Tag Archives: Resa

Pilgrimsgång

Ordet ”pilgrim” har aldrig haft någon positiv betydelse för mig. Det kom in i min vokabulär genom begravningspsalmen ”Härlig är jorden”, och kommer för mig alltid att handla om död och ensamhet. Det obekräftade ursprunget till psalmen skall vara en korsfararsång från 1200-talet. Men för mig har det ingen betydelse om den annalkande döden kommer på slagfältet, eller redan har ägt rum på ett sjukhus – när jag hör ordet ”pilgrim” ser jag ändå bara en nyligen uppskottad grav på kyrkogården, och bilden av ”själarnas pilgrimsgång” som mörka skuggors flykt genom ett kallt, dimmigt Hades.

Jag reser. Det blir lätt så, när man bor i Överkalix, men jobbar över hela Sverige. Fast jag reser lika mycket när jag är ledig. Evig tågluffare. Med en påse pulverkaffe och taxipengar i yuan, tögrög och USD i ständig beredskap. Jo. Man kan åka tåg till Kina. Och till Mongoliet. Jag har gjort det förut. Mer än en gång. Och tvekar inte att göra det igen.

Jag vandrar. Och jag är alltid redo. Att vandra igen. Kängorna är alltid ingångna, och kroppen van vid ständigt ryggsäcksbärande. Jag tar alltid passet med mig, när jag går. Vetskapen om att jag när som helst kan sticka från alltihopa; vardagen och ensamheten, gör att jag orkar leva. Nej, resandet är ingen flykt. Utan en förutsättning för överlevnad; det enda sättet att fysiskt förena fragmenten. Mellan tiderna.

Jag kallar mig inte pilgrim. Ordet känns fel. Men jag reser inte planlöst. Och jag har snurrat på bönekvarnarna i templen, lagt stenar på ovoos i Gobi, korsat mig framför ikonerna där kyrkorna har lökkupoler, tänt rökelse och vaxljus framför många lärors gudabilder. Och jag har suttit nedhukad vid många eldar, under både polstjärnan och södra korset. Och jag bär resandets rörelser i kroppen; sjögången och järnvägens dunkande skenskarvar, och ensamheten i bilen på vägen hem, när snöfallet i helljuset blir till en sugande stjärnrymd.

Och ibland. När någon frågar varifrån jag kommer. Egentligen. Så svarar jag: Från en annan planet, som ligger i Orion-konstellationen. Mellan stjärna nummer två och tre i bältet.

Det finns alltid en annan resa. There is always another journey.
Det går fler tåg.

InstagramCapture_030151bf-9633-435f-a5dc-054ca7291143_jpg

Posted in Uncategorized

Interpret Europe – it’s all about meetings

Meetingpoint

I attended the Interpret Europe Conference in Mechelen, in order to present my project Platsminnen and at the same time meet up with other people from around the world working in the field of cultural heritage and interpretation. I’m really happy and satisfied with my days in Mechelen – both professionally and personally.

photocrati gallery

All presentations I went to were interesting and relevant, and opened up new perspectives and networks for me. I especially enjoyed the presentations by John Boeren and An Stofferis on genealogy, and by Daniel VandenBroecke and Lydia Vroegindeweij on Orgelkids.

photocrati gallery

Meeting and hanging out with new, friendly people working in the same field as myself was an amazing experience. No matter where in the world you live and work – the conditions for working with cultural heritage and interpretataion are mostly identical. It’s all about meetings – between past and present, material and intangible, professional and public.

The excursions were great. and on my first excursion I climbed the 538 steps up to the top of the belltower of S:t Rumbolds Cathedral in Mechelen.

photocrati gallery

I also had time to walk around in Mechelen on my own. And I spotted some interesting pieces of street art and architecture.

photocrati gallery

The Ursuline School and convent in Mechelen was a tremendous place, and a masterpiece of architecture where the arts surely are respected and honoured. Mosaic floors and stained glass panels (not only in the Winter Garden) added the icing of the cake. I’m really happy I got to see this place, as Art Nouveau is my favourite modern art movement.

photocrati gallery

However, everything wasn’t about flowers and beauty. Conservational and ethical aspects aside – the taxidermy specimens at the Ursuline school are plain ugly, up to the point of being ridicilous. But somehow, they fit the style of the school.

photocrati gallery

I wonder what it really was like, to be a student attending the Ursuline School a hundered years ago? It’s hard to imagine, as this massive, overwhelming complex of buildings is so far off from anything I have experienced during my own schooltime and childhood. Was it a wonderland or a scary place? I don’t know. But the most fantastic, imaginative places of my own childhood also had a slightly scary edge.

