Tag Archives: Järnväg

Förskjutna perspektiv

I öknen förskjuts perspektiven. Avstånd växer och dras ihop. Luften kan lika gärna vara vatten. Himlen ytan på ett urhav. Det är dags nu. Att berätta om en resa. Som började i en ände, och slutade i en annan. Där tiderna möttes. Där tiden tog slut. Och startades om.

InstagramCapture_48caf422-f11c-49d2-a404-b29986adef37_jpg

InstagramCapture_77d3664b-eb93-4662-9709-daef1361afe4_jpg

Månaderna har gått, sedan jag kom hem. Det är vinter nu. På väg mot vårvinter, med ljusare och ljusare dagar. Det är kväll nu. Stjärnklart. Kylan smäller i ytterväggarna. Det finns mer att berätta. Det är dags att göra det nu.

Vad mötte jag? Vad såg jag? Vad fick jag med mig hem, förutom en oavslutad utbildning, foton, tagelrep och stenar? Vad hände, egentligen? Nej, jag råkade inte ut för varken maffian eller polisen i Ryssland. Nej, jag råkade heller inte ut för något av de ”farliga fruntimmer” som grannen varnade mig för. Eller ormar. Eller solsting. Eller rabiessmittade hundar. Jag kom hem med kameran, datorn, telefonen, den sista 100-dollarsedeln, passet och plastkorten i behåll. Jag råkade inte ut för några rånare. Inga ficktjuvar. Inga vodkatankade galningar. Inte ens taxichaufförerna blåste mig på mer än taxametern visade.

GPS:en ligger i garderoben, med utplockade batterier. Ryggsäcken står där den brukar. Halvpackad. Dokumenten som skall skrivas färdigt ligger i version på version i olika mappar; på tre datorer och tre externa hårddiskar. Förutom de osammanhängande anteckningarna på olinjerat papper, som också ligger i garderoben, i en plastkasse från State Department Store i Ulaanbaatar. I en enda hög, sedan anteckningsblocken fallit isär. Med svårläsligare och svårläsligare skrift. Allteftersom tiden gick.

Jag vaknade i morse, efter en natt av feberdrömmar utan feber. Som det ofta blir. Här, såväl som i Gobi. Vare sig jag glor upp i ett tak eller ut genom ett rökhål när jag vaknar. Sömn och vakenhet flyter ihop. Medvetandet går i vågor. Genom tidens lager. I sista drömsekvensen, innan det som kallas vakenhet, ser jag hur tatueringen från förra resan bleknat bort till en vag kontur. I det första morgonljuset finns den ännu kvar. Oförändrad. På samma plats.

Jag vrider in armarna i tröjärmarna, och bryter ner fötterna i skorna. Här, såväl som i Gobi. Samma ovilliga, lealösa köttklump till kropp här som där. Samma dubbelledade fingrar och gummiarmar. Det tar en evighet att få upp eld i pannan. Ännu längre att skaka ner medvetandet i kroppen.

Trött. Någon annanstans. Sätter jag mig framför datorn. De knäpper i elementen, när varmvattnet börjar cirkulera. Hundarna sover vidare, vana vid morgonrutinerna. Det händer ingenting, innan den första halvlitern kaffe. Varken här, eller i Gobi.

InstagramCapture_d8a6116f-f123-4843-9507-57fa58e365a6_jpg

Posted in Foto, Resor, Texter Also tagged , , , , , , , , |

”Ett ångestskri i färger”

Vasilijkatedralen

I väntan på tåget från Moskva till Ulaanbaatar, fick jag äntligen se den på riktigt – Vasilijkatedralen, ”filkatedralen”, som funnits på kefirpaketen så länge jag kan minnas. Tyvärr var hela Röda torget, av oklar anledning, avstängt när jag var där. Så jag fick nöja mig med att se den ståtliga byggnaden lite på avstånd genom ett staket. Jag gillar de vildsint vackra lökkupolerna, och skulle kunna åka tillbaka till Moskva bara för att få ta mig en närmare titt på, och gå in i den.

