Category Archives: Foto

Andra landskap – Otherscapes

Det finns andra landskap. I både världens och medvetandets utkanter. När jag var barn, stod jag ofta och tittade in i skymningen bakom den svarta, taggiga skogshorisonten. Jag ville sugas iväg igenom den; bort från vardagen, in i andra landskap. Det fanns en tid däremellan; mellan då och nu. Andra horisonter. Andra frusna dagar. En annan instängdhet. Tills tidens flöden släpptes fria. Tills jag själv släpptes fri; att färdas genom, bortom och tillbaka. Och ut igen. Genom horisontens vibrerande öppning.

Otherscape-Stupascape

Otherscape-Ruralscape-2

Otherscape-Pylonscape

Otherscape-containerscape-w

Otherscape-ruralscape-1

Also posted in Resor, Texter Tagged , , , , , |

Med tåg genom Gobi

Dag 5 av fotoutmaningen börjar om drygt 4 timmar, och jag lägger ut ett foto från en av mina tågresor i Mongoliet. Här finns allt – Mongoliets eviga blå himmel och Gobiöken, lagom sunkigt tåg med koleldat lok, kraftledningsstolpar och (ej synlig i bild) en samovar.

Mongolian-train-1

Also posted in Resor Tagged , , , , , , |

Ger perspective

ger-perspectiveDag 4 av fotoutmaningen, och jag fortsätter på det centralasiatiska tema som en stor del av mitt liv och fotograferande kretsar kring. Den här synen har jag sett under några av de hittills bästa morgnarna i mitt liv – Mongoliets Eviga blå himmel genom rökhålet i en jurta. Fast mongolerna själva säger inte jurta. Inte jag heller, när jag är i Mongoliet. Mongolerna kallar sin lika traditionella som fortfarande levande bostad för ”ger”, som helt enkelt betyder ”hem”.
.
Att bo i en ger, är att bo i universums centrum – i en kombinerad klocka och kompass. Dörren är alltid i söder. Ljuset som faller in genom rökhålet visar tiden på sina bestämda platser. Mitt i detta universum ligger härden – golomt, kring vilket allting kretsar. Den öppna eldstaden är numera ersatt av en kamin, men det runda rummets självklarhet består. Liksom den Eviga blå himlen – som under namnet Tenger har vördats och åkallats som den högste guden sedan förhistorisk tid.

Det är någonting med ljuset i Mongoliet; med himlens speciella blåa färg. Någonting, som också är en del av mitt eget medvetande.

Also posted in Resor Tagged , , , |

Mongolian powerscape

Dag 3, och foto 3, av fotutmaningen fortsätter på temat Powerscapes – dvs. landskap med kraftledningar. Det här fotot tog jag från tågfönstret i det tidiga gryningsljuset, några timmar innan Ulaanbaatar, Mongoliet, i slutet av en 6 dagar lång tågresa från Moskva.

Powerscape-Mongolian-dawn

Also posted in Resor Tagged , , , , , , |

Powerscape

Dag 2, och foto 2 av min veckolånga fotoutmaning – och jag lägger ut ett foto på det tema jag kallar för ”powerscape”; dvs landskap där huvudmotivet är kraftledningsstolpar och/eller kärnkraftverk.

Powerscape

Also posted in Resor Tagged |

Mingla med skelettt och begapa uppskurna lik

anatomiska teatern, Gustavianum, Uppsala

Dag 1, och foto 1 av min veckolånga fotoutmaning – Anatomiska teatern på Gustavianum i Uppsala. Fotot tog jag för drygt två veckor sedan – men jag har varit fascinerad av anatomiska teatrar (och annan medicinsk rekvisita från 1600-talet) så länge jag kan minnas. Till min barndoms favoritböcker hörde en flottig gammal läkarbok, och på favoritsidan fanns en bild av anatomiska teatern i Leiden på 1600-talet – där skelett och människor minglar runt ett öppnat lik. Reinkarnation? Ja, det vettefan. Men i det här livet blev det arkeologi i stället för medicin.

Anatomiska teatern i Leiden, början av 1600-talet.

Och så här såg anatomiska teatern ut, sett ur likets perspektiv:

Ur likets perspektiv

Also posted in Resor, Texter Tagged |

Uppbrottets nödvändighet

Det är vårvinter, här hemma i Överkalix. Snön vräker ner genom disigt solljus. Färgskalan motsvarar det gråvita schackrutemönster som är Photoshops definition av tomhet.

vaarvinter

Ryggsäcken med grundpackningen står alltid redo vid dörren. Kamerorna inom armlängds avstånd. Passet, och plånboken med taxipengar i dollar, yuan och tögrög, bär jag alltid på mig. Som en daglig försäkran om att världen är större, och att livet är mer. För vetskapen om att jag när som helst bara kan sticka från alltihopa. Uppbrottets nödvändighet.

Berghaus

currency

kameror

Jag reser ensam, men kallar mig varken äventyrare eller backpacker. Jag vandrar, men kallar mig inte pilgrim. Jag reser utan etiketter. För att leva och överleva. Lika mycket i en inre process, som i ett yttre skeende.

