Tag Archives: Kina

Andra landskap – Otherscapes

Det finns andra landskap. I både världens och medvetandets utkanter. När jag var barn, stod jag ofta och tittade in i skymningen bakom den svarta, taggiga skogshorisonten. Jag ville sugas iväg igenom den; bort från vardagen, in i andra landskap. Det fanns en tid däremellan; mellan då och nu. Andra horisonter. Andra frusna dagar. En annan instängdhet. Tills tidens flöden släpptes fria. Tills jag själv släpptes fri; att färdas genom, bortom och tillbaka. Och ut igen. Genom horisontens vibrerande öppning.

Otherscape-Stupascape

Otherscape-Ruralscape-2

Otherscape-Pylonscape

Otherscape-containerscape-w

Otherscape-ruralscape-1

Posted in Foto, Resor, Texter Also tagged , , , , |

Praktik i Mongoliet, del 7 – Yi Fa Hotel

Först tror jag att taxin har kört fel. Eller att chauffören försöker lura mig. Det ser helt enkelt ut som om vi har stannat utanför en bordell, i en mindre fashionabel del av Peking. Chauffören kan inte engelska. Jag kan inte kinesiska. Den enda livlinan mellan oss är en svettig lapp med hotellets namn och adress på kinesiska. Och ett foto av hotellet, som inte alls föreställer den garageliknande byggnaden med för mig obegriplig röd neonskylt som vi står utanför. Jag har nyss kånkat 50 kilo packning från järnvägsstationen till tunnelbanan till jag-vet-inte-vart, där en vänlig själ hjälpte mig att vinka fast en taxi och visa adresslappen. Och just nu önskar jag att jag bara kunde följa en guide med flagga på någon jävla gruppresa, transporteras runt i en buss med AC till lämpliga besöksmål i lagoma doser, övernatta på välordnade hotell med frukostbuffé och äta regelbundna måltider på näringsrika restauranger. Jag vet inte vart jag skall ta vägen, eller vad jag skall göra. Möjligen strandad i något jävla Red Light District med 50 kilo mongoliska tagelrep och stenar i ryggsäcken.

Chauffören pekar på taxametern, som visar på 24 yuan, och frågar efter ”Money”. Jag fumlar med Yuan-sedlarna, instoppade mellan ryska rubler och mongoliska tögrög, medan jag på min bästa skolengelska (med brittisk accent, mind you) högtidligt förklarar att ”This is not my hotel”. En tunn tjej i tajta kläder vinglar ut mot taxin på alldeles för höga klackar. Hennes engelska vokabulär innehåller några fler ord än taxichaufförens, och, jo, det är verkligen ett hotell vid namn Yi Fa som vi står utanför.

Jag kliver ut ur taxin. Ställer nästan väskan i en hundskit. I receptionen, som mest påminner om en övergiven simhall, visar det sig att jag till och med har ett rum bokat på hotellet. Ingen kan engelska. Och när jag lyckats få mitt önskemål om hjälp att skaffa taxi till flyget till morgonen därpå översatt till kinesiska av Google; då bli svaret ändå, upprepat likt ett mantra: ”No English. No taxi.” Nä, just det: Inga armar – ingen kaka. Jag har inte ätit någonting annat än kex de senaste 24 timmarna, pga. hjärnsläpp i Ulaanbaatar och ett kraftigt försenat tåg utan restaurangvagn. Jag försöker få dem att visa på en karta var vi är, eftersom jag ämnar gå ut och leta efter mat. ”Here… Maybe…” Pekfingret rör sig svävande inom ett område med 8 kilometers radie. Att svara nej skulle innebära ett förlorat ansikte, så mycket förstår jag av kinesisk kultur. Jag resignerar. Lämnar tagelrep och stenar nödtorftigt inlåsta på det mögliga rummet, och vandrar efter min inre matradar tills jag ramlar över en restaurang med 2 Michelinstjärnor och utsökt fläsk.

