Tag Archives: Vårvinter

Den instabila tiden

Ljuset skiftar, och dagarna här uppe blir nästan en timme längre för varje vecka som går. Även om tiden går, så är ljuset detsamma; ljuset som bär på minnen från andra vårvintrar, på samma breddgrader, med samma lutning på jordaxeln. Enligt dagsaktuell uppgift -11.56°

Jag är inte riktigt i fas med tiden. Och så har det alltid varit. Kanske är det just därför, som tiden alltid på ett eller annat sätt är involverad i min konst; antingen är det själva tiden som skapar konsten – dvs. foton, eller också använder jag mig av fraktaler för att visualisera tiden från andra perspektiv än det hopplösa 3-dimensionella.

Lager

Lager

Tiden är instabil. Jag tänker mig tiden i lager, och jag gör jag det utifrån de bilder av ”Den instabila jordens” veckbildningar, erosioner, förskjutningar och förkastningar som fanns i den Bonniers Världsatlas jag ofta bläddrade i som barn. Den, tillsammans med en synnerligen läskigt illustrerad bibel och dito läkarbok, är de första böcker jag minns. Visserligen försåg väl omgivningen mig med mera barnvänlig litteratur, men den satte liksom inte lika drastiska spår i minnet. Eller i den framtida konsten.

InstagramCapture_bd2db724-c6b9-4215-8fd8-3b05a570f425_jpg

Posted in Foto, Fraktalkonst, Texter Also tagged , , , |

Fruset ljus i en fragmenterad värld

I helgen som gått, den 4/2, var det årsdagen av min upplevelse på Umevägen, när jag körde ett flyttlass någon annanstans; den upplevelse som blev början på mitt arbete med fraktaler. Hur många år sedan det var spelar ingen roll. Inte heller varför. Men tid har förflutit sedan dess.

Det är lördag i nutiden, och medvetandet stänger ner. Att åka till Bränna och köpa slangklämmor, som jag hade tänkt, blir omöjligt. Tiden viker sig dubbel. Och jag är där och då igen. Och snö och himmel är blåvita, skugglösa; frusna i ögonblicket. Vägen är spårig, den gamla lastbilen jag kör är plåtig och slamrig. Ratten är stor och kall, värmen är dålig och rutorna immar igen. Jag stannar till på en plats med fri sikt ut över Vindelälven. Och jag är inte längre jag. Och jag ser ut över vägen, älven, bergen och skogen. Jag är inte, finns inte längre till – samtidigt som jag är, lever och finns till överallt; i den taggiga skoshorisonten, i den isiga vägen, i himlen, i snön, i det vita vårvinterljuset, i vindrutetorkarna och i bergen som skymtar bortom bergen. I allt och ingenting; samtidigt och överallt. Upplöst, disintegrerad – samtidigt obunden och överallt närvarande. Jag såg tomheten, och såg bortom tomheten och förenades med tomheten och upplöstes, uppgick, smälte samman med det ordlösa när även tomheten tömdes.

Och sedan dess har jag omskapat tiden och ljuset genom min konst; frusit förbivirvlande fragment av en upplöst värld i mina fraktaler, foton och mandalas.
Ensam. Under stjärnhimlen.

Överkalix-Hällabron-w

Posted in Foto, Fraktalkonst, Mandala, Texter Also tagged , , |

Genomgång

Det är söndag, och det snöar. Som det har gjort förut, och som det kommer att göra sedan. Jag packar inför den kommande arbetsveckan, på andra sidan datorn och modemet. Ljuset är vårvinterns, genom snöfallet. Luften är annorlunda. Ekona bärs av en annan atmosfär än vinterns.

Tankarna halkar omkring, medan jag kommer ihåg adaptrar, kablar och laddare. Extra batterier, filmrullar och minneskort. Jag tänker på en sådan där absurt varm och solig sommardag på kyrkogården; på vattenspridarens taktfasta, surrealistiska tickande, medan den målade upp sina vattenglittrande, flyktiga regnbågar. Andra tider har gått sedan dess. Jag tror inte att de döda misstycker.

