Första dagen i Tasjkent ägnas åt noggrant planerad tunnelbanespaning. Hotellfrukosten bjuder på bakverk, granatäpplen och ett par dubbla espresso.
Sedan är det dags för tunnelbanespaning. Med en snabb spaning på närmaste moské, Rakat Jami Mosque som den heter på kartan, på vägen till närmaste tunnelbanestation, Kosmonavtlar. Då den inte är ett museum eller någon gammal kulturarvsbyggnad, blir det bara en snabb exteriör spaning på moskén. Jag känner mig inte bekväm med att gå in, även om det är öppet. Inte ens att fotografera från utsidan känns helt bekvämt.
Jag har inte varit ”i ett muslimland” sedan en vagt ihågkommen barndomssemester i Tunisien. Jag förväntar mig gatorna fulla av rabiata försäljare, penningväxlare och taxichaufförer som vill blåsa mig. Men möter ingenting sådant, och ser mindre skit och misär än jag sett i Stockholm, Paris eller London. Inte ens vid flygplatser och turistställen möter jag någon aggressivare marknadsföring än något enstaka lågmält ”Taxi, bro/такси, брат” som enkelt avspisas med ett lika lågmält No/нет. Tasjkent bjuder på samma blandning av modernitet, lokal tradition och ekon av Sovjet som jag tidigare sett i Mongoliet, tillsamman med något tätare trafik än hemma i Västanträsk. Bilparken är förvånansvärt ny. De gamla sovjetiska och ryska bilar som jag hade förväntat mig att skulle dominera gatubilden syns knappt till. Det allmänna intrycket av de centrala delarna av Tasjkent är att det är rent, säkert och välfungerande. Letar man efter misär och sopor, så lär man säkert kunna hitta det längre ut i periferin. Men det gör man även i Västeuropa.
Tunnelbanan i Tasjkent öppnade 1977, och de flesta av stationerna har konstnärliga utsmyckningar på olika teman. Min tunnelbanespaning i Tasjkent börjar och slutar vid stationen Kosmonavtlar, som öppnades den 8:e december 1984 och har rymdfart som tema.
Sedan 2018 råder inte längre något fotoförbud i Tasjkents tunnelbana, men välbevakad är den ändå. Med metalldetektor och möjligheten att måsta öppna ryggsäcken och visa innehållet vid nedgången. Där är lugnt, rent och städat. Jag kan ändå inte riktigt släppa nojan över att få kameran beslagtagen, eller möjligen själv bli beslagtagen (alla vet ju att länder som slutar på -stan är farliga). Inte förrän en hel grupp av turister med ryggsäckar och guide dräller ner på perrongen med sina kameror och telefoner släpper jag mina ogrundade farhågor. Det populäraste motivet är porträttet av Valentina Vladimirovna Tereshkova, som den 16:e juni 1963 blev den första kvinnan i rymden. Och så Jurij Aleksejevitj Gagarin, som den 12:e april 1961 blev den första människan i rymden.
Men det finns mer att se, i keramikmedaljongerna mot en bakgrund av rymdblå anodiserad aluminium, för den som är villig att lägga lite tid på sitt tunnelbanespanande och kan läsa kyrilliska bokstäver. Här finns ett porträtt av den mytologiske dömde hjälten Ikaros, som möjligen blev offer för världshistoriens första dokumenterade flyghaveri när han med hemmasnickrade vingar av vax och fjädrar flög för nära solen så att vaxet smälte, fjädrarna lossnade och han störtade ner i Egeiska havet där han drunknade.
Min egen favorit är den här illustrationen, som enligt guiden jag tjuvlyssnade på illustrerar samarbete och fred i rymden mellan det amerikanska Apollon och det sovjetiska Soyuz. Kosmonauten överräcker en olivkvist som ett fredstecken till sin amerikanske rymdkollega, som svävar upp och ner och inte ser riktigt levande ut.
Det här är A. A. (Alexei Arkhipovich) Leonov, som den 18:e mars 1965 företog världshistoriens första rymdpromenad. Den varade i 12 minuter och 9 sekunder.
Här hyllas Lunokhod I; som 1969 blev den första fjärrstyrda farkosten på månen.
Det här är K. E. (Konstantin Eduardovitj) Tsiolkovskij – den moderna rymdfartens fader (1857-1935)
Det här är inte, som man skulle kunna misstänka, en magiker utan ”Vår landsman V. A. Dzhanibekov”; kosmonauten som föddes 1942 i vad som idag är Uzbekistan.
Här är ännu en uzbekisk kändis: matematikern och astronomen Mirza Ugulbek (1394 –1449)
En mera filosofisk allegori över ”Man. Mind. Universe.” Ursäkta engelskan, men här låter det bättre än svenska.
S. P. (Sergej Pavlovitj) Koroljov – chefskonstruktören bakom Sovjetunionens rymdprogram med de första mänskliga rymdfärderna.
Här är det programmet Interkosmos som illustrerats. När jag ser de fritt svävande muttrarna och blocknyckeln kan jag inte låta bli att tänka på när Fuglesang 2006 tappade en bultdragare i rymden. Den svävar nu för all evighet i omloppsbana runt jorden.
Ljusarmaturerna i taket skall föreställa norrsken. Jag misstänker att även det gröntonade glaset på pelarna skall föra tankarna dit.
