Tag Archives: Sommar

Konserverade avtryck

Ett konserverat tvärsnitt av andra landskaps topografier. Som de där grumliga preparaten i mystiska glasburkar i ett uråldrigt vitrinskåp. Så kan jag beskriva mina fraktaler. Men jag kommer alltid att lida av att inte kunna visa dessa andra landskap som jag själv har sett dem; som levande i alla dimensioner, och inte bara som stympade, platta avtryck på fotopapper och canvas.

Det var

Det var

Där

Där

Posted in Fraktalkonst, Texter Also tagged , , |

Ökenminnen

Vad skall man säga? Man går genom en dörr; över en gräns, genom en passage. Sedan är allting förändrat.

Skogen luktar som den gjorde. Den sista varma solen på barrig mossa och blåbärsris. Sensommarmörkret; när jag i svagt glödlampsljus, mitt i natten, läser Thor Heyerdahls ”Expedition Kon-Tiki” är detsamma. Hundarna sömnandas och småmorrar, i den kvardröjande, nattmjuka värmen.

Det fanns ett mellanrum. Däremellan. Tomheten i huset vid världens ände. I en annan världs ände. Där sömnen blev kvar.

Jag tar fram Eddan; fortfarande fuktig av andra sensommarnätter. Jag läser Volundarkvida; om smeden Völund, som fängslad på en ö, med avskurna knäsenor för att inte kunna fly, tvingades smida skatter åt kung Nidud av Svitjod. Men Völund smidde sina egna vingar, och flög därifrån. Smidde sin egen frihet. Av sin egen kraft och kunskap. Han gillade inte läget, bestämde sig inte för att det inte är hur man har det utan hur man tar det, eller fann sig i sin situation med hänvisning till att den var gudarnas vilja. Medvetandet glimrar till och släcks. Som det gjort redan innan. Det är kvavt och fuktigt här inne. Som att andas komprimerad hopplöshet. Hundarna vansinnesskäller, och klöser på ytterdörren. De vill väl också bort härifrån.

Gyljen eller Gobi spelar ingen roll – både sömnen och vakenheten lämnade jag ändå kvar någon annanstans. Medvetandet upprepar mitt namn i tomrummet. I sängen ligger bara en tom kropp kvar, med myggbitna armar. Namnlös.

Persontrafiken från Morjärvs järnvägsstation är nerlagd nu. Jag stannar inte längre där, när jag är till Luleå. Det behövs inte längre. Jag har sett mer nu. Genom urblekta sjömansögon, som får krampaktiga knappnålspupiller i det plötsliga 60-wattsljuset.

Jag ser mig i spegeln; skäggig som om jag själv just skulle ha blivit avstjälpt från en längre färd på flotten Kon-Tiki. Och landat någon annanstans, där jag tagit någon annans plats. Och jag vet att tid har förflutit, och att tid kommer att förflyta. Från det bräckvatten i Bottenviken, där jag tog mina första simtag – genom eoner av Östersjöns kalla saltvatten. Genom andra hav.

Det är fler än en som frågat vad som hände när jag var i Mongoliet i sommar; hur det egentligen var, och vad jag egentligen gjorde, och om jag var med om någoting otrevligt. Folk undrar varför jag inte visar några foton; varför mina berättelser är så osammanhängande, varför jag inte lägger ut någonting på bloggen. Och varför jag inte levererar det examensarbete som resan och praktiken skulle leda till. Varför det är så tyst. Varför jag är så tyst.

Vad skall jag säga? Vet jag ens själv vad som hände?
Mina minnen är lika fragmentariska som de osorterade mapparna med foton, och de oläsliga anteckningarna med bläck och kulspets i sönderfallna anteckningsböcker. En påse oexponerade filmrullar ligger i kylen igen, eftersom den analoga kameran lade av. Var jag ens där?

Jag minns en resa. Jag minns en hemkomst. Lukten av stillastående, övergivet förfall i huset, när jag kom hem. Det ligger ett boardingkort under byrån, som intygar att Mr. Lindbaeck har varit ute och flugit via Sheremetyevo. Jag minns att jag blev sjuk sedan. Men det blir jag ju alltid när jag har varit ute och rest. Febern höll i sig i två veckor. Drygt. Fågelinfluensa, föreslog vårdcentralen. Blodproven visade ingenting. Men jag har slutat att hosta nu. Varken mer eller mindre trött än innan.

Sensommarregnet vräker ner. Dykarurets självlysande visare vrider sig mot morgon. Tidens smältvatten rinner hejdlöst igenom.

Jag minns öknen. Vinden som tog det med sig. Minnet.
Jag minns tåget. Där resan började och slutade. Där tidens pausknapp kom lös.
Jag minns.
Tiden.

