där resan började och slutade. Där tidens pausknapp kom lös.
Jag minns.
Tiden.

WP_20150831_13_00_40_Pro[1]

Posted in Resor, Texter Also tagged , , , , , , , , , , |

Praktik i Mongoliet, del 2 – Räkan i Gobiöknen

”Vi ses i Ulaanbaatar”. Ett handslag, och sedan försvinner vi åt varsitt håll i mässröran på TUR i Göteborg 2015.

Det är på riktigt nu. Det självklara. Tanken som skickades genom tiden, till en annan verklighet. Drömmarna från någon annans sportlovsdagar. Min kropps livscykel är linjär. Tiden är det inte.

tur

När jag kommer hem, har jag feber och hostar gröna klumpar. Som jag brukar, när jag har varit borta och gjort någonting roligare. Om jag inte spyr som en schamanadept på peyote. Hemallergi. Jag tål inte att komma hem. Jag tål inte ens att ha ett hem. Mongoliska flaggan hänger på väggen, tillsammans med böneflaggor, kartor och kazakiska bonader. Det står avgudabilder och ohyggliga beläten överallt. Foton av järnvägsstationen i Ulaanbaatar och klipporna i Ikh Nart. Två stänger från min ger. En brasiliansk kristallskalle. Ryggsäcken alltid halvpackad vid dörren. Det luktar rökelse. Men det hjälper inte. Mitt hems demoner rår varken tibetanska eller balinesiska demonskrämmor på.

Alvedon och Pepsi erbjuder endast en lika partiell som tillfällig lösning. Det känns som om jag skulle ha dragit ner spolarvätska och stålull i lungorna. Jag försöker ändå att komma i stämning, och kollar på stumfilmen från Sven Hedins expedition i Gobiöknen 1928 på Youtube. Konstaterar att mycket i denna del av världen såg likadant ut då som nu. Fast mongolbrottarna är numera betydligt mera lättklädda. Tankarna vandrar iväg genom den svartvita ökensanden – utan både kompass och teodolit.

Det är någon annanstans. Kanske går jag i 7:an. Kanske i 8:an. Jag är på läger, och försöker stifta närmare bekantskap med en församlingstjej. Vi sitter tätt tillsammans på liggunderlaget, när hon med vidöppen mun anförtror mig att ”man blir full av Alvedon och Coca-Cola”. Att bli full var emellertid syndigt, och vi syndade därför icke denna kväll. Sedan dess har jag studerat religionsvetenskap vid Umeå universitet, och vet att skilja mellan evig förtappelse, leverskador och fetma som konsekvenser av överkonsumtion av Alvedon och Coca-Cola.

Tillbaka till Överkalix 2015. Jag borde skriva om min kommande praktik i Mongoliet. Fakta om vad jag egentligen skall göra. Och varför. Jag borde koncentrera mig på tågbiljetter och visum, på det där ryskapluggandet som aldrig riktigt tar fart, på att ordna med semester/tjänstledighet eller i värsta fall sjukanmälan från jobbet, på kartor, på om GPS:en fungerar, och om jag eventuellt behöver ett par nya kängor. (Definitivt en ny hatt, dock. Internationellt arkeologiskt arbete kräver att en viss yrkesdignitet upprätthålls).

Men den här gången skall jag i stället berätta om en räka. En räka som kan ligga hoptorkad som ägg i Gobiöknen i 30 år eller mer – tills ett plötsligt skyfall skapar en sjö, där räkan kan leva upp, svälla ut, kläckas och bli allmänt yster. Den kallas ”Desert Tadpole shrimp”. Eller, med korrekt vetenskapligt namn: Triops Lepidurus mongolicus. Förutom att den ser jävligt cool ut, med sina 3 ögon och 11 benpar, så är ökenräkan en levande fossil – den äldsta nu levande djurarten, som sett likadan ut sedan Trias för 220 miljoner år sedan. Tiden gick förbi. Ökenräkan blev kvar. I sin egen tid. I sitt eget vänteläge mellan liv och död.