Ursuline School

Going on an excursion to Brussels and seeing original works of Bruegel and Bosch was a real thrill for me – especially seeing the triptych ”Temptation of S:t Antonius”, which I have marvelled at reproductions of since my early childhood. The ”Bruegel Box” at The Royal Museums of Fine Arts of Belgium, where selected works of Bruegel were displayed and enhanced digitally, was cool – but nothing beats the real original paintings. I also got to see Salvador Dali’s original painting ”Temptation of S:t Antonius”.

photocrati gallery

On our way to the Faro cultural center in Brussels, we spotted these subtle, yet powerful Holocaust memorials on the pavement.

photocrati gallery

We also got a sneak peek of what might have been Bruegel’s house in Brussels.

photocrati gallery

All in all, the Interperet Europe Conference was a great experience, which I left with many good memories and useful contacts. And as soon as the autumnal weather in Sweden gets too nasty to be outside, I will have a ticket booked to Brussels, for a week of indulgence in museums, architecture and the artworks of Flemish masters.

Brueghel

Posted in Foto, Resor, Texter Also tagged , , , |

Förskjutna perspektiv

I öknen förskjuts perspektiven. Avstånd växer och dras ihop. Luften kan lika gärna vara vatten. Himlen ytan på ett urhav. Det är dags nu. Att berätta om en resa. Som började i en ände, och slutade i en annan. Där tiderna möttes. Där tiden tog slut. Och startades om.

InstagramCapture_48caf422-f11c-49d2-a404-b29986adef37_jpg

InstagramCapture_77d3664b-eb93-4662-9709-daef1361afe4_jpg

Månaderna har gått, sedan jag kom hem. Det är vinter nu. På väg mot vårvinter, med ljusare och ljusare dagar. Det är kväll nu. Stjärnklart. Kylan smäller i ytterväggarna. Det finns mer att berätta. Det är dags att göra det nu.

Vad mötte jag? Vad såg jag? Vad fick jag med mig hem, förutom en oavslutad utbildning, foton, tagelrep och stenar? Vad hände, egentligen? Nej, jag råkade inte ut för varken maffian eller polisen i Ryssland. Nej, jag råkade heller inte ut för något av de ”farliga fruntimmer” som grannen varnade mig för. Eller ormar. Eller solsting. Eller rabiessmittade hundar. Jag kom hem med kameran, datorn, telefonen, den sista 100-dollarsedeln, passet och plastkorten i behåll. Jag råkade inte ut för några rånare. Inga ficktjuvar. Inga vodkatankade galningar. Inte ens taxichaufförerna blåste mig på mer än taxametern visade.

GPS:en ligger i garderoben, med utplockade batterier. Ryggsäcken står där den brukar. Halvpackad. Dokumenten som skall skrivas färdigt ligger i version på version i olika mappar; på tre datorer och tre externa hårddiskar. Förutom de osammanhängande anteckningarna på olinjerat papper, som också ligger i garderoben, i en plastkasse från State Department Store i Ulaanbaatar. I en enda hög, sedan anteckningsblocken fallit isär. Med svårläsligare och svårläsligare skrift. Allteftersom tiden gick.

Jag vaknade i morse, efter en natt av feberdrömmar utan feber. Som det ofta blir. Här, såväl som i Gobi. Vare sig jag glor upp i ett tak eller ut genom ett rökhål när jag vaknar. Sömn och vakenhet flyter ihop. Medvetandet går i vågor. Genom tidens lager. I sista drömsekvensen, innan det som kallas vakenhet, ser jag hur tatueringen från förra resan bleknat bort till en vag kontur. I det första morgonljuset finns den ännu kvar. Oförändrad. På samma plats.