Verner von Heidenstam var däremot inte alls särskilt echaufferad över Vasilij den välsignades katedral – på ryska Sobor Vasilija Blazjennogo (Собор Василия Блаженного), utan totalsågade den med följande ord:

”Alla Moskvas kyrkor förblekna dock vid sidan av Vassily Blajenny. Vägen dit leder förbi det gamla nunnekloster, där tsarinnorna fordom jordades efter att mitt bland maktens fröjder ha vandrat på kisel och sovit på törnen. Genom Vår Frälsares port, under vars valv ingen får träda utan att blotta sitt huvud, kommer du till Röda torget, Moskvas forum och historiska avrättsplats. Just ur detta bloddränkta fält, där troninkräktare och tjuvar, skyldiga och oskyldiga ljutit döden under marter av alla slag, höjer sig Vassily Blajenny såsom en samvetskvalens och gräsligheternas symfoni, ett ångestskri i färger, ett tempel åt mordlystnaden. Den borde kallas Mördarkyrkan. Ingen bättre saga har heller kunnat virka sitt nät om den underbara byggnaden än den, att Ivan den förskräckliga, hänryckt över kyrkans prakt lät utsticka byggmästarens ögon för att denne icke skulle kunna skapa ännu ett sådant verk. Medan de helleniska stilarna och deras avkomlingar verka först och sist som sten, som kristallisering, som en geometrisk skönhet, förefaller denna kyrka med sina tolv torn såsom något organiskt växande, som en grupp av lysande giftsvampar. Taken äro ärggröna och väggytorna brokiga. Några torn äro spetsiga, de andra bära ananasformiga eller lökformiga kupoler, somliga med vridna ränder av silver eller guld, andra med högröda och blå taggar, de övriga med rutor och fjäll. Allt detta vilar på ett underlag av gallerier och trapphus och oförklarliga utsprång. Vassily Blajenny består av elva kapell, omgivna av ett slags smal skyttegång och sinsemellan förenade med de ohyggligaste gångar och kamrar. I det mittersta huvudkapellet äro tegelväggarna försilvrade som likkistfötter, och stelt målade bladväxter stiga ända upp i den blå kupolen. I detta hemvist för fasan, i hela denna labyrint, där du går vilse, råder en ständig halvskymning. Gångarnas rappning är bemålad med slingor i starka färger. Du viker åt sidan för en källarmörk gallerglugg och kan icke betvinga dig att gå den nära. En dörr på glänt eller ett med en gardin förhängt fönster låter dig kasta en blick in mot ett obestämt något, vilket gör dig mörkrädd som ett barn. Kanske borde du till sist icke kalla Vassily Blajenny Mördarkyrkan, utan de vansinnigas kyrka, Dårhuskatedralen. Ett sådant tempel måste de vansinniga drömma om att få bygga sig. Du väntar nästan att få se flockar av dårar, barfota och tassande och i sina gråa skjortor, knuffas framför altaret i kapellen och småskrattande plocka ädelstenarna och pärlorna ur ikonostasen eller utföra besynnerliga ceremonier samt slutligen, surrande och pipande som läderlappar, rusa in i gångarna och försvinna. Vassily Blajenny borde vigas till ett mausoleum över vansinniga genier.”

Ur ”Tankar och teckningar”, av Verner von Heidenstam

Posted in Foto, Resor Also tagged , , , , , |

Med tåg genom Gobi

Dag 5 av fotoutmaningen börjar om drygt 4 timmar, och jag lägger ut ett foto från en av mina tågresor i Mongoliet. Här finns allt – Mongoliets eviga blå himmel och Gobiöken, lagom sunkigt tåg med koleldat lok, kraftledningsstolpar och (ej synlig i bild) en samovar.

Mongolian-train-1

Posted in Foto, Resor Also tagged , , , , , |

Mongolian powerscape

Dag 3, och foto 3, av fotutmaningen fortsätter på temat Powerscapes – dvs. landskap med kraftledningar. Det här fotot tog jag från tågfönstret i det tidiga gryningsljuset, några timmar innan Ulaanbaatar, Mongoliet, i slutet av en 6 dagar lång tågresa från Moskva.

Powerscape-Mongolian-dawn

Posted in Foto, Resor Also tagged , , , , , |

Ökenminnen

Vad skall man säga? Man går genom en dörr; över en gräns, genom en passage. Sedan är allting förändrat.

Skogen luktar som den gjorde. Den sista varma solen på barrig mossa och blåbärsris. Sensommarmörkret; när jag i svagt glödlampsljus, mitt i natten, läser Thor Heyerdahls ”Expedition Kon-Tiki” är detsamma. Hundarna sömnandas och småmorrar, i den kvardröjande, nattmjuka värmen.

Det fanns ett mellanrum. Däremellan. Tomheten i huset vid världens ände. I en annan världs ände. Där sömnen blev kvar.

