I går kväll hade trumskinnet torkat, så jag kunde trumma igång schamantrumman med bockskinnet. Den var lite trögstartad och tunn i tonen till att börja med, men det är väl bara att vänta efter en infrusen vinter. Själva trumhammaren var besvärlig att få till. Jag utgick från ett horn från samma getabock som skinnet härrör från. Jag slipade hornet på ena sidan, och formade en mjuk yta på hammarhuvudet. Hade först tänkt göra min klassiska modell på trumhammare, och sätta trähandtag på ett hammarhuvud av horn. Men det var inte hornet med på. Fästa det med tapp och mässingsnit var uteslutet. Ingen metall hör hemma i den här trumman. Och att borra i hornet var lika uteslutet. Det skulle inte bearbetas eller döljas på något sätt. Jag började tälja på ett handtag av gotländsk ek, i hopp om att kunna fästa huvudet med någon form av råhudssurrning. Ornamentiken satt där den skulle i handtaget – men det hörde inte samman med hornet. Vid det här laget hade trumman torkat tillräckligt för att vara i trumbart skick. Jag provade att trumma lite försiktigt på den med fingrarna. Tog sedan hornet i spetsen – och där hade jag en perfekt balanserad trumhammare på en gång. Det behövdes inget handtag. Hornet låg helt rätt i handen och mot trumman.
Den här trumman är olik alla tidigare trummor jag byggt. Var och när den hör hemma vet jag inte, men det är varken en sejdtrumma eller en nåjdtrumma. Snarare känns den neolitisk, och hemmahörande på betydligt sydligare breddgrader än där jag själv befinner mig. Jag försökte signera den, men det gick inte. Det skulle på något sätt störa trumman; göra den till historisk kopia mera än ett bruksföremål direkt från en annan tid. Den här trumman kommer från en annan värld än den värld där min signatur, uppbyggd som en bindruna, hör hemma. Och så får det vara.
Det påbörjade handtaget är, insåg jag sedan, en del av nästa beställda trumma jag skall börja bygga.














Senaste kommentarer