Jag går och lägger mig, med ett gäng radiointervjuer med Sven Hedin på repeat. Det sista jag hör, innan sömnen löser upp Sven Hedins arkaiskt knastrande radioröst, är orden ”..det stora, ödsliga Asien…” Och snart är jag själv där, igen. Under den eviga blå himlen. I Gobi. Där tiden vänder och fossiler får liv.

himmel

Posted in Uncategorized Also tagged , , , , |

Hemkomst

Det var på tåget som äventyret började, och på tåget som det gick vidare i en annan tid. Från Morjärv till Beijing och Ulaanbaatar. Tillbaka, och ut igen. Och tillbaka.

Och jag kom hem. Som det heter. Utan någon större glädje över att göra det. Till en varm och solstekt sommar som blommar och grönskar som somrarna alltid har blommat och grönskat. Som när jag var barn, fast inte i positiv bemärkelse, och nu är det ingen som kommer och hämtar mig och har maten klar därhemma. Jag kommer med ett sömnigt morgonflyg från Stockholm, och får kånka runt ryggsäcken full av tagelrep och stenar på stan, och käka lunchbuffé på thairestaurang i Luleå (förundrad över den långsamma och glesa trafiken) i väntan på att bussen skall gå. Jag äter ris och kött, som jag är van vid, och konstaterar att det är trevligt att kranvattnet går att dricka, att hundarna inte har rabies och att ingen försöker blåsa mig. Men det är väl allt. För att överleva lämnar jag de sista tögrög- och yuan-sedlarna kvar i plånboken; som en daglig, påtaglig besvärjelse och vetskap om nya resor österut. Lämningarna av Gobi kan jag skaka ur ryggsäcken, men aldrig ur mitt medvetande.

Gobivy

Äntligen har jag fått en adekvat diagnos på den allting utplånande mentala kortslutning som infinner sig hos mig när jag försöker vara ”hemma” och inte har någon resa inbokad. Jag är helt enkelt en ”kronisk vandrare”, som bryter samman om jag hindras från att resa. Ingenting att göra åt – bara att se till att fortsätta att resa för att överleva. Tack för diagnosen, Dr. John D. Schultz! Denna ypperliga artikel fanns i Norrbottenskuriren den 25:e september 1969. Egentligen letade jag artiklar om gruvstrejken vid LKAB i december samma år. Men outgrundliga äro kulturarvets vägar.reslust

Posted in Resor, Texter Also tagged , , , , |

Airag

Jag har alltid haft ett begär efter fermenterade mjölkprodukter som inte finns att få tag i; en distinkt inre känsla av smak och konsistens som varken affärernas mejeriavdelningar eller mina egna experiment med opastöriserad mjölk kan åstadkomma. När jag för första gången smakade isländsk skyr trillade polletten ner. Men när jag drack min första skål jäst stomjölk,”airag”, i Mongoliet – då upplevde jag en ren epifani. Detta är vad hela mitt väsen tarvar regelbunden tillförsel av, för att fungera optimalt.

airag

Posted in Uncategorized Also tagged , , |

Käk för en arkeolog

Att vikingar äter barn torde vid det här laget vara allmänt känt. Men för den som undrar vad en arkeolog äter, när han efter en dags tungt grävande i stekande ökensol återvänder till campen, finns bildbeviset här: Bitar av get med ris och ett stänk av konserverad majs, ty den mongoliske kocken har någonstans hört att västerlänningar äter ”grönsaker”. Denna anrättning har jag på eget bevåg garnerat med en riklig mängd chilisås.

arkeomat

Posted in Uncategorized Also tagged , , , , |

Campen

En månad sedan jag kom hem, och campen ser ut som någonting från en film. Men jag har faktiskt bott här på riktigt.

miss-this-place

miss-this-place2

Posted in Uncategorized Also tagged , , , |