Tag Archives: Analogt

Tidsnöd

klocka

”En Seiko. Dykarur. Med svart gummiarmband. Och en kompass i armbandet.” Boardingen på Norwegians lågprisflight mot Luleå har börjat, och jag ger signalementet till Uppsala Lokaltrafiks hittegodsavdelning med något pressad röst. Varken tiden eller materian är mina vänner; så att tappa bort en klocka någonstans mellan Gottsunda och Arlanda, troligen medan jag vid något bussbyte kämpat för att vrida mina dubbelledade gummiarmar i och ur ryggsäckens bärremmar, faller sig helt rimligt. Liksom att upptäcka det vid gaten 10 minuter innan avgång mot Luleå. Tiden är min värsta fiende, trots att jag alltid ställer fram klockan 10 minuter och jämt stirrar på den. Och nu är inte bara tiden, utan också själva klockan borta. Tillsammans med de minnen som lagrats in i den; från resor öster om Moskvatid, flighter och tågavgångar. Och för all del också stängningstider, deadlines och telefontider. Och morgonhelvetet där hemma, när de självlysande visarna ständigt rusar runt som i en tecknad film.

Nej, jag dyker inte. Men förutom att vara vattentätt på riktigt, samt även tätt mot ökendamm, och tåla att man regelbundet smäller det i bordshörn, så har ett klassiskt dykarur just ett klassiskt utseende – från de klassiska äventyrens tid, i en mindre utforskad värld. Minnen från en tid, när mindre liv var förbrukat. Sommarlovsdrömmar. Jullovsmagi. Biblioteksböcker. Drömda resor.

Jag gillar det batterilösa tickandet från ett mekaniskt-automatiskt urverk mot örat om nätterna. Livet innehåller tillräckligt många bildskärmar och digitala plinganden som det redan gör. Ett automatiskt urverk är som en levande organism; en del av min egen kropp, som obönhörligen saktar sig, om jag inte rör tillräckligt mycket på mig. Att dykaruret är stort och fett, och inte går så bra ihop med mera formella, välsittande skjortärmar, samt vid resor på suspekta destinationer för ett otränat rånaröga möjligen kan förväxlas med snarlika klockor av dyrare märken, det skiter jag i. Om livet ändå mestadels består av ett helveteslopp mot tiden, så skall åtminstone klockan vara uthärdlig att titta på.

Och nu finns bara ett vitare hudparti, med förskrämt spretande svarta hårstrån, runt handleden kvar. Och en tomhet. Och en trötthet. Världen av skog, is och snö ser gråsvartvit ut, när planet går ner för landning på Kallax. Vad fan skulle jag hit och göra? Tiden. Man tycker att det skall finnas så mycket av den, på sådana här ställen; där den skenbart står stilla. Alla har sina tider. Min tid slukas och blöder bort, i tallhedarnas, kalhyggenas och bergshorisonternas riken.

Det är kallt i Luleå, med ett lätt snöfall. Och jag vet att både kyla och snöfall kommer att tätna när jag kör norrut. Men nu har jag rekonstruerat händelseförloppet; vet när jag stirrade på klockan senast, räknande de självlysande minuterna tills flygbussen skulle vara framme på Arlanda. Jag gillar inte tanken på att någon annan människa. Kanske. Just nu. Hanterar ett föremål som varit så nära mig så länge; som verkligen är impregnerat av mina tankar och mitt DNA. Tänker på vad vi upplevt tillsammans, min klocka och jag. Reser man ensam, blir de närmaste prylarna sällskap. Försöker tänka att jag åtminstone har tatueringarna kvar. Och att ryggsäcken kommer åkande på bagagebandet. Jag rotar länge runt i dess innandöme, på jakt efter nycklarna till det liv som bara hamnar längre och längre bort från medvetandet. En samling tullare sneglar misstänksamt på mig, när de går förbi. Nycklarna återfinns på botten av botten – under smutstvätten.

Innan jag går ut till bilen, som kanske eller kanske inte kommer att starta, ringer jag UL:s hittegodsavdelning igen. I det ögonblick signalerna går fram, både finns och finns inte klockan – likt en Schrödingers katt. ”Vi har den här”, blir svaret. Det kommer nya resor. Ännu lite mera tid.

vinterland

Posted in Resor, Texter Also tagged |

Ökenminnen

Vad skall man säga? Man går genom en dörr; över en gräns, genom en passage. Sedan är allting förändrat.

Skogen luktar som den gjorde. Den sista varma solen på barrig mossa och blåbärsris. Sensommarmörkret; när jag i svagt glödlampsljus, mitt i natten, läser Thor Heyerdahls ”Expedition Kon-Tiki” är detsamma. Hundarna sömnandas och småmorrar, i den kvardröjande, nattmjuka värmen.

Det fanns ett mellanrum. Däremellan. Tomheten i huset vid världens ände. I en annan världs ände. Där sömnen blev kvar.