Genomgång

Genomgång

Posted in Fraktalkonst, Texter Also tagged , , |

Uppbrottets nödvändighet

Det är vårvinter, här hemma i Överkalix. Snön vräker ner genom disigt solljus. Färgskalan motsvarar det gråvita schackrutemönster som är Photoshops definition av tomhet.

vaarvinter

Ryggsäcken med grundpackningen står alltid redo vid dörren. Kamerorna inom armlängds avstånd. Passet, och plånboken med taxipengar i dollar, yuan och tögrög, bär jag alltid på mig. Som en daglig försäkran om att världen är större, och att livet är mer. För vetskapen om att jag när som helst bara kan sticka från alltihopa. Uppbrottets nödvändighet.

Berghaus

currency

kameror

Jag reser ensam, men kallar mig varken äventyrare eller backpacker. Jag vandrar, men kallar mig inte pilgrim. Jag reser utan etiketter. För att leva och överleva. Lika mycket i en inre process, som i ett yttre skeende.

Jag bär resandets metaforer med mig i min vardag. Dykaruret och sjömannens öronring länkar samman mig med det klassiska äventyrets biblioteksdoftande böcker. Sommarlovsdagar och dagsljusa, sömnvarma, myggiga nätter, när de första resedrömmarna drömdes. Havet härbärgerar mina tankars resa och begynnelse. Flygplanet och järnvägsrälsen driver resan vidare.

flyg

kallax

klocka

tornbergsur

Uppbrottet bärs av vårvinterljuset. Bar asfalt i hjulspåren. Hundflåsimmiga rutor, och radion knastrar på finska. Det är som det alltid har varit, här uppe. Och jag längtar bort och ut. Till andra platser, där inget förflutet definierar mig i nuet. Och det är möjligt nu. Att bara ta ryggsäcken och kamerorna, vrida om nyckeln i låset och ge mig iväg. Att leva i uppbrottets nödvändighet.

resan-gaar-vidare

uppbrottets-noedvaendighet

På väg ner till Luleå, till flyget mot Stockholm och Båstad, stannar jag och tankar. Tränger mig förbi stadiga familjefäder i skoteroveraller. Parallellspår. I en annan del av tidens ändlösa lager.

Jag kör förbi Morjärv, men hinner inte stanna till på järnvägsstationen den här gången. Det behövs inte. Jag bär ändå med mig mina minnesbilder därifrån. Varje resa har sin början. Den här resan, som via Akademi Båstad leder till praktikplats i Mongoliet, började på Morjärvs järnvägsstation; i en annan tid, med en mindre ryggsäck, på en annan resa. För mina resor har alla länkat i varandra; vävt sig fram och tillbaka, genom, under och vid sidan av.

Tiden har många lager, men järnvägen går genom dem alla.

AeventyretMorjaerv

Erlian2

Det är långt mellan Överkalix och Båstad. Vad driver mig att i ett års tid gång på gång betala lika mycket som för en utlandsresa för att tillbringa 2-3 dagar i Båstad? Varför ”pluggar” jag, när jag redan har högskoleutbildning, är vuxen och har jobb? Och varför Mongoliet? (är det förresten inte farligt att åka dit?) När jag bor granne med en av Europas sista vildmarker? Jag svarar bara: Längtan ut. Uppbrottets nödvändighet.

mongoliet

spork

Posted in Foto, Resor, Texter Also tagged , , , , , , |

Vårvintergrotta

Vintern övergår i vårvinter. Hård skare, vitt skarpt ljus. Längre dagar och röda skymningar. Det är lördag. Björkvedsvärmen sprider sig. Datorn kämpar med att rendera alltför stora fraktaler till tryckbara filer. Jag vet, jag borde köpa en ny. Men den får hålla ett år till. Jag har för många resor inplanerade, för att lägga pengar på en ny dator. Mongoliets Eviga blåa himmel lockar mer än Överkalix midnattssol just nu.

Vårvintergrotta

Vårvintergrotta

Posted in Fraktalkonst Also tagged , , , , , , |