Jag vrider in armarna i tröjärmarna, och bryter ner fötterna i skorna. Här, såväl som i Gobi. Samma ovilliga, lealösa köttklump till kropp här som där. Samma dubbelledade fingrar och gummiarmar. Det tar en evighet att få upp eld i pannan. Ännu längre att skaka ner medvetandet i kroppen.

Trött. Någon annanstans. Sätter jag mig framför datorn. De knäpper i elementen, när varmvattnet börjar cirkulera. Hundarna sover vidare, vana vid morgonrutinerna. Det händer ingenting, innan den första halvlitern kaffe. Varken här, eller i Gobi.

InstagramCapture_d8a6116f-f123-4843-9507-57fa58e365a6_jpg

Posted in Foto, Resor, Texter Also tagged , , , , , , , , |

Tidsnöd

klocka

”En Seiko. Dykarur. Med svart gummiarmband. Och en kompass i armbandet.” Boardingen på Norwegians lågprisflight mot Luleå har börjat, och jag ger signalementet till Uppsala Lokaltrafiks hittegodsavdelning med något pressad röst. Varken tiden eller materian är mina vänner; så att tappa bort en klocka någonstans mellan Gottsunda och Arlanda, troligen medan jag vid något bussbyte kämpat för att vrida mina dubbelledade gummiarmar i och ur ryggsäckens bärremmar, faller sig helt rimligt. Liksom att upptäcka det vid gaten 10 minuter innan avgång mot Luleå. Tiden är min värsta fiende, trots att jag alltid ställer fram klockan 10 minuter och jämt stirrar på den. Och nu är inte bara tiden, utan också själva klockan borta. Tillsammans med de minnen som lagrats in i den; från resor öster om Moskvatid, flighter och tågavgångar. Och för all del också stängningstider, deadlines och telefontider. Och morgonhelvetet där hemma, när de självlysande visarna ständigt rusar runt som i en tecknad film.

Nej, jag dyker inte. Men förutom att vara vattentätt på riktigt, samt även tätt mot ökendamm, och tåla att man regelbundet smäller det i bordshörn, så har ett klassiskt dykarur just ett klassiskt utseende – från de klassiska äventyrens tid, i en mindre utforskad värld. Minnen från en tid, när mindre liv var förbrukat. Sommarlovsdrömmar. Jullovsmagi. Biblioteksböcker. Drömda resor.

Jag gillar det batterilösa tickandet från ett mekaniskt-automatiskt urverk mot örat om nätterna. Livet innehåller tillräckligt många bildskärmar och digitala plinganden som det redan gör. Ett automatiskt urverk är som en levande organism; en del av min egen kropp, som obönhörligen saktar sig, om jag inte rör tillräckligt mycket på mig. Att dykaruret är stort och fett, och inte går så bra ihop med mera formella, välsittande skjortärmar, samt vid resor på suspekta destinationer för ett otränat rånaröga möjligen kan förväxlas med snarlika klockor av dyrare märken, det skiter jag i. Om livet ändå mestadels består av ett helveteslopp mot tiden, så skall åtminstone klockan vara uthärdlig att titta på.

Och nu finns bara ett vitare hudparti, med förskrämt spretande svarta hårstrån, runt handleden kvar. Och en tomhet. Och en trötthet. Världen av skog, is och snö ser gråsvartvit ut, när planet går ner för landning på Kallax. Vad fan skulle jag hit och göra? Tiden. Man tycker att det skall finnas så mycket av den, på sådana här ställen; där den skenbart står stilla. Alla har sina tider. Min tid slukas och blöder bort, i tallhedarnas, kalhyggenas och bergshorisonternas riken.