Jag tar fram Eddan; fortfarande fuktig av andra sensommarnätter. Jag läser Volundarkvida; om smeden Völund, som fängslad på en ö, med avskurna knäsenor för att inte kunna fly, tvingades smida skatter åt kung Nidud av Svitjod. Men Völund smidde sina egna vingar, och flög därifrån. Smidde sin egen frihet. Av sin egen kraft och kunskap. Han gillade inte läget, bestämde sig inte för att det inte är hur man har det utan hur man tar det, eller fann sig i sin situation med hänvisning till att den var gudarnas vilja. Medvetandet glimrar till och släcks. Som det gjort redan innan. Det är kvavt och fuktigt här inne. Som att andas komprimerad hopplöshet. Hundarna vansinnesskäller, och klöser på ytterdörren. De vill väl också bort härifrån.

Gyljen eller Gobi spelar ingen roll – både sömnen och vakenheten lämnade jag ändå kvar någon annanstans. Medvetandet upprepar mitt namn i tomrummet. I sängen ligger bara en tom kropp kvar, med myggbitna armar. Namnlös.

Persontrafiken från Morjärvs järnvägsstation är nerlagd nu. Jag stannar inte längre där, när jag är till Luleå. Det behövs inte längre. Jag har sett mer nu. Genom urblekta sjömansögon, som får krampaktiga knappnålspupiller i det plötsliga 60-wattsljuset.

Jag ser mig i spegeln; skäggig som om jag själv just skulle ha blivit avstjälpt från en längre färd på flotten Kon-Tiki. Och landat någon annanstans, där jag tagit någon annans plats. Och jag vet att tid har förflutit, och att tid kommer att förflyta. Från det bräckvatten i Bottenviken, där jag tog mina första simtag – genom eoner av Östersjöns kalla saltvatten. Genom andra hav.

Det är fler än en som frågat vad som hände när jag var i Mongoliet i sommar; hur det egentligen var, och vad jag egentligen gjorde, och om jag var med om någoting otrevligt. Folk undrar varför jag inte visar några foton; varför mina berättelser är så osammanhängande, varför jag inte lägger ut någonting på bloggen. Och varför jag inte levererar det examensarbete som resan och praktiken skulle leda till. Varför det är så tyst. Varför jag är så tyst.

Vad skall jag säga? Vet jag ens själv vad som hände?
Mina minnen är lika fragmentariska som de osorterade mapparna med foton, och de oläsliga anteckningarna med bläck och kulspets i sönderfallna anteckningsböcker. En påse oexponerade filmrullar ligger i kylen igen, eftersom den analoga kameran lade av. Var jag ens där?

Jag minns en resa. Jag minns en hemkomst. Lukten av stillastående, övergivet förfall i huset, när jag kom hem. Det ligger ett boardingkort under byrån, som intygar att Mr. Lindbaeck har varit ute och flugit via Sheremetyevo. Jag minns att jag blev sjuk sedan. Men det blir jag ju alltid när jag har varit ute och rest. Febern höll i sig i två veckor. Drygt. Fågelinfluensa, föreslog vårdcentralen. Blodproven visade ingenting. Men jag har slutat att hosta nu. Varken mer eller mindre trött än innan.

Sensommarregnet vräker ner. Dykarurets självlysande visare vrider sig mot morgon. Tidens smältvatten rinner hejdlöst igenom.

Jag minns öknen. Vinden som tog det med sig. Minnet.
Jag minns tåget. Där resan började och slutade. Där tidens pausknapp kom lös.
Jag minns.
Tiden.

WP_20150831_13_00_40_Pro[1]

Posted in Resor, Texter Also tagged , , , , , , , , , , |

Analoga minnen

Ett analogt foto säger mer än 100 digitala. Så är det bara. Riktigt mellanformat, och inget jävla Instagram. Kodak Porta med utgånget datum, och inget jävla filter. Analoga brottare, och ingen jävla 3D-rendering. Under Mongoliets Eviga blåa himmel.

analog-mongolian-wrestlers-1-viktor-lindbaeck

 

Posted in Foto, Resor Also tagged , , , |

Vinterlimbo

Och jag går ut på bron, och luften luktar kyla och vedrök. Och bilen står i mörkret med 5-metersskarvsladden till motorvärmaren, och brolampan speglas i rutorna. Och det är ett vinterlimbo som det alltid har varit, och ingen finns här nu heller. Jag kör ner till Luleå. Och E4:an är lång och rak och seg. Och jag tankar i Persön. Och jag parkerar där vi parkerade innan. Det finns ingenting kvar här nu. Och inte jag heller.

limbo-efyran limbo-storgatan

 

Posted in Foto, Texter Also tagged , , , |

Ingen snyltar på min semester

Minnena luktar solkräm och sandiga badlakan. Vitkalkade hus, och märkligt mörka nätter fast det är sommar. Bad i saltvatten bland maneter och eremitkräftor. Hotellmatsal med frukostbuffé, där äggen fått koka tills gulorna är gröna.

”Dom där skickar vi inga vykort åt – dom ska int’ snylta på våran semester”, säger pappa resolut ute på balkongen, när dagens bussutflykt i solen summeras.