Jag tar fram Eddan; fortfarande fuktig av andra sensommarnätter. Jag läser Volundarkvida; om smeden Völund, som fängslad på en ö, med avskurna knäsenor för att inte kunna fly, tvingades smida skatter åt kung Nidud av Svitjod. Men Völund smidde sina egna vingar, och flög därifrån. Smidde sin egen frihet. Av sin egen kraft och kunskap. Han gillade inte läget, bestämde sig inte för att det inte är hur man har det utan hur man tar det, eller fann sig i sin situation med hänvisning till att den var gudarnas vilja. Medvetandet glimrar till och släcks. Som det gjort redan innan. Det är kvavt och fuktigt här inne. Som att andas komprimerad hopplöshet. Hundarna vansinnesskäller, och klöser på ytterdörren. De vill väl också bort härifrån.

Gyljen eller Gobi spelar ingen roll – både sömnen och vakenheten lämnade jag ändå kvar någon annanstans. Medvetandet upprepar mitt namn i tomrummet. I sängen ligger bara en tom kropp kvar, med myggbitna armar. Namnlös.

Persontrafiken från Morjärvs järnvägsstation är nerlagd nu. Jag stannar inte längre där, när jag är till Luleå. Det behövs inte längre. Jag har sett mer nu. Genom urblekta sjömansögon, som får krampaktiga knappnålspupiller i det plötsliga 60-wattsljuset.

Jag ser mig i spegeln; skäggig som om jag själv just skulle ha blivit avstjälpt från en längre färd på flotten Kon-Tiki. Och landat någon annanstans, där jag tagit någon annans plats. Och jag vet att tid har förflutit, och att tid kommer att förflyta. Från det bräckvatten i Bottenviken, där jag tog mina första simtag – genom eoner av Östersjöns kalla saltvatten. Genom andra hav.

Det är fler än en som frågat vad som hände när jag var i Mongoliet i sommar; hur det egentligen var, och vad jag egentligen gjorde, och om jag var med om någoting otrevligt. Folk undrar varför jag inte visar några foton; varför mina berättelser är så osammanhängande, varför jag inte lägger ut någonting på bloggen. Och varför jag inte levererar det examensarbete som resan och praktiken skulle leda till. Varför det är så tyst. Varför jag är så tyst.

Vad skall jag säga? Vet jag ens själv vad som hände?
Mina minnen är lika fragmentariska som de osorterade mapparna med foton, och de oläsliga anteckningarna med bläck och kulspets i sönderfallna anteckningsböcker. En påse oexponerade filmrullar ligger i kylen igen, eftersom den analoga kameran lade av. Var jag ens där?

Jag minns en resa. Jag minns en hemkomst. Lukten av stillastående, övergivet förfall i huset, när jag kom hem. Det ligger ett boardingkort under byrån, som intygar att Mr. Lindbaeck har varit ute och flugit via Sheremetyevo. Jag minns att jag blev sjuk sedan. Men det blir jag ju alltid när jag har varit ute och rest. Febern höll i sig i två veckor. Drygt. Fågelinfluensa, föreslog vårdcentralen. Blodproven visade ingenting. Men jag har slutat att hosta nu. Varken mer eller mindre trött än innan.

Sensommarregnet vräker ner. Dykarurets självlysande visare vrider sig mot morgon. Tidens smältvatten rinner hejdlöst igenom.

Jag minns öknen. Vinden som tog det med sig. Minnet.
Jag minns tåget. Där resan började och slutade. Där tidens pausknapp kom lös.
Jag minns.
Tiden.

WP_20150831_13_00_40_Pro[1]

Posted in Resor, Texter Also tagged , , , , , , , , , , |

Praktik i Mongoliet, del 7 – Yi Fa Hotel

Först tror jag att taxin har kört fel. Eller att chauffören försöker lura mig. Det ser helt enkelt ut som om vi har stannat utanför en bordell, i en mindre fashionabel del av Peking. Chauffören kan inte engelska. Jag kan inte kinesiska. Den enda livlinan mellan oss är en svettig lapp med hotellets namn och adress på kinesiska. Och ett foto av hotellet, som inte alls föreställer den garageliknande byggnaden med för mig obegriplig röd neonskylt som vi står utanför. Jag har nyss kånkat 50 kilo packning från järnvägsstationen till tunnelbanan till jag-vet-inte-vart, där en vänlig själ hjälpte mig att vinka fast en taxi och visa adresslappen. Och just nu önskar jag att jag bara kunde följa en guide med flagga på någon jävla gruppresa, transporteras runt i en buss med AC till lämpliga besöksmål i lagoma doser, övernatta på välordnade hotell med frukostbuffé och äta regelbundna måltider på näringsrika restauranger. Jag vet inte vart jag skall ta vägen, eller vad jag skall göra. Möjligen strandad i något jävla Red Light District med 50 kilo mongoliska tagelrep och stenar i ryggsäcken.