kinamat

Morgonen därpå, när personalen fortfarande sover på sina tältsängar i receptionen, försöker jag vinka fast en taxi på gatan, men lyckas inte få någon chaufför att förstå ”International Airport”. Jag tar mina tagelrep och går – tills jag hittar ett hotell i en annan prisklass än mitt, där jag kan få hjälp att lösa transportproblemen. Kommer till flyget i tid. Som jag hittills alltid har gjort, trots allt. Peking kommer jag att återvända till. Jag har ett år på mig nu, och jag skall se till att lära mig lite grundläggande kinesiska. Men då är det vandrarhem som gäller. Bättre än billigt hotell. Billigare än dyrt hotell.

yifa-hotel

Posted in Uncategorized Also tagged , , , , , |

Praktik i Mongoliet, del 6 – Järnvägsevighet

Tiden och ljuset. Och järnvägen. Och kameran. Och brungula vårar med smältblött fjolårsgräs. Som det alltid har varit.

ljus-tid-jaernvaeg

Och jag kommer hem, och jag vill bara ut igen. Bort. Till den tid och det rum där jag bara har ryggsäcken, kamerorna, datorn och ett olinjerat block med reservoarpenna att hålla ordning på. Där tankarna inte behöver förbrukas av morgnarnas helveteslopp mot klockan, och en evigt nergrisad diskbänk som måste torkas. Där livet inte kvävs under det förflutnas lager. Eller under kraven, som outtalade hänger i luften, på att vara praktisk, präktig och duktig. Krav i nuet, från kritiska blickar på det som syns. Krav från det förflutna, från aldrig avklingande röster som predikar om hur man kan leva på INGENTING och vara SJÄLVFÖRSÖRJANDE. Jag ger fan i allt det där; i färgen som flagnar på söderväggen, i potatisen (som jag inte ens äter) som jag borde odla, och allting annat som ändå bara är ett meningslöst, ogörligt skitgöra för mig. I stället fixar, målar och odlar jag av tid och ljus. För att ingenting annat är möjligt.

jaernvaegsevighet-2-w

jaernvaegsevighet-w

I går kom jag hem från en veckas jobb i Stockholm. Vandrarhemmets befriande anonymitet. Jobbets befriande närvaro. Kvällarnas självklara fotovandringar. Och jag kommer hem. Till någonting. Ovisst vad. Som ofelbart ger mig feber och ont i halsen redan innan jag ens hunnit trycka in ryggsäcken i skuffen, och betala för långtidsparkeringen på Kallax. Komma-hem-allergin slår till. Det är vackert här uppe. Men inte just något mycket mer.

Nu-w

Jag ser mer. Och jag har sett mer.

Jag är där igen. För sista gången. Och jag vill inte släppa det, fast kroppen inte kan gå genom tidens väggar. Jag försöker frysa tiden, men kan bara spara dess avtryck. Ännu en tidspassage har slutits; stelnat till en vägg. Ännu en resa är slut. Och jag är ensam med ryggsäcken. Och ingen vet vem jag är.

taag-w

Tiden finns kvar. I ett annat rum.

I mitt medvetande lever alla tider som passerat igenom mig. Jag står som en gengångare i de tider jag inte längre är en kroppslig del av. Kanske är jag de osaliga stegen i trappen. De osynliga händerna som smällde i skåpdörrar och drog i lådor nere i köket om nätterna. Jag var den ende som aldrig var där när de hördes.

Jag åker med hundarna till veterinären igen, som jag gjort redan innan, och kommer till ett vårdammigt, grådammigt Kalix, som passerar genom mina ögon igen. Och genom alla andra tidigare tidslagers ögon i mig. Som i sig bär alla andra dammiga, gråmulna snösmältningsdagar. I lager på lager, som stelnat glas över glas.

Jag går in på Domus, som inte längre är Domus, som väl knappast ens längre kallas för Domus. Och jag tittar på alla jag möter, och jag förstår att tid har förflutit. Jag passerar osedd genom deras blickar. Kanske gick vi gymnasiet tillsammans, den där sista vintern, som slutade med en annan dammig vår som jag inte minns. Kanske kommer den våren nu i stället; i en omkastning av tiden tillfälligt öppnade lager. När biljetten till Transsibiriska järnvägen är bokad. När resan inte slutar och sluter sig på Centralen.