Det är kallt i Luleå, med ett lätt snöfall. Och jag vet att både kyla och snöfall kommer att tätna när jag kör norrut. Men nu har jag rekonstruerat händelseförloppet; vet när jag stirrade på klockan senast, räknande de självlysande minuterna tills flygbussen skulle vara framme på Arlanda. Jag gillar inte tanken på att någon annan människa. Kanske. Just nu. Hanterar ett föremål som varit så nära mig så länge; som verkligen är impregnerat av mina tankar och mitt DNA. Tänker på vad vi upplevt tillsammans, min klocka och jag. Reser man ensam, blir de närmaste prylarna sällskap. Försöker tänka att jag åtminstone har tatueringarna kvar. Och att ryggsäcken kommer åkande på bagagebandet. Jag rotar länge runt i dess innandöme, på jakt efter nycklarna till det liv som bara hamnar längre och längre bort från medvetandet. En samling tullare sneglar misstänksamt på mig, när de går förbi. Nycklarna återfinns på botten av botten – under smutstvätten.

Innan jag går ut till bilen, som kanske eller kanske inte kommer att starta, ringer jag UL:s hittegodsavdelning igen. I det ögonblick signalerna går fram, både finns och finns inte klockan – likt en Schrödingers katt. ”Vi har den här”, blir svaret. Det kommer nya resor. Ännu lite mera tid.

vinterland

Posted in Resor, Texter Also tagged |

Fotobetraktelser från Ryssland

Jag har osannolika mängder foton från mina resor. Jag går igenom dem, foto för foto i perioder. Just i dag är en sådan period. Så här är ett urval foton från Moskva och Ryssland.

Posted in Foto, Resor Also tagged , , , , |

”Ett ångestskri i färger”

Vasilijkatedralen

I väntan på tåget från Moskva till Ulaanbaatar, fick jag äntligen se den på riktigt – Vasilijkatedralen, ”filkatedralen”, som funnits på kefirpaketen så länge jag kan minnas. Tyvärr var hela Röda torget, av oklar anledning, avstängt när jag var där. Så jag fick nöja mig med att se den ståtliga byggnaden lite på avstånd genom ett staket. Jag gillar de vildsint vackra lökkupolerna, och skulle kunna åka tillbaka till Moskva bara för att få ta mig en närmare titt på, och gå in i den.

Verner von Heidenstam var däremot inte alls särskilt echaufferad över Vasilij den välsignades katedral – på ryska Sobor Vasilija Blazjennogo (Собор Василия Блаженного), utan totalsågade den med följande ord:

”Alla Moskvas kyrkor förblekna dock vid sidan av Vassily Blajenny. Vägen dit leder förbi det gamla nunnekloster, där tsarinnorna fordom jordades efter att mitt bland maktens fröjder ha vandrat på kisel och sovit på törnen. Genom Vår Frälsares port, under vars valv ingen får träda utan att blotta sitt huvud, kommer du till Röda torget, Moskvas forum och historiska avrättsplats. Just ur detta bloddränkta fält, där troninkräktare och tjuvar, skyldiga och oskyldiga ljutit döden under marter av alla slag, höjer sig Vassily Blajenny såsom en samvetskvalens och gräsligheternas symfoni, ett ångestskri i färger, ett tempel åt mordlystnaden. Den borde kallas Mördarkyrkan. Ingen bättre saga har heller kunnat virka sitt nät om den underbara byggnaden än den, att Ivan den förskräckliga, hänryckt över kyrkans prakt lät utsticka byggmästarens ögon för att denne icke skulle kunna skapa ännu ett sådant verk. Medan de helleniska stilarna och deras avkomlingar verka först och sist som sten, som kristallisering, som en geometrisk skönhet, förefaller denna kyrka med sina tolv torn såsom något organiskt växande, som en grupp av lysande giftsvampar. Taken äro ärggröna och väggytorna brokiga. Några torn äro spetsiga, de andra bära ananasformiga eller lökformiga kupoler, somliga med vridna ränder av silver eller guld, andra med högröda och blå taggar, de övriga med rutor och fjäll. Allt detta vilar på ett underlag av gallerier och trapphus och oförklarliga utsprång. Vassily Blajenny består av elva kapell, omgivna av ett slags smal skyttegång och sinsemellan förenade med de ohyggligaste gångar och kamrar. I det mittersta huvudkapellet äro tegelväggarna försilvrade som likkistfötter, och stelt målade bladväxter stiga ända upp i den blå kupolen. I detta hemvist för fasan, i hela denna labyrint, där du går vilse, råder en ständig halvskymning. Gångarnas rappning är bemålad med slingor i starka färger. Du viker åt sidan för en källarmörk gallerglugg och kan icke betvinga dig att gå den nära. En dörr på glänt eller ett med en gardin förhängt fönster låter dig kasta en blick in mot ett obestämt något, vilket gör dig mörkrädd som ett barn. Kanske borde du till sist icke kalla Vassily Blajenny Mördarkyrkan, utan de vansinnigas kyrka, Dårhuskatedralen. Ett sådant tempel måste de vansinniga drömma om att få bygga sig. Du väntar nästan att få se flockar av dårar, barfota och tassande och i sina gråa skjortor, knuffas framför altaret i kapellen och småskrattande plocka ädelstenarna och pärlorna ur ikonostasen eller utföra besynnerliga ceremonier samt slutligen, surrande och pipande som läderlappar, rusa in i gångarna och försvinna. Vassily Blajenny borde vigas till ett mausoleum över vansinniga genier.”

