Tag Archives: Mongoliet

Förskjutna perspektiv

I öknen förskjuts perspektiven. Avstånd växer och dras ihop. Luften kan lika gärna vara vatten. Himlen ytan på ett urhav. Det är dags nu. Att berätta om en resa. Som började i en ände, och slutade i en annan. Där tiderna möttes. Där tiden tog slut. Och startades om.

InstagramCapture_48caf422-f11c-49d2-a404-b29986adef37_jpg

InstagramCapture_77d3664b-eb93-4662-9709-daef1361afe4_jpg

Månaderna har gått, sedan jag kom hem. Det är vinter nu. På väg mot vårvinter, med ljusare och ljusare dagar. Det är kväll nu. Stjärnklart. Kylan smäller i ytterväggarna. Det finns mer att berätta. Det är dags att göra det nu.

Vad mötte jag? Vad såg jag? Vad fick jag med mig hem, förutom en oavslutad utbildning, foton, tagelrep och stenar? Vad hände, egentligen? Nej, jag råkade inte ut för varken maffian eller polisen i Ryssland. Nej, jag råkade heller inte ut för något av de ”farliga fruntimmer” som grannen varnade mig för. Eller ormar. Eller solsting. Eller rabiessmittade hundar. Jag kom hem med kameran, datorn, telefonen, den sista 100-dollarsedeln, passet och plastkorten i behåll. Jag råkade inte ut för några rånare. Inga ficktjuvar. Inga vodkatankade galningar. Inte ens taxichaufförerna blåste mig på mer än taxametern visade.

GPS:en ligger i garderoben, med utplockade batterier. Ryggsäcken står där den brukar. Halvpackad. Dokumenten som skall skrivas färdigt ligger i version på version i olika mappar; på tre datorer och tre externa hårddiskar. Förutom de osammanhängande anteckningarna på olinjerat papper, som också ligger i garderoben, i en plastkasse från State Department Store i Ulaanbaatar. I en enda hög, sedan anteckningsblocken fallit isär. Med svårläsligare och svårläsligare skrift. Allteftersom tiden gick.

Jag vaknade i morse, efter en natt av feberdrömmar utan feber. Som det ofta blir. Här, såväl som i Gobi. Vare sig jag glor upp i ett tak eller ut genom ett rökhål när jag vaknar. Sömn och vakenhet flyter ihop. Medvetandet går i vågor. Genom tidens lager. I sista drömsekvensen, innan det som kallas vakenhet, ser jag hur tatueringen från förra resan bleknat bort till en vag kontur. I det första morgonljuset finns den ännu kvar. Oförändrad. På samma plats.

Jag vrider in armarna i tröjärmarna, och bryter ner fötterna i skorna. Här, såväl som i Gobi. Samma ovilliga, lealösa köttklump till kropp här som där. Samma dubbelledade fingrar och gummiarmar. Det tar en evighet att få upp eld i pannan. Ännu längre att skaka ner medvetandet i kroppen.

Trött. Någon annanstans. Sätter jag mig framför datorn. De knäpper i elementen, när varmvattnet börjar cirkulera. Hundarna sover vidare, vana vid morgonrutinerna. Det händer ingenting, innan den första halvlitern kaffe. Varken här, eller i Gobi.

InstagramCapture_d8a6116f-f123-4843-9507-57fa58e365a6_jpg

Posted in Foto, Resor, Texter Also tagged , , , , , , , , |

Andra landskap – Otherscapes

Det finns andra landskap. I både världens och medvetandets utkanter. När jag var barn, stod jag ofta och tittade in i skymningen bakom den svarta, taggiga skogshorisonten. Jag ville sugas iväg igenom den; bort från vardagen, in i andra landskap. Det fanns en tid däremellan; mellan då och nu. Andra horisonter. Andra frusna dagar. En annan instängdhet. Tills tidens flöden släpptes fria. Tills jag själv släpptes fri; att färdas genom, bortom och tillbaka. Och ut igen. Genom horisontens vibrerande öppning.

