Category Archives: Uncategorized
Gotland
Det var på Gotland jag studerade arkeologi. En plats som ibland blev för mycket. Och som jag inte skulle orka bo permanent på. Men som jag emellanåt återvänder till. Helst på vintern.
Vintersolstånd / Winter Solstice
Denna fraktal gjorde jag idag, inspirerad av vintersolståndet. Den finns snart att köpa som konsttryck. / I created this fractal today, inspired by the Winter Solstice. This piece of fractal art will soon be available as art prints.
Vintersolstånd
Tagged Fraktaler, Fraktalkonst, Överkalix, Vinter, Vinterliv
Naturens rörelser genom tid och liv / The movements of Nature through life and time
För det är det här som är grunden till all min konst; naturens rörelser genom liv och tid.
For this is what all my artworks are based upon; the movements of Nature through life and time.
Tagged Foto
Vad är det med brunnslock? Och med kraftledningsstolpar?
Jag fotar brunnslock. Och kraftledningsstolpar. Hela tiden. Och hela vägen från Överkalix till Ulaanbaatar, och tillbaka igen. Varför? För att jag gillar geometrin, och kontrasterna mot naturens egna former och strukturer. Storleken på kraftledningsstolparna, och vetskapen om högspänningens mördande krafter, ger dem karaktären av levande gudabilder. Eller rentav egna entiteter från andra delar av ett annat universum. Brunnslocken ligger som mystiska mandalas och hemliga sigill bland asfalt, fyrkantiga plattor och stenläggningar.
Tagged Foto
Höstresumé – del 2
Andra delen av min höstresumé. Alla foton kommer så småningom att finnas till salu som printar på fotopapper i storlek 15×15 cm, laminerade och monterade på kapaskiva.
Tagged Foto
Höstresumé – del 1
Dags att påbörja en höstresumé i bilder, från en jävla höst som följde på en sommar jag aldrig riktigt hann med och som sedan följdes av en jävla vinter som bara var där, en dag när jag kom hem från Stockholm. Man kan tycka. Och jag kan tycka. Att jag kanske borde flytta härifrån. Men det går inte. Ovisst dock, vad det är jag åker tillbaka till; hem till, varje gång jag kör de där kustmilen längs E4:an, svänger av norrut i Töre och fortsätter hemåt. Vad finns där, egentligen? Jag tror inte att man förstår, om man inte själv känner den känslan av hemkomst när man passerat Räktforsen. Det är som det är, men det är hemma. Distansarbete och lågprisflyg räddar yrkeslivet. Trots allt.
Nej, det är ingen feghet, eller rädsla för det okända. Jag har studerat och rest; gjort mina lägenhetsår i Södra Sverige, där det funnits både värme i elementen och varmvatten om morgnarna utan att jag behövt elda. Jag har bott på sunkiga hostels från Inverness i väster till Beijing i öster. Engelskan ligger bekväm i både tanken och munnen. Och jag springer rutinerat i rulltrappor.
Nej, inte är det mänskliga relationer som håller mig kvar; i så fall är det döda förfäders sällskap jag söker. Det är snarare en samhörighet med själva landskapet som håller mig kvar. Inspirationskällan i allt jag skapar. Fraktalernas upprepade kurvor upprepar de rörelser jag ser och lever i; genom årets och dygnets skiftande färger och ljus.
Pilgrimsgång
Ordet ”pilgrim” har aldrig haft någon positiv betydelse för mig. Det kom in i min vokabulär genom begravningspsalmen ”Härlig är jorden”, och kommer för mig alltid att handla om död och ensamhet. Det obekräftade ursprunget till psalmen skall vara en korsfararsång från 1200-talet. Men för mig har det ingen betydelse om den annalkande döden kommer på slagfältet, eller redan har ägt rum på ett sjukhus – när jag hör ordet ”pilgrim” ser jag ändå bara en nyligen uppskottad grav på kyrkogården, och bilden av ”själarnas pilgrimsgång” som mörka skuggors flykt genom ett kallt, dimmigt Hades.
Jag reser. Det blir lätt så, när man bor i Överkalix, men jobbar över hela Sverige. Fast jag reser lika mycket när jag är ledig. Evig tågluffare. Med en påse pulverkaffe och taxipengar i yuan, tögrög och USD i ständig beredskap. Jo. Man kan åka tåg till Kina. Och till Mongoliet. Jag har gjort det förut. Mer än en gång. Och tvekar inte att göra det igen.
Jag vandrar. Och jag är alltid redo. Att vandra igen. Kängorna är alltid ingångna, och kroppen van vid ständigt ryggsäcksbärande. Jag tar alltid passet med mig, när jag går. Vetskapen om att jag när som helst kan sticka från alltihopa; vardagen och ensamheten, gör att jag orkar leva. Nej, resandet är ingen flykt. Utan en förutsättning för överlevnad; det enda sättet att fysiskt förena fragmenten. Mellan tiderna.
Jag kallar mig inte pilgrim. Ordet känns fel. Men jag reser inte planlöst. Och jag har snurrat på bönekvarnarna i templen, lagt stenar på ovoos i Gobi, korsat mig framför ikonerna där kyrkorna har lökkupoler, tänt rökelse och vaxljus framför många lärors gudabilder. Och jag har suttit nedhukad vid många eldar, under både polstjärnan och södra korset. Och jag bär resandets rörelser i kroppen; sjögången och järnvägens dunkande skenskarvar, och ensamheten i bilen på vägen hem, när snöfallet i helljuset blir till en sugande stjärnrymd.
Och ibland. När någon frågar varifrån jag kommer. Egentligen. Så svarar jag: Från en annan planet, som ligger i Orion-konstellationen. Mellan stjärna nummer två och tre i bältet.
Det finns alltid en annan resa. There is always another journey.
Det går fler tåg.
Tagged Resa
Följ
