Tag Archives: Höst

Åt vilket håll skall den hänga?

InstagramCapture_ff41da22-f1d1-4f38-8a3f-c32b6e37f79d_jpg

Det är ett stående skämt i tecknade serier; det där med att galleristen hänger ”modern konst” upp och ner, till konstnärens stora förtvivlan. (Trött 60-talshumor, på samma nivå som svärmorsskämt, troligen inte ens rolig på 60-talet, i bildade kretsar.) Och det har hänt mig emellanåt, att ramverkstan ringt och frågat åt vilket håll tavlorna skall hängas. Min egen fraktalkonst tycker jag själv att i de flesta fall funkar att hänga både som stående och liggande. Motivet är ju detsamma ändå, och bygger på ständiga upprepningar, rotationer och förskjutningar. Ungefär en tredjedel av mina fraktaler har dock en balans och riktning som gör att de bara funkar åt ett håll.

Det har varit en bra höst och vinter för fraktaler. Tre av senhöstfraktalerna – Övertid, Separation och Bubbla, är av det slag som kan hängas antingen som stående eller liggande.

Bubbla

Bubbla

Separation

Separation

Övertid

Övertid

Posted in Fraktalkonst Also tagged , |

Höstresumé – del 1

Dags att påbörja en höstresumé i bilder, från en jävla höst som följde på en sommar jag aldrig riktigt hann med och som sedan följdes av en jävla vinter som bara var där, en dag när jag kom hem från Stockholm. Man kan tycka. Och jag kan tycka. Att jag kanske borde flytta härifrån. Men det går inte. Ovisst dock, vad det är jag åker tillbaka till; hem till, varje gång jag kör de där kustmilen längs E4:an, svänger av norrut i Töre och fortsätter hemåt. Vad finns där, egentligen? Jag tror inte att man förstår, om man inte själv känner den känslan av hemkomst när man passerat Räktforsen. Det är som det är, men det är hemma. Distansarbete och lågprisflyg räddar yrkeslivet. Trots allt.

Nej, det är ingen feghet, eller rädsla för det okända. Jag har studerat och rest; gjort mina lägenhetsår i Södra Sverige, där det funnits både värme i elementen och varmvatten om morgnarna utan att jag behövt elda. Jag har bott på sunkiga hostels från Inverness i väster till Beijing i öster. Engelskan ligger bekväm i både tanken och munnen. Och jag springer rutinerat i rulltrappor.

Nej, inte är det mänskliga relationer som håller mig kvar; i så fall är det döda förfäders sällskap jag söker. Det är snarare en samhörighet med själva landskapet som håller mig kvar. Inspirationskällan i allt jag skapar. Fraktalernas upprepade kurvor upprepar de rörelser jag ser och lever i; genom årets och dygnets skiftande färger och ljus.

Höstresume-1

Höstresume-2

Höstresume-3

Höstresume-4

Höstresume-5

Höstresume-6

Höstresume-7

Höstresume-8

Höstresume-9

Höstresume-10

Höstresume-11

Höstresume-12

Höstresume-13

Höstresume-14

Höstresume-15

Höstresume-16

Höstresume-17

Höstresume-18

Höstresume-19

Höstresume-20

Höstresume-21

Höstresume-22

Posted in Uncategorized Also tagged |

Ökenminnen

Vad skall man säga? Man går genom en dörr; över en gräns, genom en passage. Sedan är allting förändrat.

Skogen luktar som den gjorde. Den sista varma solen på barrig mossa och blåbärsris. Sensommarmörkret; när jag i svagt glödlampsljus, mitt i natten, läser Thor Heyerdahls ”Expedition Kon-Tiki” är detsamma. Hundarna sömnandas och småmorrar, i den kvardröjande, nattmjuka värmen.

Det fanns ett mellanrum. Däremellan. Tomheten i huset vid världens ände. I en annan världs ände. Där sömnen blev kvar.

Jag tar fram Eddan; fortfarande fuktig av andra sensommarnätter. Jag läser Volundarkvida; om smeden Völund, som fängslad på en ö, med avskurna knäsenor för att inte kunna fly, tvingades smida skatter åt kung Nidud av Svitjod. Men Völund smidde sina egna vingar, och flög därifrån. Smidde sin egen frihet. Av sin egen kraft och kunskap. Han gillade inte läget, bestämde sig inte för att det inte är hur man har det utan hur man tar det, eller fann sig i sin situation med hänvisning till att den var gudarnas vilja. Medvetandet glimrar till och släcks. Som det gjort redan innan. Det är kvavt och fuktigt här inne. Som att andas komprimerad hopplöshet. Hundarna vansinnesskäller, och klöser på ytterdörren. De vill väl också bort härifrån.

Gyljen eller Gobi spelar ingen roll – både sömnen och vakenheten lämnade jag ändå kvar någon annanstans. Medvetandet upprepar mitt namn i tomrummet. I sängen ligger bara en tom kropp kvar, med myggbitna armar. Namnlös.

Persontrafiken från Morjärvs järnvägsstation är nerlagd nu. Jag stannar inte längre där, när jag är till Luleå. Det behövs inte längre. Jag har sett mer nu. Genom urblekta sjömansögon, som får krampaktiga knappnålspupiller i det plötsliga 60-wattsljuset.

Jag ser mig i spegeln; skäggig som om jag själv just skulle ha blivit avstjälpt från en längre färd på flotten Kon-Tiki. Och landat någon annanstans, där jag tagit någon annans plats. Och jag vet att tid har förflutit, och att tid kommer att förflyta. Från det bräckvatten i Bottenviken, där jag tog mina första simtag – genom eoner av Östersjöns kalla saltvatten. Genom andra hav.