Otherscape-Stupascape

Otherscape-Ruralscape-2

Otherscape-Pylonscape

Otherscape-containerscape-w

Otherscape-ruralscape-1

Posted in Foto, Resor, Texter Also tagged , , , , |

Med tåg genom Gobi

Dag 5 av fotoutmaningen börjar om drygt 4 timmar, och jag lägger ut ett foto från en av mina tågresor i Mongoliet. Här finns allt – Mongoliets eviga blå himmel och Gobiöken, lagom sunkigt tåg med koleldat lok, kraftledningsstolpar och (ej synlig i bild) en samovar.

Mongolian-train-1

Posted in Foto, Resor Also tagged , , , , , |

Ger perspective

ger-perspectiveDag 4 av fotoutmaningen, och jag fortsätter på det centralasiatiska tema som en stor del av mitt liv och fotograferande kretsar kring. Den här synen har jag sett under några av de hittills bästa morgnarna i mitt liv – Mongoliets Eviga blå himmel genom rökhålet i en jurta. Fast mongolerna själva säger inte jurta. Inte jag heller, när jag är i Mongoliet. Mongolerna kallar sin lika traditionella som fortfarande levande bostad för ”ger”, som helt enkelt betyder ”hem”.
.
Att bo i en ger, är att bo i universums centrum – i en kombinerad klocka och kompass. Dörren är alltid i söder. Ljuset som faller in genom rökhålet visar tiden på sina bestämda platser. Mitt i detta universum ligger härden – golomt, kring vilket allting kretsar. Den öppna eldstaden är numera ersatt av en kamin, men det runda rummets självklarhet består. Liksom den Eviga blå himlen – som under namnet Tenger har vördats och åkallats som den högste guden sedan förhistorisk tid.

Det är någonting med ljuset i Mongoliet; med himlens speciella blåa färg. Någonting, som också är en del av mitt eget medvetande.

Posted in Foto, Resor Also tagged , , |

Mongolian powerscape

Dag 3, och foto 3, av fotutmaningen fortsätter på temat Powerscapes – dvs. landskap med kraftledningar. Det här fotot tog jag från tågfönstret i det tidiga gryningsljuset, några timmar innan Ulaanbaatar, Mongoliet, i slutet av en 6 dagar lång tågresa från Moskva.

Powerscape-Mongolian-dawn

Posted in Foto, Resor Also tagged , , , , , |

Ökenminnen

Vad skall man säga? Man går genom en dörr; över en gräns, genom en passage. Sedan är allting förändrat.

Skogen luktar som den gjorde. Den sista varma solen på barrig mossa och blåbärsris. Sensommarmörkret; när jag i svagt glödlampsljus, mitt i natten, läser Thor Heyerdahls ”Expedition Kon-Tiki” är detsamma. Hundarna sömnandas och småmorrar, i den kvardröjande, nattmjuka värmen.

Det fanns ett mellanrum. Däremellan. Tomheten i huset vid världens ände. I en annan världs ände. Där sömnen blev kvar.

Jag tar fram Eddan; fortfarande fuktig av andra sensommarnätter. Jag läser Volundarkvida; om smeden Völund, som fängslad på en ö, med avskurna knäsenor för att inte kunna fly, tvingades smida skatter åt kung Nidud av Svitjod. Men Völund smidde sina egna vingar, och flög därifrån. Smidde sin egen frihet. Av sin egen kraft och kunskap. Han gillade inte läget, bestämde sig inte för att det inte är hur man har det utan hur man tar det, eller fann sig i sin situation med hänvisning till att den var gudarnas vilja. Medvetandet glimrar till och släcks. Som det gjort redan innan. Det är kvavt och fuktigt här inne. Som att andas komprimerad hopplöshet. Hundarna vansinnesskäller, och klöser på ytterdörren. De vill väl också bort härifrån.

Gyljen eller Gobi spelar ingen roll – både sömnen och vakenheten lämnade jag ändå kvar någon annanstans. Medvetandet upprepar mitt namn i tomrummet. I sängen ligger bara en tom kropp kvar, med myggbitna armar. Namnlös.

Persontrafiken från Morjärvs järnvägsstation är nerlagd nu. Jag stannar inte längre där, när jag är till Luleå. Det behövs inte längre. Jag har sett mer nu. Genom urblekta sjömansögon, som får krampaktiga knappnålspupiller i det plötsliga 60-wattsljuset.

