Tag Archives: Överkalix

Nattskärpa

Det luktar som då
Pannrumsvärme
Kokt älgkött
Stekt lök
Korkmatta och hund
Tankarna söker sig andra spår

Nattskärpa

Nattskärpa

Jag har förflutit sedan dess

Jag har förflutit sedan dess

När du har blivit ett förflutet

När du har blivit ett förflutet

Posted in Fraktalkonst Also tagged , , , |

Vintersolstånd / Winter Solstice

Denna fraktal gjorde jag idag, inspirerad av vintersolståndet. Den finns snart att köpa som konsttryck. / I created this fractal today, inspired by the Winter Solstice. This piece of fractal art will soon be available as art prints.

Vintersolstånd

Vintersolstånd

Posted in Uncategorized Also tagged , , , |

Gränsövergång

Man kommer till slut. Till ett avslut. Till en gränsövergång.

Gränsövergång

Gränsövergång

Gränsövergång-1

Gränsövergång-2

Posted in Fraktalkonst Also tagged , , , |

Gryningsskymning

Det är lika kallt som det ser ut att vara. Här. På den plats som trots allt är hemma. Här, på den plats där mina fraktaler och mandalas trots allt har vuxit fram i och ur tomheten. Där orden trots allt har formats, förvandlats och byggts ihop. Skapats och återskapats. Hämtats och återlämnats. Här uppe, där allting är som det alltid har varit. Och ser ut som det alltid har gjort. Där tiden återberättar sig själv. Där mitt eget liv har skapats, fragmenterats och återskapats.

kallt

Vackert. Men skönheten bär samtidigt i sig en ändlös cirkel av stillastående hopplöshet. Vänteläge. En oformulerad längtan efter någonting annat. Bakom vintrarnas gryningsskymningar av dagsljus och ridåer av kyla finns ingenting kvar. Inte här. Inte nu. Bara väntan. På någonting annat. En vända till.

En ond cirkel

En ond cirkel

Och jag vet var min sömn blev kvar; när vakenheten gick någon annanstans. Sedan dess har jag sovit antingen drömlös, eller insnärjd i feberdrömmar. Både i Gyljen och i Gobi. Tiden flyter ihop. Sömn och vakenhet drar genom varandra i tunna stråk. Aldrig helt och hållet det ena eller det andra. Och det är kallt som satan, och jag vet att jag borde gå ut och hämta in ved, i stället för att sitta framför datorn och drömma; rada upp iterationer och ord, medan fingrarna gradvis domnar bort av kylan. Jag vet, att jag kallas lat. Men när jag blundar, ser jag fraktaler. Ett raster. Över den hopplösa gegga som kallas verklighet.

Jag är inte lat

Jag är inte lat

Posted in Fraktalkonst Also tagged , , , |

Utvägar

Det var en sådan där vacker, stelfrusen vinterdag i går, då det hade funnits alla möjligheter att ta glassiga HDR-foton, som sedan kunnat genererar tresiffriga tal av gillanden på Facebook redan under sina första timmar. Skulle jag ha kompletterat med mysiga interiörer från ett estetiserat, småskaligt lantliv med julbak i vedspis, så skulle skiten blivit viral. Men jag avstår. Jag vägrar HDR. Jag kör mobilkamera eller analogt mellanformat. Och har ingen större lust att varken låta mobilen frysa ihjäl för några utfrätta bilder av en himmel som ända inte kan återges i sin rätta färgskala, eller låta fingrarna frysa fast i Rolleiflexen för några platta, svartvita snölandskaps skull. Och när man kan köpa pepparkakor för tio kronor burken, ser jag ingen anledning att baka egna. Bara onödigt att gegga ner i köket. Och ingredienserna kostar ju för fan mer än så. Nä, jag ritar fraktaler i stället.

Här är vackert. Och visst är det inspirerande. Och visst finns här både billigt boende och livskvalitet. Men ändå – en mördande tomhet som slukar tid och liv. Ett bedrägligt stillastående, i en storslagen bedövande skönhet, som just bedövar alla som dröjer sig kvar. Utan utvägar skulle jag inte överleva.

Utvägar

Utvägar

Posted in Fraktalkonst Also tagged , , , |

Mördande glesbygd och gamla oförrätter

Jag har kommit hem från Släktforskardagarna i Umeå nu. Mitt DNA är på väg till ett labb i USA för analys, och möjligt avslöjande av eventuellt mera exotiskt ursprung än Kalix älvdal för den ”fader okänd” som gjort ett hål i min släktforskning.