Jag bär resandets metaforer med mig i min vardag. Dykaruret och sjömannens öronring länkar samman mig med det klassiska äventyrets biblioteksdoftande böcker. Sommarlovsdagar och dagsljusa, sömnvarma, myggiga nätter, när de första resedrömmarna drömdes. Havet härbärgerar mina tankars resa och begynnelse. Flygplanet och järnvägsrälsen driver resan vidare.

flyg

kallax

klocka

tornbergsur

Uppbrottet bärs av vårvinterljuset. Bar asfalt i hjulspåren. Hundflåsimmiga rutor, och radion knastrar på finska. Det är som det alltid har varit, här uppe. Och jag längtar bort och ut. Till andra platser, där inget förflutet definierar mig i nuet. Och det är möjligt nu. Att bara ta ryggsäcken och kamerorna, vrida om nyckeln i låset och ge mig iväg. Att leva i uppbrottets nödvändighet.

resan-gaar-vidare

uppbrottets-noedvaendighet

På väg ner till Luleå, till flyget mot Stockholm och Båstad, stannar jag och tankar. Tränger mig förbi stadiga familjefäder i skoteroveraller. Parallellspår. I en annan del av tidens ändlösa lager.

Jag kör förbi Morjärv, men hinner inte stanna till på järnvägsstationen den här gången. Det behövs inte. Jag bär ändå med mig mina minnesbilder därifrån. Varje resa har sin början. Den här resan, som via Akademi Båstad leder till praktikplats i Mongoliet, började på Morjärvs järnvägsstation; i en annan tid, med en mindre ryggsäck, på en annan resa. För mina resor har alla länkat i varandra; vävt sig fram och tillbaka, genom, under och vid sidan av.

Tiden har många lager, men järnvägen går genom dem alla.

AeventyretMorjaerv

Erlian2

Det är långt mellan Överkalix och Båstad. Vad driver mig att i ett års tid gång på gång betala lika mycket som för en utlandsresa för att tillbringa 2-3 dagar i Båstad? Varför ”pluggar” jag, när jag redan har högskoleutbildning, är vuxen och har jobb? Och varför Mongoliet? (är det förresten inte farligt att åka dit?) När jag bor granne med en av Europas sista vildmarker? Jag svarar bara: Längtan ut. Uppbrottets nödvändighet.

mongoliet

spork

Also posted in Resor, Texter Tagged , , , , , , , |

Analoga minnen

Ett analogt foto säger mer än 100 digitala. Så är det bara. Riktigt mellanformat, och inget jävla Instagram. Kodak Porta med utgånget datum, och inget jävla filter. Analoga brottare, och ingen jävla 3D-rendering. Under Mongoliets Eviga blåa himmel.

analog-mongolian-wrestlers-1-viktor-lindbaeck

 

Also posted in Resor Tagged , , , , |

Vinterlimbo

Och jag går ut på bron, och luften luktar kyla och vedrök. Och bilen står i mörkret med 5-metersskarvsladden till motorvärmaren, och brolampan speglas i rutorna. Och det är ett vinterlimbo som det alltid har varit, och ingen finns här nu heller. Jag kör ner till Luleå. Och E4:an är lång och rak och seg. Och jag tankar i Persön. Och jag parkerar där vi parkerade innan. Det finns ingenting kvar här nu. Och inte jag heller.

limbo-efyran limbo-storgatan

 

Also posted in Texter Tagged , , , , |

En annan tid

Det är sommar. Det är varmt. Ett fönster står öppet. Jag anar solglittret på älven mellan björklöven. Jag städar. Sammanfattar. En tid och ett liv. Och en plats där jag arbetat mig igenom hela cykler av liv, nerbrytning och död. Det är de sista varma sommardagarna nu. Nätterna har börjat bli mörka. Snart kommer morgnarna att vara kalla och fuktdrypande.

Ja, det var mer än så här; mer än det fysiska rum, de lämningar, rester och fragment jag dammsuger, sorterar och emellanåt lägger in i pannan. Rummet där liv skapades, fragmenterades, dog och återskapades, är tömt på sin sköra magi.

staedning

Det gick, tills det inte gick längre. Någon annanstans, i en annan tidsaxel, var denna sköra magi själva drivmedlet och ramen som höll samman livet och gjorde det omöjliga möjligt. Var det på riktigt? Jag vet inte. Men där och då var det i alla fall det.

Sedan vaknar man. Och hundarna är bara hundar, och går inte att kommunicera telepatiskt med. Och man bor i en hopplös avfolkningsbygd utan varken arbetsmarknad eller umgänge, och långt bort från alla och allt.  Och det finns ingen högre mening med det. Och det är dyrt och besvärligt när allting går sönder och kostar pengar. Och man kan inte leva på ingenting, och allting är alltid slut, och det där sega jävla älgköttet är en pina att både tillaga och äta, och att vara i naturen är ingen frihet, utan bara en stressande leda. Och pengarna räcker ingenstans, och det blir bara glesare och glesare mellan projektanställningarna, och man kan inte spara ihop till utlandsresor från A-kassan. Och man bara kvävs. I ett allting slukande tomrum.

Tiden är en annan nu; rör sig längs en annan axel, i ett annat flöde, i en annan form. Jag har min ryggsäck och mina kameror. De ord och bilder som mitt medvetande skapar kan ingen ta ifrån mig. Jag går vidare nu. Tvärs genom tiden.

 

 

Also posted in Fraktalkonst, Mandala, Texter Tagged , , , , |