Jag ser mig i spegeln; skäggig som om jag själv just skulle ha blivit avstjälpt från en längre färd på flotten Kon-Tiki. Och landat någon annanstans, där jag tagit någon annans plats. Och jag vet att tid har förflutit, och att tid kommer att förflyta. Från det bräckvatten i Bottenviken, där jag tog mina första simtag – genom eoner av Östersjöns kalla saltvatten. Genom andra hav.

Det är fler än en som frågat vad som hände när jag var i Mongoliet i sommar; hur det egentligen var, och vad jag egentligen gjorde, och om jag var med om någoting otrevligt. Folk undrar varför jag inte visar några foton; varför mina berättelser är så osammanhängande, varför jag inte lägger ut någonting på bloggen. Och varför jag inte levererar det examensarbete som resan och praktiken skulle leda till. Varför det är så tyst. Varför jag är så tyst.

Vad skall jag säga? Vet jag ens själv vad som hände?
Mina minnen är lika fragmentariska som de osorterade mapparna med foton, och de oläsliga anteckningarna med bläck och kulspets i sönderfallna anteckningsböcker. En påse oexponerade filmrullar ligger i kylen igen, eftersom den analoga kameran lade av. Var jag ens där?

Jag minns en resa. Jag minns en hemkomst. Lukten av stillastående, övergivet förfall i huset, när jag kom hem. Det ligger ett boardingkort under byrån, som intygar att Mr. Lindbaeck har varit ute och flugit via Sheremetyevo. Jag minns att jag blev sjuk sedan. Men det blir jag ju alltid när jag har varit ute och rest. Febern höll i sig i två veckor. Drygt. Fågelinfluensa, föreslog vårdcentralen. Blodproven visade ingenting. Men jag har slutat att hosta nu. Varken mer eller mindre trött än innan.

Sensommarregnet vräker ner. Dykarurets självlysande visare vrider sig mot morgon. Tidens smältvatten rinner hejdlöst igenom.

Jag minns öknen. Vinden som tog det med sig. Minnet.
Jag minns tåget. Där resan började och slutade. Där tidens pausknapp kom lös.
Jag minns.
Tiden.

WP_20150831_13_00_40_Pro[1]

Posted in Resor, Texter Also tagged , , , , , , , , , , |

Praktik i Mongoliet, del 9 – Transsibiriska järnvägen

Transsibiriska järnvägen. Numera utan ånglok, fotoförbud och vodkatankade, schackspelande ryssar som resesällskap. Omkring mig finns mest bara sömniga turister med telefoner och kameror. Klockan är 3 på morgonen i Moskva. Vad den är här ute, när vi passerat Uralbergen, det vet jag inte. Björkskog och byar där timmerhusen har målade fönsterluckor passerar förbi. Jag tänker på Tiden, som jag aldrig riktigt lyckas vara i fas med; på att jag hellre hade velat vara född 1947, och fått uppleva den tid när Sverige var som bäst att leva i, och världen var som mest spännande, men samtidigt som mest harmlös, att resa i. Och nu, 2015, sitta med en trygg pension, mina minnen och bleknade DIA-bilder.

Jag hämtar varmvatten till pulverkaffet i samovaren. Går in i kupén jag delar med tre trötta amerikaner och en 5-kilospåse jordnötter. Redan när tåget rullade ut från stationen i Moskva, konstaterade de att ”We´re gonna starve to death in Siberia!!”. Jag erbjöd dem att dela mina cupnoodles och kex, som jag bunkrat upp med i Moskva. De avböjde, resignerad och bestämde sig för att sova hela vägen till Ulaanbaatar. Enda gången jag såg den sömnigaste av dem resa sig och gå ut i korridoren, var vid gränsövergången till Mongoliet, då beväpnade vakter med hundar kommenderade ut alla ur kupén.

Ändå; Transsibiriska järnvägen har trots allt lyckats bevara stråk av en annan tid. Svettklibbiga galonsäten. Rostfria toaletter som spolas rakt ut på rälsen. Samma räls som alltid har legat där. Samma dunkande skenskarvar. Det går bra att tänka; bra att skriva. Jag färdas utan ansträngning. I en kravlös tidskapsel.

