Tidsnöd

klocka

”En Seiko. Dykarur. Med svart gummiarmband. Och en kompass i armbandet.” Boardingen på Norwegians lågprisflight mot Luleå har börjat, och jag ger signalementet till Uppsala Lokaltrafiks hittegodsavdelning med något pressad röst. Varken tiden eller materian är mina vänner; så att tappa bort en klocka någonstans mellan Gottsunda och Arlanda, troligen medan jag vid något bussbyte kämpat för att vrida mina dubbelledade gummiarmar i och ur ryggsäckens bärremmar, faller sig helt rimligt. Liksom att upptäcka det vid gaten 10 minuter innan avgång mot Luleå. Tiden är min värsta fiende, trots att jag alltid ställer fram klockan 10 minuter och jämt stirrar på den. Och nu är inte bara tiden, utan också själva klockan borta. Tillsammans med de minnen som lagrats in i den; från resor öster om Moskvatid, flighter och tågavgångar. Och för all del också stängningstider, deadlines och telefontider. Och morgonhelvetet där hemma, när de självlysande visarna ständigt rusar runt som i en tecknad film.

Nej, jag dyker inte. Men förutom att vara vattentätt på riktigt, samt även tätt mot ökendamm, och tåla att man regelbundet smäller det i bordshörn, så har ett klassiskt dykarur just ett klassiskt utseende – från de klassiska äventyrens tid, i en mindre utforskad värld. Minnen från en tid, när mindre liv var förbrukat. Sommarlovsdrömmar. Jullovsmagi. Biblioteksböcker. Drömda resor.

Jag gillar det batterilösa tickandet från ett mekaniskt-automatiskt urverk mot örat om nätterna. Livet innehåller tillräckligt många bildskärmar och digitala plinganden som det redan gör. Ett automatiskt urverk är som en levande organism; en del av min egen kropp, som obönhörligen saktar sig, om jag inte rör tillräckligt mycket på mig. Att dykaruret är stort och fett, och inte går så bra ihop med mera formella, välsittande skjortärmar, samt vid resor på suspekta destinationer för ett otränat rånaröga möjligen kan förväxlas med snarlika klockor av dyrare märken, det skiter jag i. Om livet ändå mestadels består av ett helveteslopp mot tiden, så skall åtminstone klockan vara uthärdlig att titta på.

Och nu finns bara ett vitare hudparti, med förskrämt spretande svarta hårstrån, runt handleden kvar. Och en tomhet. Och en trötthet. Världen av skog, is och snö ser gråsvartvit ut, när planet går ner för landning på Kallax. Vad fan skulle jag hit och göra? Tiden. Man tycker att det skall finnas så mycket av den, på sådana här ställen; där den skenbart står stilla. Alla har sina tider. Min tid slukas och blöder bort, i tallhedarnas, kalhyggenas och bergshorisonternas riken.

Det är kallt i Luleå, med ett lätt snöfall. Och jag vet att både kyla och snöfall kommer att tätna när jag kör norrut. Men nu har jag rekonstruerat händelseförloppet; vet när jag stirrade på klockan senast, räknande de självlysande minuterna tills flygbussen skulle vara framme på Arlanda. Jag gillar inte tanken på att någon annan människa. Kanske. Just nu. Hanterar ett föremål som varit så nära mig så länge; som verkligen är impregnerat av mina tankar och mitt DNA. Tänker på vad vi upplevt tillsammans, min klocka och jag. Reser man ensam, blir de närmaste prylarna sällskap. Försöker tänka att jag åtminstone har tatueringarna kvar. Och att ryggsäcken kommer åkande på bagagebandet. Jag rotar länge runt i dess innandöme, på jakt efter nycklarna till det liv som bara hamnar längre och längre bort från medvetandet. En samling tullare sneglar misstänksamt på mig, när de går förbi. Nycklarna återfinns på botten av botten – under smutstvätten.

Innan jag går ut till bilen, som kanske eller kanske inte kommer att starta, ringer jag UL:s hittegodsavdelning igen. I det ögonblick signalerna går fram, både finns och finns inte klockan – likt en Schrödingers katt. ”Vi har den här”, blir svaret. Det kommer nya resor. Ännu lite mera tid.

vinterland

This entry was posted in Resor, Texter and tagged , .

Post a Comment

Your email is never published nor shared. Required fields are marked *

*
*