Jag skriver resedagbok, som mamma har lärt mig. Till hösten skall jag börja i skolan, med en fantasi som inte ryms på linjerade papper.

Än i dag hatar jag linjerade papper. Och är av den bestämda åsikten att andra inte skall få snylta vare sig på min semester eller på någonting annat som jag gör. Det blir inga publikoptimerade resebloggar för mig. Det blir reservoarpenna på olinjerat papper och riktigt mellanformat – inget jävla Instagram.

Det finns någonting med analogt foto och analogt skrivande; en påtaglighetens mystik och distans, som inte de digitala motsvarigheterna kan ge varken skaparen eller mottagaren.

Ingen-snyltar-pa-analog-semester

Den tunga metallkänslan av mekanik i kameran, filmrullarna, bläcket, anteckningsböckerna och reservoarpennorna har för mig sina egna inneboende själar; en fysisk närvaro och integritet som plast och LCD-skärmar inte har.

Analog dokumentation inkräktar inte heller på min närvaro i nuet och omgivningen. Och tar bort all stress kring kablar, laddare, adaptrar, backupper, externa hårddiskar och minneskort. Jag hatar minneskort. Förvisso kan man tappa bort även filmrullar, men ingen filmrulle innehåller varken 200 bilder eller ett halvårs arbete. Och mina analoga kameror fungerar utan batterier som kräver laddning, batteriladdare och USB-kablar som försvinner. De befriar mig från tvånget att ladda upp bilderna till Facebook på en seg och dyr uppkoppling. Från ångesten över att hitta fungerande eluttag. Från tyngden av universaladapter och solcellsladdare i packningen. Från obehaget av tanken på att med en digital systemkamera eventuellt bli sedd som journalist eller potentiellt rånoffer.

Jag vägrar filtrera och optimera mina upplevelser i nuet för webbpublicering genom en mobiltelefon. Stora vyer och små kletiga, halkiga skärmar går inte ihop.

Nej, ingen snyltar på min semester. Allra minst den digitala tekniken.

Posted in Foto, Resor, Texter Also tagged , , , , |

Förenade i drömtid

En månad kvar, tills jag byter glesbygden mot först Beijing, och sedan mot den ännu glesare bygden i Mongoliet. Packlistan är skriven. Biljetterna bokade. Visumsansökningarna avklarade. Sporken och påsen med pulverkaffe ligger där den brukar, i lockets innerficka på min Berghaus Crusader.

Äventyr och expeditioner börjar med minutiös planering. Kartor, kompasser  och primuskök. Jag läste mycket om sådant, då jag i böckernas sommarlovsvärldar och jullovsmörker följde Roald Amundsen och Jacques-Yves Cousteau över isvidder och genom havsdjup. Efter sista sommarlovet, efter en sista drömtid av gränslös möjlighet, var de drömda äventyren borta. De försenade böckerna tillbaka på biblioteket. En annan tid tog vid.

AeventyretStockholmstristess

Tid har förflutit, men böckernas äventyrslukt finns kvar i minnet. Jag känner den när kör min egen framtidsbil (som inte alls ser ut som ett rymdskepp) på en annan väg (som bara är bredare än den förra) ner till Luleå. Det repiga dykaruret mäter tiden fram till mitt besök på vaccinationscentralen. Nya passet är uthämtat nere på polisstationen i Kalix. Återigen har en tid blivit en annan. Överlagrad och upplöst.

Det finns inte längre. Det hemligaste hemliga. De fysiska spåren jag tecknade ner med blå kulspetspenna på randigt papper, när jag drömde min sista framtid i de sista ljusa julinätternas värme. Jag lever nu i min drömda framtid, och drömmer min baktid. Förenade i drömtid.

AeventyretSkoterspaar

Posted in Foto, Resor, Texter Also tagged , , , , , , |

Där äventyret började

Det var på tåget som äventyret och den stora världen började.

Det var på den tiden när somrarna var varmare, vintrarna kallare, snöhögarna högre och tiden oändligt lång. Alla levde och var friska. Och jag var barn. Ändlös. Formlös.

Senare. I en annan del av tiden, där allting är förvandlat, är jag på väg hem från ett annat Luleå. Jag stannar till vid den numera nerlagda järnvägsstationen i Morjärv. Betraktar stationshuset, som är tömt på allt mänskligt liv. Spelar upp minnena genom den vårsolsdisiga bilrutan.

AeventyretMorjaerv

Det var där det började. I tanken och i tiden. Och i ett annat tidsspår, i en evig stekhet julidag, i ett baksäte i en evigt gammal, rostig bil, dröms drömmarna i grusvägsdammet.

I ett annat lager, i ett annat spår av tiden, i snösmältningens och vårskymningarnas hjulspår, i ett lerigt smältvattensflöde mellan is och värme, möts då och nu. Förenas.

Äventyret som försatts i vänteläge kan börja.

Posted in Foto, Resor, Texter Also tagged , , , , |