Dagarna glider mjukt över i varandra genom tidszonerna. Om natten, i mörkret, finns dykarurets självlysande siffror där utan egentlig betydelse; visarna mäter en tid som inte rör sig mot eller ifrån någonting. Jag står och pissar med ryggen mot väggen; följer mjukt med i tågets rörelser, och njuter av min pricksäkerhet. Att golvet är klibbigt och den breda, rostfria ringen genomblöt, är ingenting som jag kan lastas för. Kasst balanssinne har jag bara på land. På tåg och på sjön tar de liksom ut varandra; min personliga sjögång och omgivningens rörelser. Fönstret är halvöppet. Det luktar natt, kolrök och mörker. Och det börjar lukta Asien. Vi är i Novosibirsk om en timme.

night-at-transsiberian-railway

Posted in Uncategorized Also tagged , , |

Praktik i Mongoliet, del 8. Resans början, Överkalix – Moskva

”Du är inte ängslig av dig”, sade mormor, när jag berättade om mina planer.
”Du skickar ett SMS varje dag, annars ringer jag Interpol”, sade mamma.
”Finns där ormar?” ”Och hur törs du flyga med Aeroflot?”, sade dom på jobbet.
”Själv är man är för vek för att fara på en sådan där resa”, sade grannen.
”Akta dig för kvinnorna!”, sade en annan granne.

”Det hade kunnat börja bättre”, sade jag själv, när jag halvdöd av stress, men utan laddare till Powerbanken, slutligen lyckades knöla in ryggsäcken i Luleåbussen.

busstation

Destinationen var östra Gobi, via flyg till Moskva, och sedan Transsibiriska/Transmongoliska järnvägen till Ulaanbaatar. Syftet ett examensarbete på YH-utbildningen Affärsutveckling, hållbar turism vid Akademi Båstad. Jag hann inte längre än till Moskva, innan det inte längre gick att skicka SMS. Men jag räknade med att Interpol inte skulle hitta mig på Transsibiriska järnvägen.

Aeroflot var harmlösare än sitt rykte. Inga lösa stolar. Inga hackande motorer vid starten. Ingen sluddrande pilot. Ingen vodka. Inga slagsmål. Den ende som höjde rösten var en frustrerad indier, som ondgjorde sig över att han inte fick sin specialbeställda dietkost.

aeroflot

Det blev en övernattning och en heldag för mig i Moskva. På det dygnet lärde jag mig att läsa kyrilliska bokstäver – den hårda, men effektiva, ryska vägen. Annars hade jag inte tagit mig runt i den imponerande tunnelbanan, eller hittat Ulan-Bator-tåget. Röda torget var, av oklar anledning, avstängt. Men tunnelbanan var öppen, och jag ägnade en halv dag åt att bara åka runt och titta på stationerna.

moskva-tunnelbana

I mina hemtrakter lever ännu minnena av kosackernas härjningar på 1700-talet kvar. Folk kan fortfarande peka ut varifrån de kom ridande. Jag har i hela mitt liv hört berättelser om det farliga Ryssland. Alla jag pratade med varnade mig innan jag åkte. Dock lite oklart för vad. Samt underhöll mig med historier om de rigorösa säkerhetskontrollerna vid gränsen under sovjettiden. Moskva en junidag 2015 visade sig emellertid inte vara någonting att bekymra sig för. I tullen tog det lite tid att få passet kontrollerat, men ingen kollade att min tandkräm verkligen var tandkräm genom att klämma ut halva tuben, eller krävde att jag skulle avfyra kameran mot taket, för att bevisa att den inte var ett skjutvapen. Alla hade varnat mig för att fotografera i Ryssland. Kameran låg inlindad i en tröja mitt i ryggsäcken. Men överallt i Moskva gick folk omkring och fotograferade ohämmat med telefoner, selfie-pinnar och stora systemkameror med långa teleobjektiv och stativ. Så jag gjorde detsamma. Jag fick ingen användning för telefonnumret till svenska ambassaden, som jag hade nerskrivet på ett antal lappar i alla fickor och väskor. Eller kopian på passet i 3 exemplar.

