Tag Archives: Foto

Fruset ljus i en fragmenterad värld

I helgen som gått, den 4/2, var det årsdagen av min upplevelse på Umevägen, när jag körde ett flyttlass någon annanstans; den upplevelse som blev början på mitt arbete med fraktaler. Hur många år sedan det var spelar ingen roll. Inte heller varför. Men tid har förflutit sedan dess.

Det är lördag i nutiden, och medvetandet stänger ner. Att åka till Bränna och köpa slangklämmor, som jag hade tänkt, blir omöjligt. Tiden viker sig dubbel. Och jag är där och då igen. Och snö och himmel är blåvita, skugglösa; frusna i ögonblicket. Vägen är spårig, den gamla lastbilen jag kör är plåtig och slamrig. Ratten är stor och kall, värmen är dålig och rutorna immar igen. Jag stannar till på en plats med fri sikt ut över Vindelälven. Och jag är inte längre jag. Och jag ser ut över vägen, älven, bergen och skogen. Jag är inte, finns inte längre till – samtidigt som jag är, lever och finns till överallt; i den taggiga skoshorisonten, i den isiga vägen, i himlen, i snön, i det vita vårvinterljuset, i vindrutetorkarna och i bergen som skymtar bortom bergen. I allt och ingenting; samtidigt och överallt. Upplöst, disintegrerad – samtidigt obunden och överallt närvarande. Jag såg tomheten, och såg bortom tomheten och förenades med tomheten och upplöstes, uppgick, smälte samman med det ordlösa när även tomheten tömdes.

Och sedan dess har jag omskapat tiden och ljuset genom min konst; frusit förbivirvlande fragment av en upplöst värld i mina fraktaler, foton och mandalas.
Ensam. Under stjärnhimlen.

Överkalix-Hällabron-w

Posted in Foto, Fraktalkonst, Mandala, Texter Also tagged , , |

I ständig rörelse

Det är snart dags. Att åka ner till Ön. Igen. Även om jag inte har några blodsband till Gotland, så är det en hemkomst ändå. Det är inte första gången, när jag står ute på däck och ser ljusen från Visby framträda ovanför horisonten. I vintermörkret. I januaris kallblåst och blötsnö. När vågorna fräser mot skrovet.

I 5 år har jag bott på Gotland. När jag pluggade arkeologi. Och Ön är en del av mitt liv, så länge jag lever. Det var som det var, där och då. Det var så mycket kaos. Då. I en annan del av tiden. Nej, det är inte lätt, att vara 18 år och långt hemifrån. Att omedveten, aningslös och oförberedd krascha rakt in i ett kaotiskt vuxenliv av hyra att betala, tentaplugg och ensamhet. Nya platser, människor och sammanhang att forma sig kring.

Var det på riktigt? Inbillning? Fantasier? Panikångest? Eller konsekvensen av att leva på snabbmakaroner? Jag vet inte, och egentligen så har det väl ingen betydelse. Men Odens närvaro är stark på Gotland. I den ständiga vinden. I det skugglösa vinterljuset. I stencirklarnas landskap. Gränsen var så tunn, och lätt att överskrida. Från bägge håll. Vi var flera som kände av det. Vi sökte oss till varandra, med fladdrande stearinljus i mörkret; i trånga rum och andrahandslägenheter fyllda av understrukna boktravar och cigarrettrök. Vi såg, vi hörde, och vi drömde. Medan vi lärde oss att systematisera brakteater och fibulor. Medan vinterstormarna övergick i skir vårgrönska och hägrande seminariegrävningar. Jag vet inte om hon finns i dag, eller om hon ens fanns då. Men hon sade, en sådan där vinternatt uppe på ett vindsrum, att någon hade ringt och presenterat sig som Oden.

Jag minns den tiden enbart i tunna fragment, och jag trodde hela tiden att jag skulle dö eller bli galen. Men jag sitter fortfarande här; varken död eller galen. Slöjdar i trä, i ett annat vintermörker, och skär in de virvelhjul som utmärker de gotländska bildstenarna från järnåldern. Jag känner deras rörelser i min egen kropp, och behöver ingen passare för att rita upp dem. Den fanns då, och den finns nu; den ständiga rörelsen. Den eviga cirkeln. Vinden, som blåser vart den vill.

Havsdjup

Havsdjup

Posted in Fraktalkonst, Texter Also tagged , , , , |

Gotland

Det var på Gotland jag studerade arkeologi. En plats som ibland blev för mycket. Och som jag inte skulle orka bo permanent på. Men som jag emellanåt återvänder till. Helst på vintern.

Januari-Tofta-kyrka-ettlager

Januari-Domkyrkan-w

 

Gotland-Isstod-Solitär-w

Gotland-Isstod-Madonna-w

Gotland-Isstoder-Krubba-w

Januari-Gotland-Annan-kust-w

Gotland-Visset-w

Januari-Vårvarsel-Visby

 

Posted in Uncategorized Also tagged , , |

Naturens rörelser genom tid och liv / The movements of Nature through life and time

För det är det här som är grunden till all min konst; naturens rörelser genom liv och tid.
For this is what all my artworks are based upon; the movements of Nature through life and time.