raels-w

Och jag minns dig
Och jag minns alla andra som också är borta
Och allting annat, som också är borta

skrift-w

laang-aer-faerden-w

Posted in Uncategorized Also tagged , , , , , |

Praktik i Mongoliet, del 3 – Krukskärvor och smog

”Arkeolog? Int’ ska du bli arkeolog. Dom borstar ju krukskärver med tandborste!” Sade en välmenande(?) vuxen till mig när jag, i en annan del av tiden, förkunnade mitt framtida yrkesval. Sedan dess har jag borstat krukskärvor både på Gotland och i Gobiöknen. Och trivts alldeles förträffligt med detta. Egentligen skulle jag väl också ha borstat mina egna tänder lite oftare än vad som blev fallet, men det kändes aldrig lika angeläget.

krukskärva

Det har inte varit gratis, men jag är en av dem som verkligen lyckats leva mina barndomsdrömmar; bevara täta stråk av fantasi och magi in i vuxenlivet. Porten till Narnia är alltid öppen.

Och så finns det dagar, när dröm och så kallad verklighet hopplöst kolliderar. Första dagen efter påskledigheten, och allt jag byggt upp rasar som ett korthus i morgonljusets mördande trötthet. Sömnen ligger kvar i kroppen, och själen svävar runt i Gobi. Om den nu blev kvar, eller åkte dit i förväg. Och jag förväntas vara närvarande i någonting som är mer av en mardröm, än vad jag någonsin upplevt under sömnen. Det finns dagar, när allting runt omkring är ett splittrat kalejdoskop av ljus och färg. Det finns platser där tiden står stilla. Och inte i positiv bemärkelse. Snön smälter. Som den gjort förut. Jag vill härifrån, som jag gjorde redan då. När gården är en djup vattenpöl. Och E4:an är både bar och torr.

Det finns en tomhet, som stinker av unket perkulatorkaffe. En lönnfet, sockerdriven hopplöshet. Det finns en trötthet och en evigt skvalmalande radio med någon jävla nostalgimusik. Som ekar av ett evigt högstadiegymnasium. Jag hör, och jag talar, genom någon annans tomma skal.

Jag läser nyheterna. Läser om hur Kina förstör Tibets och Lhasas kulturarv. (http://www.thetibetpost.com/en/news/tibet/3382-china-destroys-the-ancient-buddhist-symbols-of-lhasa-city-in-tibet) . Är det verkligen moraliskt rätt av mig att besöka Kina under min kommande resa i Österled? Och därigenom indirekt stödja landet med de pengar jag spenderar? Men egentligen har det ju ingen betydelse – om jag sover några nätter på ett sunkigt hostel, äter några skålar nudelsoppa och blir blåst av några taxichaufförer i Beijing eller inte – kinesiska staten kommer ändå att fortsätta med sin ockupation och exploatering av Tibet. De yuaner jag spenderar, går bara till vanliga, hyggliga småföretagare. Utan intresse eller del i att riva det gamla Lhasa. Frågan är väl mer om jag själv har ut någonting av att besöka Beijing eller inte. Beijing skrämmer mig, men jag kan inte låta bli att drömma mig dit. Egentligen skulle jag väl åka till Lhasa i stället – och se det som finns kvar, medan det finns kvar. Men jag drömmer vidare om Beijing; om fotona jag skall ta, och reportagen jag skall skriva. Trots att jag vet att Beijing-ångesten kommer att utplåna varje klar tanke från mitt medvetande.

beijing

beijing-3

beijing-4

beijing-5

Jag försöker verkligen lära mig förstå och uppskatta kinesisk kultur. Jag skulle vilja vara en riktig kinanörd, som talar flytande mandarin, finner pu’erh-te smakligt och prutar som en gud på Panjiayuan-marknaden. Men landets moderna historia står i vägen. Och någonting mer; någonting jag mött inne i Förbjudna staden, någonting som jolmigt jasminte, snidad jade, lackade möbler och kinesiska språket väcker bortom mitt medvetna medvetande. Någonting som fyller mig med ångest, smärta och ett kompakt illamående. Huruvida reinkarnation är möjligt eller inte – det tar jag inte ställning till. Men är det så att jag har levt förut, så har jag levt ett inte helt optimalt liv innanför den Förbjudna stadens murar. Min hatkärlek till Kina är, som Ture Sventon skulle ha uttryckt saken, lika outgrundlig som den orientaliska natten.