Det är nästan natt. Och det är mörkt. Och tyst. Och kompakt. På samma gång tätt packat och tomt. Som man föreställer sig insidan av ett så kallat svart hål. Jag är hemma nu. Platsen är Överkalix. Byn får vara osagd.

När jag gick en hastig promenad i Umeå i morse, utan att hitta bankomaten jag sökte, såg jag löpsedlarna med påståendet att Norrland skulle vara Sveriges koloni. Jag läste Underbara Claras krönika i Expressen på webben när jag kom hem. Efter 4 timmars körning, hundhämtning på hundpensionatet och ett besök hos vapendoktorn. Kollektivtrafik är inget alternativ för mig. Ens om den hade funnits och varit gratis. Det funkar inte att sitta på en buss med två karelska björnhundar och en älgstudsare i knän.

Jag läste krönikan, och jag har hört det förut; både när jag var barn och nu. Att det är Norrlands rika naturresurser, som genom centralmaktens plundringar och övergrepp skapat Sveriges välstånd. Och den geografiskt helt inkorrekta uppfattningen att Sverige består av Norrland (en utplundrad koloni som SKA HA bidrag bara för att den finns) och Stockholm (befolkat av arroganta, okunniga människor som åker tunnelbana och konsumerar ekologisk blast som krönikören förmodar är odlad i Norrland. Fast den i själva verket ofta har sitt ursprung i Mälardalen.) De historiska diskussionerna lämnar jag därhän, men konstaterar för ordningens skull att jag själv har infödingsförfäder som arbetat vid ”kolonisatörernas” järnbruk i Norrbotten, och rentav en och annan anfader som blivit dömd och avrättad för att ha ha utövat trolldom i stället för den söderifrån påtvingade kristendomen. Inte heller är jag någon vän av varken gruvhål eller vindsnurror. Men hela resonemanget kring det fattiga och missgynnade Norrland kontra det rika Stockholm känns bara trött, fördomsfullt och otidsenligt.

Hur mycket ekonomiskt stöd som än ges till Norrland, så kommer människor ändå av egen fri vilja att flytta därifrån – till bättre möjligheter för meningsfulla liv och arbeten på andra platser i Sverige. Vi har kommit en bit in på 2000-talet nu. Och jag tror inte att jag är ensam om att föredra självförverkligande framför självhushållning. Hur trevligt och viktigt det än är med en levande landsbygd, så är det ofta ganska tråkigt, begränsande och inskränkt här uppe under stjärnhimlen. Här uppe finns visserligen inspirationen till min konst. Men samtidigt också en själsdödande tomhet, som jag inte varken vill eller kan leva i på heltid. Utan Norwegians lågprisflyg mellan Kallax och Arlanda skulle jag inte orka bo här. Här finns en mördande monotoni, som slukar både tid och liv. Medan man bar in ved, tittade mot horisonten, skottade snö och körde sönder bilen på traktorvägar, gick det plötsligt 5 år.

Visst är här vackert. Men det räcker inte. Jag slipper visserligen bostadslån och bilköer här ute i obygden. Men jag har å andra sidan ingen kontakt med uppdragsgivare och kunder, eller ens något socialt liv, annat än via Internetuppkopplingen som nästa strömavbrott gör obrukbar. Och det är inte hållbart. Fastän jag äger tillräckligt med mark för att teoretiskt sett kunna vara självförsörjande på grönsaker. Men jag försöker inte ens att leka präktig och för syns skull odla potatis (som jag knappt ens äter) – jag konstaterar utan skam att jag hellre äter processad mat från ICA och får tid över för mitt kreativa arbete, än står och gräver i jord. Underbara Clara har rätt – Stockholm är inte självförsörjande. Men det är inte resten av Sverige heller. Och har inte varit sedan jägarstenåldern.

Det ser ut som det gör här uppe. Det är inte enbart historia, politik och ekonomi som skapat förutsättningarna. Geografin gör också sitt. Det är bokstavligen långt till allt. Och allting som kan gå sönder gör det också, i vinterkylan. Glesbygden må erbjuda vackra vyer och friskt friluftsliv. Ändå är, statistiskt sett, hälsostatusen generellt sämre här än i storstäder. Kortare medellivslängd, särskilt för män, visar också på att någonting kanske inte är helt hälsosamt. Visst har gångna tiders tunga och livsfarliga arbeten gjort sitt för statistiken, men den sista generationen som ett helt arbetsliv fällde träd med yxa och timmersvans i 40-gradig kyla, finns knappt kvar längre. Ärligt talat tror jag att folk går ner sig både fysiskt och psykiskt, och dör i förtid, på grund av mental undernäring. Miljön är helt enkelt så kvävande, monoton och utan alla möjligheter till utveckling att man bokstavligen dör av den. Tro mig, jag är inte ensam om att tycka det. Men troligen ganska ensam om att offentligt uttrycka det.