Höstresume-29

Höstresume-30

Ormbunksrytm

Posted in Uncategorized

Vad är det med brunnslock? Och med kraftledningsstolpar?

Jag fotar brunnslock. Och kraftledningsstolpar. Hela tiden. Och hela vägen från Överkalix till Ulaanbaatar, och tillbaka igen. Varför? För att jag gillar geometrin, och kontrasterna mot naturens egna former och strukturer. Storleken på kraftledningsstolparna, och vetskapen om högspänningens mördande krafter, ger dem karaktären av levande gudabilder. Eller rentav egna entiteter från andra delar av ett annat universum. Brunnslocken ligger som mystiska mandalas och hemliga sigill bland asfalt, fyrkantiga plattor och stenläggningar.

Pylon-UB-IMG_4920 kopiera

Umeå-adult-clang

Umeå-clang-1

Umeå-clang-2

Umeå-clang-3

Posted in Uncategorized

Höstresumé – del 2

Andra delen av min höstresumé. Alla foton kommer så småningom att finnas till salu som printar på fotopapper i storlek 15×15 cm, laminerade och monterade på kapaskiva.

Höstresume-23

Höstresume-24

Höstresume-25

Höstresume-26

Höstresume-27

Höstresume-28

Höstresume-29

Höstresume-30

Höstresume-31

Posted in Uncategorized

Höstresumé – del 1

Dags att påbörja en höstresumé i bilder, från en jävla höst som följde på en sommar jag aldrig riktigt hann med och som sedan följdes av en jävla vinter som bara var där, en dag när jag kom hem från Stockholm. Man kan tycka. Och jag kan tycka. Att jag kanske borde flytta härifrån. Men det går inte. Ovisst dock, vad det är jag åker tillbaka till; hem till, varje gång jag kör de där kustmilen längs E4:an, svänger av norrut i Töre och fortsätter hemåt. Vad finns där, egentligen? Jag tror inte att man förstår, om man inte själv känner den känslan av hemkomst när man passerat Räktforsen. Det är som det är, men det är hemma. Distansarbete och lågprisflyg räddar yrkeslivet. Trots allt.

Nej, det är ingen feghet, eller rädsla för det okända. Jag har studerat och rest; gjort mina lägenhetsår i Södra Sverige, där det funnits både värme i elementen och varmvatten om morgnarna utan att jag behövt elda. Jag har bott på sunkiga hostels från Inverness i väster till Beijing i öster. Engelskan ligger bekväm i både tanken och munnen. Och jag springer rutinerat i rulltrappor.

Nej, inte är det mänskliga relationer som håller mig kvar; i så fall är det döda förfäders sällskap jag söker. Det är snarare en samhörighet med själva landskapet som håller mig kvar. Inspirationskällan i allt jag skapar. Fraktalernas upprepade kurvor upprepar de rörelser jag ser och lever i; genom årets och dygnets skiftande färger och ljus.

Höstresume-1

Höstresume-2

Höstresume-3

Höstresume-4

Höstresume-5

Höstresume-6

Höstresume-7

Höstresume-8

Höstresume-9

Höstresume-10

Höstresume-11

Höstresume-12

Höstresume-13

Höstresume-14

Höstresume-15

Höstresume-16

Höstresume-17

Höstresume-18

Höstresume-19

Höstresume-20

Höstresume-21

Höstresume-22

Posted in Uncategorized Also tagged |

Utställning på Stureby vård- och omsorgsboende

Min konstutställning på Stureby vård- och omsorgsboende pågår nu, och hela december månad ut. Det är en blandning av fraktalkonst, mandala, foto och texter.