Foerbjudnastaden4

Foerbjudnastaden5

Foerbjudnastaden6

Foerbjudnastaden8

Men åter till Mongoliet; till den Eviga blå himlen, till Gobi och till min kommande LIA-praktik. YH-utbildningen jag går på Akademi Båstad har titeln ”Affärsutvecklare, hållbar turism”, och jag kommer som LIA-projekt att jobba med utveckling av hållbar natur- och kulturturism i Ikh Nart naturreservat i östra Gobi, Mongoliet. Med särskild tonvikt på fornlämningar, naturligtvis. Ikh Nart är rikt inte bara på djurliv (argalifår!), utan också på forn- och kulturlämningar, och min uppgift blir att inventera och göra ett urval av dessa till en vandringsled som passar både för självguidning och vandring med guide. Sedan skall information om de olika besöksmålen sammanställas och tillgängliggöras på lämpligt sätt. Jag tar samtidigt fram en handledning för utbildning av lokala guider, samt informationsmaterial, ”code of conduct”, för hur man som besökare i Ikh Nart skall förhålla sig på ett hållbart sätt till natur, kultur och fornlämningar på platsen.

argali

boeneflagga

cool-earring

desert-w

eternal-blue-w

monastery

monastery2-w

naadam-w

pika-w

rockcarving-w

seite-w

sten-w

tibetan-script

naadam-1

naadam-2

Mongoliet är ett land där besöksnäringen fortfarande är begränsad (inte minst på grund av landets geografi, med stora obefolkade områden och dåligt utbyggd infrastruktur), men förväntas öka. Och därför är det viktigt att redan från början göra den så hållbar som möjligt – för både natur, kulturarv och lokalsamhällen. Jag är glad över att få ta del i detta arbete, och få användning av de erfarenheter jag fått av att jobba med både okänt, ökänt, sönderexploaterat och vanvårdat kulturarv i Sverige; av att guida, berätta, skaffa mig studielån, borsta krukskärvor, jaga turister med pilbåge på Vikingabyn, leta fornlämningar, söka EU-stöd och försmäkta på kontor. Och framför allt är jag salig över att få vistas på platser där drömtiden ännu lever; att än en gång hiva ombord ryggsäcken på ett dammigt tåg för en resa till och igenom en obruten helhet. Förenas. Försonas. Vandra vidare.

kupe-2-w

kupe-w

Mall-20

UB-station-profile

Taag-31

Taag33

Taag-152

taag-170

taag-174

Och det som har varit; det har, som vi säger i Överkalix, ”varit och farit”. Det tillverkas inte längre några eunucker för Förbjudna stadens räkning. Jag avslutar min praktik i Mongoliet med ett par dagar i Beijing. Tåget går ju ändå dit. Och jag kan inte låta bli att än en gång kasta mig ut i smogen. Innan jag lättad tar flyget hem.

nuke-w

Posted in Uncategorized Also tagged , , , , , |

Hemkomst

Det var på tåget som äventyret började, och på tåget som det gick vidare i en annan tid. Från Morjärv till Beijing och Ulaanbaatar. Tillbaka, och ut igen. Och tillbaka.

Och jag kom hem. Som det heter. Utan någon större glädje över att göra det. Till en varm och solstekt sommar som blommar och grönskar som somrarna alltid har blommat och grönskat. Som när jag var barn, fast inte i positiv bemärkelse, och nu är det ingen som kommer och hämtar mig och har maten klar därhemma. Jag kommer med ett sömnigt morgonflyg från Stockholm, och får kånka runt ryggsäcken full av tagelrep och stenar på stan, och käka lunchbuffé på thairestaurang i Luleå (förundrad över den långsamma och glesa trafiken) i väntan på att bussen skall gå. Jag äter ris och kött, som jag är van vid, och konstaterar att det är trevligt att kranvattnet går att dricka, att hundarna inte har rabies och att ingen försöker blåsa mig. Men det är väl allt. För att överleva lämnar jag de sista tögrög- och yuan-sedlarna kvar i plånboken; som en daglig, påtaglig besvärjelse och vetskap om nya resor österut. Lämningarna av Gobi kan jag skaka ur ryggsäcken, men aldrig ur mitt medvetande.

