Tidig morgon på Aiden Connect Hotel Arlanda. Inte den första, utan en i raden av många. Men ändå är det som om det är en och samma morgon. Med en och samma genomgång av samma packning. Passet och försäkringsbeviset, kopior på desamma, utskrifter på resehandlingar, kontant nödkassa i USD och ett extra betalkort skapar ingen ångest. Lite euro har jag ändå alltid med mig, i händelse av att jag hittar någon rolig kirppis när jag är i Finland. Kameran, batterierna, sladdarna, laddarna, adaptrarna, datorn, minneskorten och hårddisken däremot; det är där problemen ligger. Specialbatterier och udda kablar som inte går att få tag på annat än online eller i fotoaffär. Jobbet eller privat; resegudarna kräver ändå sina offer. Och jag betackar mig för beskäftiga råd och förnumstiga påpekanden om vikten av rutiner och listor. Jag kan det här med att packa, planera och följa listor. Saker försvinner ändå. Inte på grund av slarv, bristande uppmärksamhet eller planering. Utan bokstavligen FÖRSVINNER. Inte stulna, inte borttappade eller glömda, utan FÖRSVUNNA. Den som har varit med om det själv vet vad jag menar. Andra behöver inte bry sig. Sedan, på hemresan, kom jag att samtala med en berest medpassagerare som hade en bisarr historia att berätta om en sko som försvann på rullbandet inne i röntgenapparaten i säkerhetskontrollen. Bara försvann. Den kom inte ut på andra sidan, och fanns inte inkilad inne i apparaten heller. Mycket frustration, och fortsatt resa i tofflor. Sådant som händer, även om mera rationella människor inte vill kännas vid det.
Det gick vägen, ändå, den här gången också för mig. Tack vare ett hastigt morgonbesök på Gunnar Olssons fotoaffär vid Zinkensdamm. Jag passade på att fotografera kaklet på T-Centralen och Zinkensdamms tunnelbanestationer. Som en träning inför Tasjkent.
Men någon resestämning, med besök hos runstenen i Terminal två, hann jag inte komma in i. Jag kom med planet till Istanbul, med all elektronik under kontroll, och hann med bytet till flyget mot Tasjkent. Det fick räcka så. Men vid gaten i Istanbul, sent på kvällen, började det lukta lite Äventyr och Asien. Medpassagerarna verkade till lika delar bestå lokalbefolkning på väg hem och västerländska turister inom kategorierna fågelskådare och beresta angloamerikanska pensionärer på äventyr. Jag sneglar runt vid boardingen, men ser ingen annan som håller i ett svenskt pass. Resan österut blir aningen skakig. Landning sker i gränslandet mellan natt och gryning.
Passkontrollen bjuder på svaga ekon av Sovjet. Mitt pass blir än en gång godkänt. Men någon transfer till hotellet syns inte till när jag kommer ut. En kille med privat bil presenterar sig som taxichaufför ”You can trust me, I’m a muslim”, säger han när jag ser tveksam ut. I Lonely Planets resehanbok står det om Tasjkent att ”every car is a taxi”. Och som den helige Ambrosius av Milano konstaterade redan på 300-talet: Si fueris Romae, Romano vivito more; si fueris alibi, vivito sicut ibi. I Rom gör man som romarna, och i Uzbekistan som uzbekerna. Sålunda kom jag till hotellet, och betalade i euro. I gryningen ser jag minareten utanför fönstret; lite snällare i den lätt timuridiska formen än de nålvassa ottomanska minareten man ser i Turkiet och på Balkan. Jag öppnar fönstret på glänt, för att inte missa första böneutropet. Det är mjukare, mera melodiskt i tonen än de jag hört i Istanbul.