WP_20150831_13_00_40_Pro[1]

Posted in Resor, Texter Also tagged , , , , , , , , , , |

Praktik i Mongoliet, del 7 – Yi Fa Hotel

Först tror jag att taxin har kört fel. Eller att chauffören försöker lura mig. Det ser helt enkelt ut som om vi har stannat utanför en bordell, i en mindre fashionabel del av Peking. Chauffören kan inte engelska. Jag kan inte kinesiska. Den enda livlinan mellan oss är en svettig lapp med hotellets namn och adress på kinesiska. Och ett foto av hotellet, som inte alls föreställer den garageliknande byggnaden med för mig obegriplig röd neonskylt som vi står utanför. Jag har nyss kånkat 50 kilo packning från järnvägsstationen till tunnelbanan till jag-vet-inte-vart, där en vänlig själ hjälpte mig att vinka fast en taxi och visa adresslappen. Och just nu önskar jag att jag bara kunde följa en guide med flagga på någon jävla gruppresa, transporteras runt i en buss med AC till lämpliga besöksmål i lagoma doser, övernatta på välordnade hotell med frukostbuffé och äta regelbundna måltider på näringsrika restauranger. Jag vet inte vart jag skall ta vägen, eller vad jag skall göra. Möjligen strandad i något jävla Red Light District med 50 kilo mongoliska tagelrep och stenar i ryggsäcken.

Chauffören pekar på taxametern, som visar på 24 yuan, och frågar efter ”Money”. Jag fumlar med Yuan-sedlarna, instoppade mellan ryska rubler och mongoliska tögrög, medan jag på min bästa skolengelska (med brittisk accent, mind you) högtidligt förklarar att ”This is not my hotel”. En tunn tjej i tajta kläder vinglar ut mot taxin på alldeles för höga klackar. Hennes engelska vokabulär innehåller några fler ord än taxichaufförens, och, jo, det är verkligen ett hotell vid namn Yi Fa som vi står utanför.

Jag kliver ut ur taxin. Ställer nästan väskan i en hundskit. I receptionen, som mest påminner om en övergiven simhall, visar det sig att jag till och med har ett rum bokat på hotellet. Ingen kan engelska. Och när jag lyckats få mitt önskemål om hjälp att skaffa taxi till flyget till morgonen därpå översatt till kinesiska av Google; då bli svaret ändå, upprepat likt ett mantra: ”No English. No taxi.” Nä, just det: Inga armar – ingen kaka. Jag har inte ätit någonting annat än kex de senaste 24 timmarna, pga. hjärnsläpp i Ulaanbaatar och ett kraftigt försenat tåg utan restaurangvagn. Jag försöker få dem att visa på en karta var vi är, eftersom jag ämnar gå ut och leta efter mat. ”Here… Maybe…” Pekfingret rör sig svävande inom ett område med 8 kilometers radie. Att svara nej skulle innebära ett förlorat ansikte, så mycket förstår jag av kinesisk kultur. Jag resignerar. Lämnar tagelrep och stenar nödtorftigt inlåsta på det mögliga rummet, och vandrar efter min inre matradar tills jag ramlar över en restaurang med 2 Michelinstjärnor och utsökt fläsk.

kinamat

Morgonen därpå, när personalen fortfarande sover på sina tältsängar i receptionen, försöker jag vinka fast en taxi på gatan, men lyckas inte få någon chaufför att förstå ”International Airport”. Jag tar mina tagelrep och går – tills jag hittar ett hotell i en annan prisklass än mitt, där jag kan få hjälp att lösa transportproblemen. Kommer till flyget i tid. Som jag hittills alltid har gjort, trots allt. Peking kommer jag att återvända till. Jag har ett år på mig nu, och jag skall se till att lära mig lite grundläggande kinesiska. Men då är det vandrarhem som gäller. Bättre än billigt hotell. Billigare än dyrt hotell.

yifa-hotel

Posted in Uncategorized Also tagged , , , , , |

Hemkomst

Det var på tåget som äventyret började, och på tåget som det gick vidare i en annan tid. Från Morjärv till Beijing och Ulaanbaatar. Tillbaka, och ut igen. Och tillbaka.

Och jag kom hem. Som det heter. Utan någon större glädje över att göra det. Till en varm och solstekt sommar som blommar och grönskar som somrarna alltid har blommat och grönskat. Som när jag var barn, fast inte i positiv bemärkelse, och nu är det ingen som kommer och hämtar mig och har maten klar därhemma. Jag kommer med ett sömnigt morgonflyg från Stockholm, och får kånka runt ryggsäcken full av tagelrep och stenar på stan, och käka lunchbuffé på thairestaurang i Luleå (förundrad över den långsamma och glesa trafiken) i väntan på att bussen skall gå. Jag äter ris och kött, som jag är van vid, och konstaterar att det är trevligt att kranvattnet går att dricka, att hundarna inte har rabies och att ingen försöker blåsa mig. Men det är väl allt. För att överleva lämnar jag de sista tögrög- och yuan-sedlarna kvar i plånboken; som en daglig, påtaglig besvärjelse och vetskap om nya resor österut. Lämningarna av Gobi kan jag skaka ur ryggsäcken, men aldrig ur mitt medvetande.

Gobivy

Äntligen har jag fått en adekvat diagnos på den allting utplånande mentala kortslutning som infinner sig hos mig när jag försöker vara ”hemma” och inte har någon resa inbokad. Jag är helt enkelt en ”kronisk vandrare”, som bryter samman om jag hindras från att resa. Ingenting att göra åt – bara att se till att fortsätta att resa för att överleva. Tack för diagnosen, Dr. John D. Schultz! Denna ypperliga artikel fanns i Norrbottenskuriren den 25:e september 1969. Egentligen letade jag artiklar om gruvstrejken vid LKAB i december samma år. Men outgrundliga äro kulturarvets vägar.reslust

Posted in Resor, Texter Also tagged , , , , |