I helgen är det sista chansen att se min utställning, med konst inspirerad av naturen i Överkalix, på Strand Galleria i Luleå i sin helhet. OBS På måndag den 26:e tar jag ner utställningen, eftersom nästa konstnär skall hänga den 28:e.
Min konst har sitt ursprung i den svenska naturen – hela vägen från Överkalix till Gotland, och tillbaka igen. Därför blir det vernissage för min utställning på Strand Gallerian i Luleå på nationaldagen den 6/6, under Gallerians öppettid 12.00 till 16.00! Utställningen pågår fram till den 28/6.
Det är en ordinär, blötsnöregnig aprileftermiddag på väg mot kväll. Sista jobbmailen kollad. Ut med hundarna, innan det blir mörkt. Spåren i snön är djupa. Bilen luktar blöt hund, rutorna är immiga och fläktvärmen uppskruvad till max. Radion knastrar mellan de svenska och finska kanalerna. När jag kommer hem, luktar det fortfarande björkvedsvärme och kokkaffe. Som det alltid har gjort, som det alltid har varit. I det här jävla tidsstilleståndet, i den här jävla skithålan; på gott och ont. Men i dag är det ändå inte helt som det alltid har varit. För i dag ligger alla mina mandalas ur projektet Mandalavandring dels ute i webbutiken, dels i fysisk form framför mig i en hög på bordet. För första gången någonsin. Projektet är avslutat. I andra änden av årscykeln där det en gång började. En kallregnig höstdag. Här. Men i en annan tid. Portalen sluter sig. Stelnar till ett avtryck. Mina mandalas finns kvar. Som titthål in i en annan, tidlös verklighet. Ett tvärsnitt ur livets väv; fångat levande under objektglas. Ljus som silats genom tid.
Länk till webbutiken:
http://shop.textalk.se/se/artgrp.php?id=43000&grp=4332668
Min nästa utställning är alltid den bästa. Just nu håller jag på att rama in och planera för vårens stora utställning. Datum kommer.
Min konst är en del av naturen; skapad av de former, färger och rörelser jag ser runt omkring mig, i allting levande genom ljusets och årstidernas skiftningar. De tekniker jag framför allt jobbar med är foto och fraktalgeometri, och så mandalas – där jag kombinerar foto och geometri för att skapa mandalamotiv hämtade direkt från naturen.
Precis som jag arbetar med olika tekniker, för att kunna uttrycka det jag vill förmedla, söker jag hela tiden också efter de rätta materialen att sätta min konst på. När det gäller mina mandalas av naturfoton, har jag hittat ett harmoniserande material i canvas på kilram. Mina mandalas kan leva och andas, utan att vara begränsade av ramar och glas.
Att hitta lämpliga storlekar på de färdiga konsttrycken har också tagit tid. Jag har nu hittat två lämpliga storlekar – 60×60 som passar bra om man vill hänga flera mandalas tillsammans, och 86×86 cm, om man vill ha ett stort mandala. Här finns ett galleri med mina mandalas ur projektet ”Mandalavandring”
Mandala på canvas, 85×85 cm. Titel: Strandsköte.
Mandala på canvas, 65×65 cm. Titel: Tillit.
Mandala på canvas, 60×60 cm. Sunderby sjukhus, patienthotellet Vistet.
Titel: Frusen.
Mandalas på canvas, 60×60 cm. Sunderby sjukhus, Reumatologen, behandlingsenheten.
Titlar: Maj, Elementet luft, Vinterros och Elementet eld. .
Mandalas 60×60 cm. Sunderby sjukhus, Reumatologen, behandlingsenheten.
Titlar: Elementet eld, Vinterros, Elementet luft och Maj.
Jag var hos mormor och julfikade i dag; en sådan där vinterdag, när det aldrig blir riktigt ljust. Som det är här uppe, vid polcirkeln. Vi pratade om vintersolståndet, om dagarna som sedan blir längre och ljusare. ”Tänk att det fungerar… Det måste vara en högre makt…”, sade mormor. Jag skulle precis säga ”Eller så är allting bara en illusion”, när jag simultant insåg det olämpliga i repliken och hejdade densamma med en tugga saffransbulle. Svalde, och konstaterad att: ”Så kan det nog vara”. Det fick räcka så.
På vägen hem, var det samma mörker, snö och plogkarmar som det alltid har varit. Samma stjärnhimmel, där jag en gång lärde mig stjärnbilderna. Och att längre söderut, där skulle andra konstellationer träda fram under horisonten.
