Kalix, kyrkmålningarna, rulltrappan och Mandela-effekten

Kalix är ett märkligt ställe, med tendenser att skapa falska minnen. Dels var det rulltrappan på Domus, som nog aldrig har existerat i sinnevärlden men ändå lever i folks minnen, har setts bortslängd i skogen och till och med har lyfts fram som ett exempel på den s.k. Mandela-effektens falska kollektiva minnen i både Jack Werners radioprogram och lokalradion (som resolut presenterade ”Sanningen om den mystiska rulltrappan i Kalix”). Dels var det mitt eget minne av medeltida målningar i Kalix kyrka.

Själv har jag inga minnen av någon rulltrappa på Domus i Kalix, trots att jag har tydliga barndomsminnen av rulltrappor i både Luleå och Torneå, tillsammans med lika tydliga minnen av ett rulltrappslöst och jättestort Domus i Kalix. Men kring de fragmentariska kalkmålningarna i kyrkan hyser jag inga tvivel.

Vid Mickelsmäss 2019, då jag var uppe och såg till huset, bestämde jag mig för att åka på fotosafari till Kalix kyrka. Den är ju trots allt Sveriges nordligaste medeltida stenkyrka, och värd en spaning. Jag hade laddat upp med tomma minneskort, och på min väg ner efter nuvarande E10:an tänkte jag på mina förfäders båtfärder nerför älven fordomdags, när Mikaeli var årets viktigaste kyrkhelg med marknad och ting.

Jag började med några utomhusfoton i höstsolen, medan jag funderade kring landhöjningen och kyrkans strandnära medeltida läge. Sedan gick jag in, och började direkt att spana efter målningarna i koret. För jag VET att det har funnits spår av medeltida målningar i koret på Kalix kyrka, så sent som på 1990-talet. Jag har sett dem själv. I koret, på väggen vid altaret, fanns fragment av rankor liknande dem man kan se i t.ex. Mästerby och Hemse kyrkor på Gotland. Men nu fanns de inte där

Jag letade. Gick sakta fram och åter i koret, spanande på väggarna och i taket. Men inga målningar. Bara vita väggar . Till slut stod en kostymklädd uppenbarelse framför mig; möjligen kantor eller kyrkvärd, och frågade vad jag letade efter. ”Målningar”, sade jag, ”Visst finns här fragment av medeltida målningar?” Nej, svarade kostymnissen. För att försöka hålla ihop min rämnande världsbild framhärdade jag: ”Jag minns att när jag var barn, då fanns här rester av medeltida målningar, det var som nå blomranker…” Svaret kom snabbt från min påfallande besvärade ciceron: ”Målningarna förstördes vid en brand 1595”. Sedan uppstod en tystnad, där han föreföll försöka avgöra om han hade en gengångare framför sig, eller en häpnadsväckande vital renässansman som skaffat digitalkamera på gamla dar. Möjligheten fanns ju också att det var en knäppgök som hade tänkt stjäla kyrksilvret, eller åstadkomma ytterligare en kyrkbrand. Jag mumlade något om att ”det måste ha varit någon annan kyrka”, och började sedan intressera mig intensivt för takets stjärnvalv i ett försök att inte framstå som potentiell tjuv eller vandal.

Hemma kollade jag upp Bebyggelseregistret, och letade runt efter gamla foton från kyrkan. Inga spår efter de målningar jag minns, och helt riktigt förstördes de sista kvarvarande målningarna i korvalvet vid branden 1595. Men jag är inte den ende som minns fragmenten av de medeltida målningarna i koret. På Wikipedia står det visserligen att målningarna förstördes i en brand 1595, men längre ner i samma stycke står det också att: ”Medeltiden dominerar dock som helhet och härtill bidrar fragment av korets medeltida kalkmålningar.”

Nej, jag vet inte vad det är jag (och minst en till) har sett och minns. Kanske finns det ett parallellt universum, där det kvarstår fragment av medeltida målningar i koret på Kalix kyrka, och där jag har varit på studiebesök någon gång. Kanske finns det ytterligare ett parallellt universum där de medeltida målningarna är helt intakta i hela kyrkan. Och ytterligare fler universa, där Kalix kyrka aldrig byggdes, eller byggdes och totalförstördes vid något senare tillfälle. Och rentav ett och annat extra Kalix-universum med rulltrappor på Domus, i vilket Nelson Mandela dog i fängelse redan på 80-talet.