2020-03-17
Tisdagen den 17:e mars 2020. Jag kör sakta, med uppvevade rutor, förbi Visby lasarett där ett coronatält har kommit upp på parkeringen utanför akutintaget. Smittan är ett faktum, fast den känns så osannolik bland vårsol och blommande krokus. Att fotodokumentera nuet är inte min grej; det är Sankt Görans kyrkoruin på andra sidan vägen som hägrar. Byggd på 1200-talet, på samma plats som en drygt 100 år äldre kyrka, var kyrkan till för de spetälska. Intill kyrkan låg spetälskesjukhuset, “hospitalet”. För smittans skull låg både kyrka och hospital en bra bit utanför ringmuren. Det är som det alltid har varit. Nu också.
2020-03-12
Tofta kyrka den 12:e mars 2020, när de två första coronafalłen på Gotland har konstaterats, och en klass 2-varning är utfärdad för storm i natt. Hon ligger där hon alltid har legat, de senaste 1000 åren eller mer; som en påminnelse för vägfararna om en annan och mera beständig verklighet. Tornet vi ser idag var närmare 150 år gammalt när digerdöden slog till på Gotland, och “giftblandaren” Tidericus brändes levande på bål i juli år 1350 – anklagad och dömd för att ha spritt digerdöden på Gotland genom att förgifta brunnarna. Sedan dess har både smittkopporna, spanskan, lungsoten, difterin och polion passerat förbi, tillsammans med ett och annat fall av HIV. När jag har ätit min sista burk ravioli, lär Tofta kyrka fortfarande stå kvar.