moskva-kupoler

På Jaroslavskijstationen (Яросла́вский вокза́л) satt hammaren och skäran kvar på taket, tillsammans med CCCP i sinistra gjutjärnsbokstäver. Väntsalen var svettig, stillastående och varm. Poliser och militärer överallt. Åsynen av en KFC-skylt kändes plötsligt betryggande. Jag ratade dock denna internationella kedja, till förmån för ett flottigt, plastigt ställe där jag på bristfällig ryska lyckades beställa någonting svårdefinierbart, panerat tillsammans med potatismos. Jag provianterade inför tågresan på en ruffig, dygnet-runt-öppen Supermarket utanför stationen. Satt sedan med ryggsäcken och väntade, i den totala anonymitet jag alltid längtar till, men som skrämmer mig en aning när jag väl är i den. Det var en lättnad när Ulan-Bator äntligen dök upp bland destinationerna för avgående tåg, och fick sitt spårnummer Jag tog min ryggsäck och min svettiga biljett, mina nudlar och kex, mitt vatten och mitt pulvermos, och gick. Ut. Till det tåg som dunkat genom mitt medvetande sedan innan jag började i skolan; sedan andra varma sommardagar någon annanstans. När ryggsäcken och kameran var mindre. Tiden oändlig. Livet ändlöst. Och världen gränslös.

jaroslavskij-outside

Moscoe-KFC

moskva-mat

varken-mer-eller-mindre

Posted in Uncategorized Also tagged , , , , |

Praktik i Mongoliet, del 6 – Järnvägsevighet

Tiden och ljuset. Och järnvägen. Och kameran. Och brungula vårar med smältblött fjolårsgräs. Som det alltid har varit.

ljus-tid-jaernvaeg

Och jag kommer hem, och jag vill bara ut igen. Bort. Till den tid och det rum där jag bara har ryggsäcken, kamerorna, datorn och ett olinjerat block med reservoarpenna att hålla ordning på. Där tankarna inte behöver förbrukas av morgnarnas helveteslopp mot klockan, och en evigt nergrisad diskbänk som måste torkas. Där livet inte kvävs under det förflutnas lager. Eller under kraven, som outtalade hänger i luften, på att vara praktisk, präktig och duktig. Krav i nuet, från kritiska blickar på det som syns. Krav från det förflutna, från aldrig avklingande röster som predikar om hur man kan leva på INGENTING och vara SJÄLVFÖRSÖRJANDE. Jag ger fan i allt det där; i färgen som flagnar på söderväggen, i potatisen (som jag inte ens äter) som jag borde odla, och allting annat som ändå bara är ett meningslöst, ogörligt skitgöra för mig. I stället fixar, målar och odlar jag av tid och ljus. För att ingenting annat är möjligt.

jaernvaegsevighet-2-w

jaernvaegsevighet-w

I går kom jag hem från en veckas jobb i Stockholm. Vandrarhemmets befriande anonymitet. Jobbets befriande närvaro. Kvällarnas självklara fotovandringar. Och jag kommer hem. Till någonting. Ovisst vad. Som ofelbart ger mig feber och ont i halsen redan innan jag ens hunnit trycka in ryggsäcken i skuffen, och betala för långtidsparkeringen på Kallax. Komma-hem-allergin slår till. Det är vackert här uppe. Men inte just något mycket mer.

Nu-w

Jag ser mer. Och jag har sett mer.

Jag är där igen. För sista gången. Och jag vill inte släppa det, fast kroppen inte kan gå genom tidens väggar. Jag försöker frysa tiden, men kan bara spara dess avtryck. Ännu en tidspassage har slutits; stelnat till en vägg. Ännu en resa är slut. Och jag är ensam med ryggsäcken. Och ingen vet vem jag är.

taag-w

Tiden finns kvar. I ett annat rum.

I mitt medvetande lever alla tider som passerat igenom mig. Jag står som en gengångare i de tider jag inte längre är en kroppslig del av. Kanske är jag de osaliga stegen i trappen. De osynliga händerna som smällde i skåpdörrar och drog i lådor nere i köket om nätterna. Jag var den ende som aldrig var där när de hördes.