Chauffören pekar på taxametern, som visar på 24 yuan, och frågar efter ”Money”. Jag fumlar med Yuan-sedlarna, instoppade mellan ryska rubler och mongoliska tögrög, medan jag på min bästa skolengelska (med brittisk accent, mind you) högtidligt förklarar att ”This is not my hotel”. En tunn tjej i tajta kläder vinglar ut mot taxin på alldeles för höga klackar. Hennes engelska vokabulär innehåller några fler ord än taxichaufförens, och, jo, det är verkligen ett hotell vid namn Yi Fa som vi står utanför.

Jag kliver ut ur taxin. Ställer nästan väskan i en hundskit. I receptionen, som mest påminner om en övergiven simhall, visar det sig att jag till och med har ett rum bokat på hotellet. Ingen kan engelska. Och när jag lyckats få mitt önskemål om hjälp att skaffa taxi till flyget till morgonen därpå översatt till kinesiska av Google; då bli svaret ändå, upprepat likt ett mantra: ”No English. No taxi.” Nä, just det: Inga armar – ingen kaka. Jag har inte ätit någonting annat än kex de senaste 24 timmarna, pga. hjärnsläpp i Ulaanbaatar och ett kraftigt försenat tåg utan restaurangvagn. Jag försöker få dem att visa på en karta var vi är, eftersom jag ämnar gå ut och leta efter mat. ”Here… Maybe…” Pekfingret rör sig svävande inom ett område med 8 kilometers radie. Att svara nej skulle innebära ett förlorat ansikte, så mycket förstår jag av kinesisk kultur. Jag resignerar. Lämnar tagelrep och stenar nödtorftigt inlåsta på det mögliga rummet, och vandrar efter min inre matradar tills jag ramlar över en restaurang med 2 Michelinstjärnor och utsökt fläsk.

kinamat

Morgonen därpå, när personalen fortfarande sover på sina tältsängar i receptionen, försöker jag vinka fast en taxi på gatan, men lyckas inte få någon chaufför att förstå ”International Airport”. Jag tar mina tagelrep och går – tills jag hittar ett hotell i en annan prisklass än mitt, där jag kan få hjälp att lösa transportproblemen. Kommer till flyget i tid. Som jag hittills alltid har gjort, trots allt. Peking kommer jag att återvända till. Jag har ett år på mig nu, och jag skall se till att lära mig lite grundläggande kinesiska. Men då är det vandrarhem som gäller. Bättre än billigt hotell. Billigare än dyrt hotell.

yifa-hotel

Posted in Uncategorized Also tagged , , , , , |

Praktik i Mongoliet, del 6 – Järnvägsevighet

Tiden och ljuset. Och järnvägen. Och kameran. Och brungula vårar med smältblött fjolårsgräs. Som det alltid har varit.

ljus-tid-jaernvaeg

Och jag kommer hem, och jag vill bara ut igen. Bort. Till den tid och det rum där jag bara har ryggsäcken, kamerorna, datorn och ett olinjerat block med reservoarpenna att hålla ordning på. Där tankarna inte behöver förbrukas av morgnarnas helveteslopp mot klockan, och en evigt nergrisad diskbänk som måste torkas. Där livet inte kvävs under det förflutnas lager. Eller under kraven, som outtalade hänger i luften, på att vara praktisk, präktig och duktig. Krav i nuet, från kritiska blickar på det som syns. Krav från det förflutna, från aldrig avklingande röster som predikar om hur man kan leva på INGENTING och vara SJÄLVFÖRSÖRJANDE. Jag ger fan i allt det där; i färgen som flagnar på söderväggen, i potatisen (som jag inte ens äter) som jag borde odla, och allting annat som ändå bara är ett meningslöst, ogörligt skitgöra för mig. I stället fixar, målar och odlar jag av tid och ljus. För att ingenting annat är möjligt.

jaernvaegsevighet-2-w

jaernvaegsevighet-w

I går kom jag hem från en veckas jobb i Stockholm. Vandrarhemmets befriande anonymitet. Jobbets befriande närvaro. Kvällarnas självklara fotovandringar. Och jag kommer hem. Till någonting. Ovisst vad. Som ofelbart ger mig feber och ont i halsen redan innan jag ens hunnit trycka in ryggsäcken i skuffen, och betala för långtidsparkeringen på Kallax. Komma-hem-allergin slår till. Det är vackert här uppe. Men inte just något mycket mer.

Nu-w

Jag ser mer. Och jag har sett mer.