Jag har sett andra stjärnhimlar nu, och jag har sett mer sedan dess. På andra resor. Där luften är högre och tunnare. Där stuporna reser sig mot en blåare himmel. Och böneflaggorna är blekta och fransade av vassare vindar och en starkare sol. Där min övertygelse om att det som kallas verkligheten egentligen inte är på riktigt; att det saknar en fristående existens, är vedertagen och självklar.
Och jag lever vidare; i andra tidslager och tankespår. Spelar med på verklighetens villkor, så länge den varar. Fyller motvilligt på olja i den evigt läckande bilen, skottar snö och bär in ved. Jobbar de timmar jag behöver, för att få hopplösheten att gå runt. Om natten, i konstens befrielse från all trög materia, omformar och omstrukturerar jag tidens flimrande kaos; fångar och fryser naturens ständigt föränderliga fragment av former, färger och ljus.
Mandala skapat av foton på stenar vid Tofta strand, Gotland. Konsttryck på canvas, uppspänd på kilram. Storlek: 65×65 cm. Titel: Tillit.
Min konstutställning på Stureby vård- och omsorgsboende pågår nu, och hela december månad ut. Det är en blandning av fraktalkonst, mandala, foto och texter.
Somrarna drar snabbt förbi, här uppe. Landskapet skiftar färg och vissnar nu, medan nätterna blir mörkare och mörkare. Jag försöker inte ens skylla mörkret på att det är mulet. Och jag hatar det. Vintern, och med den kylan, innebär att ödsla energi på meningslös, tidskrävande ved- och snöhantering, kombinerat med att allting som kan gå sönder går sönder – framför allt bilen. Det finns en estetik i landsbygdslivet vid polcirkeln; jag medger detta. Samtidigt: en fullständigt tom kontext, som slukar liv och tid. Där man hela tiden måste vara så jävla praktisk, duktig och präktig. Själv har jag tummen mitt i handen. En bra dag. En sämre dag har jag fan ingen kropp alls, utan bara en hjärna som jag kopplar direkt in i datorn. Naturen är inspirationen i mitt konstnärliga arbete. Samtidigt är den mig fullständigt främmande. Jag håller den ifrån mig, på lagom hanterligt avstånd, när jag tolkar den i fraktalernas funktioner och kurvor. Tiden, som jag tämjer och omskapar i hundradelar när jag fotograferar, är samtidigt min värsta fiende i vardagen; en vardag som för det mesta är ett skenande Tetrisspel. Det ständigt skiftande ljuset, som är förutsättningen för både mitt fotograferande och min fraktalkonst, skrämmer emellanåt livet ur mig. Särskilt som nu, vid årstidsskiften, när det obönhörligen ändrar färg och karaktär.
Och jag gör som jag brukar; stoppar huvudet i datorn, och besvärjer materians demoner med siffror och ord. Ett mandala tar form; ett fraktalmandala, med titeln Kompass – som skapats av vårvinterns former och färger. Sensommarens antipod.
Kompass
Jag har gjort ett trettondagsmandala.
När jag vaknar är det mörkt. Det är för sent eller för tidigt, och jag letar efter platsen i tiden.
Det var i Tornedalen jag började arbeta med mandalas. Efter att ha varit upp på Luppioberget den sista solvarma dagen i september. Ett annat september. En annan höst. Innan tid hade förflutit. Jag åkte tillbaka. För att sluta cirkeln i det gula, låga ljuset. Jag minns inte när jag var där sist. I en dåtid som inte längre löper som ett parallellspår till nutid.
Jag minns Luppioberget från den där hösten som så högt och mystiskt till formen; som ett naturens eget ziggurat, som ett monument från jättarnas mystiska tidsålder med processionsvägar upp till dess topp. Ett inre fyllt med underjordiska gångar, flytande metaller och hemlig kraft. Stenarna såg ut som perfekt huggna byggblock, med 90-gradiga hörn. Vill jag minnas.
Nu är det bara ett vanligt berg, med regnhala, spruckna granitklippor. Jag går en bit, men vänder om. Ingenting att se. Egentligen.
Jag kör hem. Till det enda hemma som finns. Till den enda horisont jag kan namnge. Där kartan har form och struktur.
När jag somnar igen, är det fortfarande mörkt. Platsen och tiden är upplöst i tomhet.
Bruten cirkel