Gobivy

Äntligen har jag fått en adekvat diagnos på den allting utplånande mentala kortslutning som infinner sig hos mig när jag försöker vara ”hemma” och inte har någon resa inbokad. Jag är helt enkelt en ”kronisk vandrare”, som bryter samman om jag hindras från att resa. Ingenting att göra åt – bara att se till att fortsätta att resa för att överleva. Tack för diagnosen, Dr. John D. Schultz! Denna ypperliga artikel fanns i Norrbottenskuriren den 25:e september 1969. Egentligen letade jag artiklar om gruvstrejken vid LKAB i december samma år. Men outgrundliga äro kulturarvets vägar.reslust

Posted in Resor, Texter Also tagged , , , , |

På gränsen i Erlian

Det är någonting arkaiskt; närmast surrealistiskt, med att anlända med tåg till gränsstationen i Erlian. Kanske är det kolröken. Kanske är det den kompakta nattliga atmosfären, där man anar stäppen, eller är det kanske öknen, genom avlägsna hundskall utan kunna se den. Kanske är det själva Erlian, som man inte riktigt vet om är en kuliss eller en spökstad bortom det tomma stationshuset. Kanske bidrar gestikulerande och muttrande passkontrollanter, poliser och tullare som man inte kan kommunicera med på engelska till den allmänna känslan av att inte enbart ha kommit till gränsen mellan Kina och Mongoliet, utan också till ett fullskaligt, flytande gränsland mellan dröm och vakenhet.

Erlian1

Erlian12

Erlian2

Erlian3

Stoppet i Erlian tar halva natten i anspråk, för här byts boggierna under järnvägsvagnarna ut. Spårvidden i Mongoliet är, liksom i Ryssland 1520 mm. I Kina är spårvidden 1435 mm. Man kan sitta kvar i vagnarna, när de lyfts upp med hydrauliska lyftar. Då råder en andäktig tystnad bland både backpackers och smugglare.

Erlian10

 

För den som vågar sig ut ur tåget, finns alla ingredienser för en monumental sockerchock att köpa inne på stationen. För den som även vågar sig ut på andra sidan kulissen, finns både mat och te på en restaurang som möjligen ligger vid universums slut.

 

Erlian4

Erlian11

Erlian5

 

Posted in Resor, Texter Also tagged , , , , , , , |

Betraktelse i Beijing

På flyget hem snyter jag mig oupphörligen i Finnairs Marimekko-servetter, ty Beijings smog har fullständigt saboterat min glesbygdskran. Kinesen bredvid mig har allvarliga problem med konceptet kniv och gaffel, resignerar och skottar i sig maten med teskeden. Antagligen har jag själv varit lika underhållande när jag försökt bena sönderstekt fisk med ätpinnar. Men det är inte varken ätredskapen eller smogen som varit det största problemet under mina dagar i Beijing.

Smog

Jag försöker verkligen förstå och uppskatta kinesisk kultur. Men de enda gånger jag inte känt mig illa till mods i Beijing, är när jag befunnit mig i moderna, fungerande affärsdistrikt och shoppinggallerior.

Jag vet att Kina är stort – både till yta och folkmängd. Beijing torde väl som alla andra storstäder i världen visa upp landets värsta sidor, och jag är övertygad om att det finns ett trevligare Kina att upptäcka bortom frätande smog, skrikande försäljare och taxichaufförer som försöker blåsa mig, förfalskade sedlar, skitiga hutonger och de storslagna monument över förtryck som kejsare och Mao lämnat efter sig. Men de upptäckterna får jag göra på någon annan resa i österled. Den här gången konstaterar jag, som själv vigt mitt liv åt att bevara kulturarvet, att det finns kulturarv som bäst hör hemma på museum.

BeijingGata

BeijingKulturarv

Posted in Foto, Resor, Texter Also tagged , , |

Den förbjudna staden

Foerbjudna-stadenDen förbjudna staden i Beijing var en klaustrofobisk mardrömslabyrint. Den första, och hittills enda, gången jag haft praktisk nytta av kompassen i klockarmbandet var när jag skulle ta mig ut ur detta muromgärdade inferno av identiska, ångestfyllda byggnader. Grädden på moset, som spred sig till hjärnan, var några dystert inredda rum bakom en turistkletig avspärrning.