Jag åker med hundarna till veterinären igen, som jag gjort redan innan, och kommer till ett vårdammigt, grådammigt Kalix, som passerar genom mina ögon igen. Och genom alla andra tidigare tidslagers ögon i mig. Som i sig bär alla andra dammiga, gråmulna snösmältningsdagar. I lager på lager, som stelnat glas över glas.

Jag går in på Domus, som inte längre är Domus, som väl knappast ens längre kallas för Domus. Och jag tittar på alla jag möter, och jag förstår att tid har förflutit. Jag passerar osedd genom deras blickar. Kanske gick vi gymnasiet tillsammans, den där sista vintern, som slutade med en annan dammig vår som jag inte minns. Kanske kommer den våren nu i stället; i en omkastning av tiden tillfälligt öppnade lager. När biljetten till Transsibiriska järnvägen är bokad. När resan inte slutar och sluter sig på Centralen.

raels-w

Och jag minns dig
Och jag minns alla andra som också är borta
Och allting annat, som också är borta

skrift-w

laang-aer-faerden-w

Posted in Uncategorized Also tagged , , , , , |

Praktik i Mongoliet, del 5 – Haiku av ljus, den odödliga telefonen och den onödiga extratröjan

Jag vill alltid ha en kamera nära till hands, för de bästa fototillfällena är flyktiga. Jag använder flera olika kameror – både digitala och analoga. Både hemma och på resa. En av dem sitter i mobiltelefonen; en Nokia Lumia 1020 som jag använder för snabb vardagsdokumentation. Fotona från mobilkameran blir för mig som haiku-dikter av ljus – ögonblickliga och totalt närvarande. Jag köpte telefonen för kamerans skull. Och jag har inte blivit besviken. Den har mer eller mindre ersatt kompaktkameran – utom när jag är ute och reser på platser där jag inte är helt bekväm med att skylta med en stor smartphone. För stor är den – som ett dasslock, men det gör att den samtidigt fungerar som en liten surfplatta (inte minst för de där akuta bankärendena, som håller Kronofogden borta) och är bekväm att bildbehandla i. Batteritiden är acceptabel; jag klarar en hel dags fotande, behandling och delning av bilder på en laddning. En bra resekompis, med andra ord. Även när jag inte åker längre bort än till Kalix. Eller Gotland. Eller Båstad. Fotona nedan har jag fotat med min Nokia Lumia 1020.

Minnen av Atlantis 1Minnen av Atlantis 2Minnen av Atlantis 3Minnen av Atlantis 4Skara domkyrkaVarnhems kyrkaValv 1Valv 2Gotisk gravitation 1Gotisk gravitation 2Gotisk gravitation 3Gotisk gravitation 4PostapokalypsVisbyTack för allt, Televerket 1SirillusSolmunNjute gott, den som begrepVårsmältningSkånsk vinteraggressionTack för allt, Televerket 2SchwampS:t ErikTornbergs ur

Min odödliga Samsung Xcover (som tål tvätt i tvättmaskin, och har en månads batteritid) är alltid med som nödtelefon, men har hittills mestadels stannat kvar inlindad i extratröjan, någonstans i nedre mitten av ryggsäcken, mot ryggsidan till. Extratröjan har hittills alltid fått stanna kvar i ryggsäcken, även om jag mer än en gång har övervägt att knöla ner den i närmaste soptunna. Men extratröjan måste liksom bara finnas där; som en kvarleva från min första packningslista från mitt första scoutläger, fast jag genom åren fått uppgradera den där extratröjan några gånger. Just nu är det en lättviktig brun ylletröja från Patagonia som ligger där, som en besvärjelse mot kylans ondskefulla krafter

samsung

Nödtelefonen har dock en viss praktisk funktion att fylla, de få gånger den åker upp ur extratröjan – nämligen när jag prutar på tagelrep på Naran Tuul-marknaden (a. k. a. Black Market) i Ulaanbaatar. Jag kan slå in mitt bud med siffror på displayen, när språkkunskaperna tryter. Även om Telias SIM-kort är dött. Och jag kan ta det lugnt, även bland de lömskaste ficktjuvar – ingen bryr sig om att försöka stjäla den, för de har bättre telefoner själva.

Posted in Uncategorized Also tagged , , , , , |