Vid vägs ände

Det kom till vägs ände till slut; däruppe, därhemma. Hit, men inte längre. Vid den skenbart stillastående tidens ände. Jag borde väl ha vetat bättre, som trots allt har vuxit upp i och med det. Men jag lämnade det för tidigt för att förstå vuxenkrav och vuxenmisslyckande. Vuxenverklighet och vuxenpengar. Någonting dröjde sig kvar. Drömmar om frihet och enkelhet, som i verkligheten blev någonting annat. Ändå var det tvunget att gå ett varv till för att förlösas. Levas en sista gång. Få ett avslut utan saknad.

Sista hösten däruppe var bara en blöt, svettig och skvattramstinkande dimma. Kallt myrvatten i kängorna, och en längtan bort utanför fönstret, där kvällarna mörknade allt tidigare. Frostiga morgnar, långsamt värmda av en bedräglig sol. Plågsamt skarpa höstfärger mot Älvens blåsvarta vatten. Lukten av övergivenhet i huset, som aldrig blev någonting mer än ett tomrum.

För varje resa, lite längre bort. För varje hemkomst lite mindre hemma; lite mindre hemma i en skuggtillvaro av drömmar och fantasier, framför datorns ljusfönster mot en annan värld. Vill man någonting mer, så går det inte längre. Har man sett mer, så vill man bara därifrån. Däruppe, därhemma, där livet försvinner och tiden tar slut när allt tycks stå stilla.

Världen visade sig ännu en gång vara större, och livet mer. Ett sammanhang dör, för att lämna plats för ett annat. Till slut åkte jag bara hem för att boka nästa lågprisresa med Norwegian därifrån. Bort. Söderut. Till verkligheten; den fullvärdiga verklighet som jag till slut blev en fullvärdig del av. Slutet för en skuggtillvaro i drömmen om någonting annat.

När det är slut, så är det. Jag tömde glykoldunkarna i värmesystemet, eldade upp pannan en sista gång med den sista björkveden, och stängde av cirkulationspumpen morgonen därpå.

Ett utdraget, döende gurglande, följt av tystnad. Sedan kunde jag själv inte andas därinne. Tomheten innehöll inte ens syre längre. Jag gick ut, stängde dörren med sitt glappa handtag, vred om nyckeln i låset, satte mig i bilen och drog. Bort till verkligheten. Utan någonting att lämna eller sakna. Den sista gången var redan för flera gånger sedan.

Det fanns en förtrollning däruppe; en lika skör som tidsbegränsad magi. Någonting behövde lagras, i en annan tid, i en annan form. För att sedan kunna släppas fritt.

0 Comments

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.