Foerbjudnastaden9

Efter att ha tittat in där, kunde jag inte få tanken på hur man i dessa trakter fordomdags tillverkade eunucker ur varken skallen eller byxorna. Ja, jag vet att eunucker och kastratsångare har massproducerats även i väst, men så påtagliga kastrationsångestfyllda vibbar som i Den förbjudna staden har jag aldrig fått någon annanstans. Det var med en besvärande känsla av härsket flott i gommen och knivar i en annan del av kroppen som jag svimfärdig lämnade Den förbjudna staden. Men det var väl bara värmen, vätskebristen, jetlagen och den tvivelaktiga frukosten jag pillat i mig med odiskade pinnar som spökade. Eller också är jag någon jävla reinkarnaschon av en avsnoppad kines. I Den förbjudna staden lär det ju ha funnits 20 000 av dem bara under Ming-dynastin.

 

 

Posted in Resor, Texter Also tagged , , |

Ris på kinavis

Jag försöker att vara vidsynt och tolerant, och ta seden dit jag kommer. Jag har verkligen gett det kinesiska köket en förutsättningslös chans; ätit där kineserna själva äter och pekat på både flottiga, inplastade bilder och letargiska skaldjur i grumliga akvarier när språkkunskaperna trutit – men vad och var jag än äter i Beijing, så har allting en vidrig bismak av härsket stekflott.

Kinamat i Kina

Kinamat i Kina

Kinarestaurang i Kina

Kinarestaurang i Kina

Till slut gav jag upp, och gick på McDonald’s. Men inte ens där undkom jag den härskna flottsmaken. Det enda ätbara jag ätit i Beijing är persikorna jag köpte på gatan (i egenskap av turist troligen till 10-dubbla kilopriset per styck, men åtminstone obesudlade av härsket stekflott). Någon ankjävel åt jag inte heller.

Pekinganka

Pekinganka

 

Posted in Resor, Texter Also tagged , , , |

Att fota det pittoreska folklivet i hutongen

Jag begriper inte hur gatufotografer som tar alla dessa bilder av pittoreska marknadsstånd som får Pantones färgkartor att blekna, gatuscener som hämtade ur medeltiden, klädsamt smutsiga lekande barn, estetiskt skrynkliga åldringar och leende försäljare (gärna med strategiskt placerade guldtänder och/eller gluggar) bär sig åt. Hyr de in skådisar? Betalar de mutor?

Första kvällen i Beijing tog jag en stilla promenad längs en hutonggata som var smockfull av estetiska grönsaker, frukter och ägg i osannolika nyanser, äckelexotisk kötthantering, nudelknådning och halvsura tupphuvuden i en emaljerad skål. Det kändes obekvämt, ty någon gatufotograf är jag inte, men jag tog ändå upp min lilla, diskreta kompaktkamera i en ansats att fota ett hav av chilifrukter mot en bakgrund av meloner och en pittoresk försäljare i kinahatt. Jag hann inte låsa autofokusen innan försäljaren raskt hoppade upp ur kompositionen, och med en tydlig åtbörd mot kameran skrek ilsket åt mig på ett sådant sätt att det i ett Tintin-album hade beskrivits som lång rad vassa, spretiga kinesiska tecken i en enorm pratbubbla som hotade knuffa ut mig ur serierutan. Hade jag hetat Haddock, hade jag svarat med en motsvarande bubbla invektiv – i mitt fall på Överkalixmål. Men jag stoppade bara demonstrativt ner kameran i fickan och gick. Av mitt gatufotograferande i hutongen blev det bara några diskreta höftskott i smyg längre ner efter gatan. Ingenting som skulle platsa i National Geographics, eller ens i ett simpelt resereportage. Och inte blev det heller någonting av den planerade kompositionen av halvsura tuppskallar arrangerade enligt det gyllene snittet, som jag hade tänkt ge titeln ”tuppjuck”.

 

Tjuvfotade försäljare av gröna grönsaker.

Tjuvfotade försäljare av gröna grönsaker

Många nyanser av ägg.

Många nyanser av ägg

Äckelexotisk hantering av grillade fåglar.

Äckelexotisk hantering av grillade fåglar

 

 

 

Posted in Foto, Resor, Texter Also tagged , , |