Jag är där igen. För sista gången. Och jag vill inte släppa det, fast kroppen inte kan gå genom tidens väggar. Jag försöker frysa tiden, men kan bara spara dess avtryck. Ännu en tidspassage har slutits; stelnat till en vägg. Ännu en resa är slut. Och jag är ensam med ryggsäcken. Och ingen vet vem jag är.

taag-w

Tiden finns kvar. I ett annat rum.

I mitt medvetande lever alla tider som passerat igenom mig. Jag står som en gengångare i de tider jag inte längre är en kroppslig del av. Kanske är jag de osaliga stegen i trappen. De osynliga händerna som smällde i skåpdörrar och drog i lådor nere i köket om nätterna. Jag var den ende som aldrig var där när de hördes.

Jag åker med hundarna till veterinären igen, som jag gjort redan innan, och kommer till ett vårdammigt, grådammigt Kalix, som passerar genom mina ögon igen. Och genom alla andra tidigare tidslagers ögon i mig. Som i sig bär alla andra dammiga, gråmulna snösmältningsdagar. I lager på lager, som stelnat glas över glas.

Jag går in på Domus, som inte längre är Domus, som väl knappast ens längre kallas för Domus. Och jag tittar på alla jag möter, och jag förstår att tid har förflutit. Jag passerar osedd genom deras blickar. Kanske gick vi gymnasiet tillsammans, den där sista vintern, som slutade med en annan dammig vår som jag inte minns. Kanske kommer den våren nu i stället; i en omkastning av tiden tillfälligt öppnade lager. När biljetten till Transsibiriska järnvägen är bokad. När resan inte slutar och sluter sig på Centralen.

raels-w

Och jag minns dig
Och jag minns alla andra som också är borta
Och allting annat, som också är borta

skrift-w

laang-aer-faerden-w

Posted in Uncategorized Also tagged , , , , , |

På gränsen i Erlian

Det är någonting arkaiskt; närmast surrealistiskt, med att anlända med tåg till gränsstationen i Erlian. Kanske är det kolröken. Kanske är det den kompakta nattliga atmosfären, där man anar stäppen, eller är det kanske öknen, genom avlägsna hundskall utan kunna se den. Kanske är det själva Erlian, som man inte riktigt vet om är en kuliss eller en spökstad bortom det tomma stationshuset. Kanske bidrar gestikulerande och muttrande passkontrollanter, poliser och tullare som man inte kan kommunicera med på engelska till den allmänna känslan av att inte enbart ha kommit till gränsen mellan Kina och Mongoliet, utan också till ett fullskaligt, flytande gränsland mellan dröm och vakenhet.

Erlian1

Erlian12

Erlian2

Erlian3

Stoppet i Erlian tar halva natten i anspråk, för här byts boggierna under järnvägsvagnarna ut. Spårvidden i Mongoliet är, liksom i Ryssland 1520 mm. I Kina är spårvidden 1435 mm. Man kan sitta kvar i vagnarna, när de lyfts upp med hydrauliska lyftar. Då råder en andäktig tystnad bland både backpackers och smugglare.

Erlian10

 

För den som vågar sig ut ur tåget, finns alla ingredienser för en monumental sockerchock att köpa inne på stationen. För den som även vågar sig ut på andra sidan kulissen, finns både mat och te på en restaurang som möjligen ligger vid universums slut.

 

Erlian4

Erlian11

Erlian5

 

Posted in Resor, Texter Also tagged , , , , , , , |

Där äventyret började

Det var på tåget som äventyret och den stora världen började.

Det var på den tiden när somrarna var varmare, vintrarna kallare, snöhögarna högre och tiden oändligt lång. Alla levde och var friska. Och jag var barn. Ändlös. Formlös.

Senare. I en annan del av tiden, där allting är förvandlat, är jag på väg hem från ett annat Luleå. Jag stannar till vid den numera nerlagda järnvägsstationen i Morjärv. Betraktar stationshuset, som är tömt på allt mänskligt liv. Spelar upp minnena genom den vårsolsdisiga bilrutan.

AeventyretMorjaerv

Det var där det började. I tanken och i tiden. Och i ett annat tidsspår, i en evig stekhet julidag, i ett baksäte i en evigt gammal, rostig bil, dröms drömmarna i grusvägsdammet.

I ett annat lager, i ett annat spår av tiden, i snösmältningens och vårskymningarnas hjulspår, i ett lerigt smältvattensflöde mellan is och värme, möts då och nu. Förenas.

Äventyret som försatts i vänteläge kan börja.

Posted in Foto, Resor, Texter Also tagged , , , , |