Jag konstaterar att tiderna och förutsättningarna förändras, och som i alla tider överlever man enbart om man kan anpassa sig till dem. Jag kräver inte ekonomisk ersättning av svenska staten för mina halshuggna förfäder på 1600-talet. Inte heller att det skall ”skapas arbetstillfälle” för mig i Norrland, med finansiering från samma källa. Som någon slags kompensation för att jag över huvud taget finns, och befolkar bygden. Jag vägrar fastna i snödrivorna och det trötta mantrat om det missgynnade Norrland. Ännu ett hus i glesbygden får bli ett fritidsboende. Jag kan både Sveriges och min hembygds historia. Jag vet varifrån jag kommer. Men det är 2016 nu. Varken brukspatronen, prästen eller Gustav Vasa bestämmer över mitt liv. Inte heller någon estetiserad fantasi om det goda livet på landsbygden. Min saliv färdas färdas just nu över Atlanten i ett provrör. Själv kan jag åka vart jag vill.

Otherscape-ruralscape-1

Posted in Uncategorized Also tagged |

Sensommarens antipod

Somrarna drar snabbt förbi, här uppe. Landskapet skiftar färg och vissnar nu, medan nätterna blir mörkare och mörkare. Jag försöker inte ens skylla mörkret på att det är mulet. Och jag hatar det. Vintern, och med den kylan, innebär att ödsla energi på meningslös, tidskrävande ved- och snöhantering, kombinerat med att allting som kan gå sönder går sönder – framför allt bilen. Det finns en estetik i landsbygdslivet vid polcirkeln; jag medger detta. Samtidigt: en fullständigt tom kontext, som slukar liv och tid. Där man hela tiden måste vara så jävla praktisk, duktig och präktig. Själv har jag tummen mitt i handen. En bra dag. En sämre dag har jag fan ingen kropp alls, utan bara en hjärna som jag kopplar direkt in i datorn. Naturen är inspirationen i mitt konstnärliga arbete. Samtidigt är den mig fullständigt främmande. Jag håller den ifrån mig, på lagom hanterligt avstånd, när jag tolkar den i fraktalernas funktioner och kurvor. Tiden, som jag tämjer och omskapar i hundradelar när jag fotograferar, är samtidigt min värsta fiende i vardagen; en vardag som för det mesta är ett skenande Tetrisspel. Det ständigt skiftande ljuset, som är förutsättningen för både mitt fotograferande och min fraktalkonst, skrämmer emellanåt livet ur mig. Särskilt som nu, vid årstidsskiften, när det obönhörligen ändrar färg och karaktär.

Sensommarljus-1

Sensommarljus-2

Och jag gör som jag brukar; stoppar huvudet i datorn, och besvärjer materians demoner med siffror och ord. Ett mandala tar form; ett fraktalmandala, med titeln Kompass – som skapats av vårvinterns former och färger. Sensommarens antipod.

Kompass

Kompass

Posted in Fraktalkonst, Mandala Also tagged , , , |

Stängda sammanhang

Det händer. Att ett sammanhang stängs ner. När en tid avslutar sig själv.

När det är slut

När det är slut

Bindväv

Bindväv

Posted in Fraktalkonst, Texter Also tagged , |

Konserverade avtryck

Ett konserverat tvärsnitt av andra landskaps topografier. Som de där grumliga preparaten i mystiska glasburkar i ett uråldrigt vitrinskåp. Så kan jag beskriva mina fraktaler. Men jag kommer alltid att lida av att inte kunna visa dessa andra landskap som jag själv har sett dem; som levande i alla dimensioner, och inte bara som stympade, platta avtryck på fotopapper och canvas.

Det var

Det var

Där

Där

Posted in Fraktalkonst, Texter Also tagged , , |

Ad infinitum

Jag vandrar genom andra somrar. Genom samma ormbunksgrönska. Förbi brungrumligt, solblänkande vatten. Över solstekta, sandiga tallhedar. Genom mina egna drömda djungler, öknar och vidder. Från andra somrars sommarlov. Med travar av böcker från biblioteket. Det är samma då som nu. Dammiga grusvägar. En evigt gammal, skramlig bil. En vag rädsla för höstens kallfuktiga kvällar. Tid. Som fylls med ord.

Ad infinitum

Ad infinitum

Vattenminne

Vattenminne

Posted in Foto, Fraktalkonst, Resor, Texter Also tagged , |