Ur ”Tankar och teckningar”, av Verner von Heidenstam

Posted in Foto, Resor Also tagged , , , , , |

Andra landskap – Otherscapes

Det finns andra landskap. I både världens och medvetandets utkanter. När jag var barn, stod jag ofta och tittade in i skymningen bakom den svarta, taggiga skogshorisonten. Jag ville sugas iväg igenom den; bort från vardagen, in i andra landskap. Det fanns en tid däremellan; mellan då och nu. Andra horisonter. Andra frusna dagar. En annan instängdhet. Tills tidens flöden släpptes fria. Tills jag själv släpptes fri; att färdas genom, bortom och tillbaka. Och ut igen. Genom horisontens vibrerande öppning.

Otherscape-Stupascape

Otherscape-Ruralscape-2

Otherscape-Pylonscape

Otherscape-containerscape-w

Otherscape-ruralscape-1

Posted in Foto, Resor, Texter Also tagged , , , , |

Med tåg genom Gobi

Dag 5 av fotoutmaningen börjar om drygt 4 timmar, och jag lägger ut ett foto från en av mina tågresor i Mongoliet. Här finns allt – Mongoliets eviga blå himmel och Gobiöken, lagom sunkigt tåg med koleldat lok, kraftledningsstolpar och (ej synlig i bild) en samovar.

Mongolian-train-1

Posted in Foto, Resor Also tagged , , , , , |

Ger perspective

ger-perspectiveDag 4 av fotoutmaningen, och jag fortsätter på det centralasiatiska tema som en stor del av mitt liv och fotograferande kretsar kring. Den här synen har jag sett under några av de hittills bästa morgnarna i mitt liv – Mongoliets Eviga blå himmel genom rökhålet i en jurta. Fast mongolerna själva säger inte jurta. Inte jag heller, när jag är i Mongoliet. Mongolerna kallar sin lika traditionella som fortfarande levande bostad för ”ger”, som helt enkelt betyder ”hem”.
.
Att bo i en ger, är att bo i universums centrum – i en kombinerad klocka och kompass. Dörren är alltid i söder. Ljuset som faller in genom rökhålet visar tiden på sina bestämda platser. Mitt i detta universum ligger härden – golomt, kring vilket allting kretsar. Den öppna eldstaden är numera ersatt av en kamin, men det runda rummets självklarhet består. Liksom den Eviga blå himlen – som under namnet Tenger har vördats och åkallats som den högste guden sedan förhistorisk tid.

Det är någonting med ljuset i Mongoliet; med himlens speciella blåa färg. Någonting, som också är en del av mitt eget medvetande.

Posted in Foto, Resor Also tagged , , |

Mongolian powerscape

Dag 3, och foto 3, av fotutmaningen fortsätter på temat Powerscapes – dvs. landskap med kraftledningar. Det här fotot tog jag från tågfönstret i det tidiga gryningsljuset, några timmar innan Ulaanbaatar, Mongoliet, i slutet av en 6 dagar lång tågresa från Moskva.

Powerscape-Mongolian-dawn

Posted in Foto, Resor Also tagged , , , , , |