Det är fler än en som frågat vad som hände när jag var i Mongoliet i sommar; hur det egentligen var, och vad jag egentligen gjorde, och om jag var med om någoting otrevligt. Folk undrar varför jag inte visar några foton; varför mina berättelser är så osammanhängande, varför jag inte lägger ut någonting på bloggen. Och varför jag inte levererar det examensarbete som resan och praktiken skulle leda till. Varför det är så tyst. Varför jag är så tyst.

Vad skall jag säga? Vet jag ens själv vad som hände?
Mina minnen är lika fragmentariska som de osorterade mapparna med foton, och de oläsliga anteckningarna med bläck och kulspets i sönderfallna anteckningsböcker. En påse oexponerade filmrullar ligger i kylen igen, eftersom den analoga kameran lade av. Var jag ens där?

Jag minns en resa. Jag minns en hemkomst. Lukten av stillastående, övergivet förfall i huset, när jag kom hem. Det ligger ett boardingkort under byrån, som intygar att Mr. Lindbaeck har varit ute och flugit via Sheremetyevo. Jag minns att jag blev sjuk sedan. Men det blir jag ju alltid när jag har varit ute och rest. Febern höll i sig i två veckor. Drygt. Fågelinfluensa, föreslog vårdcentralen. Blodproven visade ingenting. Men jag har slutat att hosta nu. Varken mer eller mindre trött än innan.

Sensommarregnet vräker ner. Dykarurets självlysande visare vrider sig mot morgon. Tidens smältvatten rinner hejdlöst igenom.

Jag minns öknen. Vinden som tog det med sig. Minnet.
Jag minns tåget. Där resan började och slutade. Där tidens pausknapp kom lös.
Jag minns.
Tiden.

WP_20150831_13_00_40_Pro[1]

Posted in Resor, Texter Also tagged , , , , , , , , , , |

Bruten cirkel

När jag vaknar är det mörkt. Det är för sent eller för tidigt, och jag letar efter platsen i tiden.

Det var i Tornedalen jag började arbeta med mandalas. Efter att ha varit upp på Luppioberget den sista solvarma dagen i september. Ett annat september. En annan höst. Innan tid hade förflutit. Jag åkte tillbaka. För att sluta cirkeln i det gula, låga ljuset. Jag minns inte när jag var där sist. I en dåtid som inte längre löper som ett parallellspår till nutid.

Jag minns Luppioberget från den där hösten som så högt och mystiskt till formen; som ett naturens eget ziggurat, som ett monument från jättarnas mystiska tidsålder med processionsvägar upp till dess topp. Ett inre fyllt med underjordiska gångar, flytande metaller och hemlig kraft. Stenarna såg ut som perfekt huggna byggblock, med 90-gradiga hörn. Vill jag minnas.

Nu är det bara ett vanligt berg, med regnhala, spruckna granitklippor. Jag går en bit, men vänder om. Ingenting att se. Egentligen.

Luppio-1

Luppio-2

Luppio-3

luppio-vy

Jag kör hem. Till det enda hemma som finns. Till den enda horisont jag kan namnge. Där kartan har form och struktur.

Hem-fraan-Luppio

När jag somnar igen, är det fortfarande mörkt. Platsen och tiden är upplöst i tomhet.

Bruten cirkel

Bruten cirkel

Posted in Mandala, Texter Also tagged , |

Höstminnen

Tid har förflutit. Solen står lågt på himlen. Höstlandskapet är avskalat, platt och tomt. Frosten dämpar färgerna på marken. Det är kallt som satan. Jag har fått in sista kubikmetern ved i vedhuset. Bryter ihop över att måsta vara kvar en vinter till, för att elda upp vedhelvetet. Som alla andra höstar. Som jag minns. Sedan minns jag någon annans höstminnen. Men det är länge sedan nu. Saknaden bryter igenom i tunna sprickor. Önskar det gick att vrida tiden tillbaka; spela över tomma minnen med liv. Jag minns att jag frös då också. När jag väntade på bussen. Minns tomheten på pendeltåget. Lukten i tunnelbanan. Kontakten är bruten. Inte av vilja eller illvilja. Utan av tiden själv. Som ordlöst överlagrats, smält ihop och bort.

Vad minns jag mer? Att det kom ett sedan mellan andra dåtider. Att det var kallt. Att jag var ensam. Björkveden. Pannan. Lågt solljus. Den varma tyngden av hunden i sängen om morgnarna. Många morgnar. Datorns ljusfönster mot verkligheten. Fläktsurret. Värmen från skärmen. Värmen vid eldarna i Saivolandet, när bara kroppens tomhet fanns kvar i husets tomhet. Men det kom sedan. Först var slamrande trappuppgångar. Helgnätternas festskrikande från grannarna. Bankandet och sparkandet på ytterdörren. Att jag var ensam då också. Det blir svårare och svårare att minnas andra minnen. Längre bort, för längre sedan. Ett annat länge sedan, då Morfar lärde mig att ro och fiska. Böcker i ett annat rum. En skola på en annan plats. Att en gång ha levt i en barnkropp. Skägglös. Skrapande hårlösa, barnmjuka, myggbitna ben mot granbark, cykeltrampor och dammande väggrus. Nej, jag kan inte minnas. Den som mindes minns inget mer. Tid har förflutit.

hoestminnen-W

 

Posted in Mandala, Texter Also tagged , , |