Utställning på Stureby vård- och omsorgsboende

Utställning-WP_20161116_18_08_05_Pro

Utställning-WP_20161116_18_08_27_Pro

Utställning-WP_20161116_18_09_03_Pro

Utställning-WP_20161116_18_09_27_Pro

Utställning-WP_20161116_18_09_34_Pro

Utställning-WP_20161116_18_09_54_Pro

Utställning-WP_20161116_18_10_01_Pro

Utställning-WP_20161116_18_10_13_Pro

Utställning-WP_20161116_18_10_36_Pro

Utställning-WP_20161116_18_10_42_Pro

Utställning-WP_20161116_18_10_51_Pro

Utställning-WP_20161116_18_10_57_Pro

Utställning-WP_20161116_18_11_31_Pro

Utställning-WP_20161116_20_07_12_Pro

Posted in Fraktalkonst, Mandala Also tagged , , |

Sensommarens antipod

Somrarna drar snabbt förbi, här uppe. Landskapet skiftar färg och vissnar nu, medan nätterna blir mörkare och mörkare. Jag försöker inte ens skylla mörkret på att det är mulet. Och jag hatar det. Vintern, och med den kylan, innebär att ödsla energi på meningslös, tidskrävande ved- och snöhantering, kombinerat med att allting som kan gå sönder går sönder – framför allt bilen. Det finns en estetik i landsbygdslivet vid polcirkeln; jag medger detta. Samtidigt: en fullständigt tom kontext, som slukar liv och tid. Där man hela tiden måste vara så jävla praktisk, duktig och präktig. Själv har jag tummen mitt i handen. En bra dag. En sämre dag har jag fan ingen kropp alls, utan bara en hjärna som jag kopplar direkt in i datorn. Naturen är inspirationen i mitt konstnärliga arbete. Samtidigt är den mig fullständigt främmande. Jag håller den ifrån mig, på lagom hanterligt avstånd, när jag tolkar den i fraktalernas funktioner och kurvor. Tiden, som jag tämjer och omskapar i hundradelar när jag fotograferar, är samtidigt min värsta fiende i vardagen; en vardag som för det mesta är ett skenande Tetrisspel. Det ständigt skiftande ljuset, som är förutsättningen för både mitt fotograferande och min fraktalkonst, skrämmer emellanåt livet ur mig. Särskilt som nu, vid årstidsskiften, när det obönhörligen ändrar färg och karaktär.

Sensommarljus-1

Sensommarljus-2

Och jag gör som jag brukar; stoppar huvudet i datorn, och besvärjer materians demoner med siffror och ord. Ett mandala tar form; ett fraktalmandala, med titeln Kompass – som skapats av vårvinterns former och färger. Sensommarens antipod.

Kompass

Kompass

Posted in Fraktalkonst, Mandala Also tagged , , , |

Förskjutna perspektiv

I öknen förskjuts perspektiven. Avstånd växer och dras ihop. Luften kan lika gärna vara vatten. Himlen ytan på ett urhav. Det är dags nu. Att berätta om en resa. Som började i en ände, och slutade i en annan. Där tiderna möttes. Där tiden tog slut. Och startades om.

InstagramCapture_48caf422-f11c-49d2-a404-b29986adef37_jpg

InstagramCapture_77d3664b-eb93-4662-9709-daef1361afe4_jpg

Månaderna har gått, sedan jag kom hem. Det är vinter nu. På väg mot vårvinter, med ljusare och ljusare dagar. Det är kväll nu. Stjärnklart. Kylan smäller i ytterväggarna. Det finns mer att berätta. Det är dags att göra det nu.

Vad mötte jag? Vad såg jag? Vad fick jag med mig hem, förutom en oavslutad utbildning, foton, tagelrep och stenar? Vad hände, egentligen? Nej, jag råkade inte ut för varken maffian eller polisen i Ryssland. Nej, jag råkade heller inte ut för något av de ”farliga fruntimmer” som grannen varnade mig för. Eller ormar. Eller solsting. Eller rabiessmittade hundar. Jag kom hem med kameran, datorn, telefonen, den sista 100-dollarsedeln, passet och plastkorten i behåll. Jag råkade inte ut för några rånare. Inga ficktjuvar. Inga vodkatankade galningar. Inte ens taxichaufförerna blåste mig på mer än taxametern visade.

GPS:en ligger i garderoben, med utplockade batterier. Ryggsäcken står där den brukar. Halvpackad. Dokumenten som skall skrivas färdigt ligger i version på version i olika mappar; på tre datorer och tre externa hårddiskar. Förutom de osammanhängande anteckningarna på olinjerat papper, som också ligger i garderoben, i en plastkasse från State Department Store i Ulaanbaatar. I en enda hög, sedan anteckningsblocken fallit isär. Med svårläsligare och svårläsligare skrift. Allteftersom tiden gick.

Jag vaknade i morse, efter en natt av feberdrömmar utan feber. Som det ofta blir. Här, såväl som i Gobi. Vare sig jag glor upp i ett tak eller ut genom ett rökhål när jag vaknar. Sömn och vakenhet flyter ihop. Medvetandet går i vågor. Genom tidens lager. I sista drömsekvensen, innan det som kallas vakenhet, ser jag hur tatueringen från förra resan bleknat bort till en vag kontur. I det första morgonljuset finns den ännu kvar. Oförändrad. På samma plats.

Jag vrider in armarna i tröjärmarna, och bryter ner fötterna i skorna. Här, såväl som i Gobi. Samma ovilliga, lealösa köttklump till kropp här som där. Samma dubbelledade fingrar och gummiarmar. Det tar en evighet att få upp eld i pannan. Ännu längre att skaka ner medvetandet i kroppen.

Trött. Någon annanstans. Sätter jag mig framför datorn. De knäpper i elementen, när varmvattnet börjar cirkulera. Hundarna sover vidare, vana vid morgonrutinerna. Det händer ingenting, innan den första halvlitern kaffe. Varken här, eller i Gobi.

InstagramCapture_d8a6116f-f123-4843-9507-57fa58e365a6_jpg

Posted in Foto, Resor, Texter Also tagged , , , , , , , , |