Det blev ett samtal sent i går kväll, som inleddes med frågan om varför kristna egentligen firar jul, när julen egentligen inte är kristen. Svaret jag gav var först bara ett enda ord: Tradition. Som täcker in både mässa och blot, bockar och biskopar, vintermånader och vintersolstånd; både romare och germaner, och alla vi andra av andra härkomster här uppe i den nordliga periferin där universum roterar runt Polstjärnan.
Jag skulle kunna sammanfatta det fortsatta samtalet i ett långt besserwisserinlägg, där jag låter min religionshistoriska och folkloristiska sakkunskap bre ut sig som en påfågelsstjärt. Poängtera att jag minsann inte har fallit för (den moderna och importerade) trenden med julgran, utan har en urnordisk julstång (se bild). Hävda att “tipptapp” inte handlar några näpna (moderna) småtomtar, utan om förfädernas allvarliga andar som kräver sin del av julbordet. Understryka kopplingen mellan julen och döden, berätta anekdoter från mina egna kyrkogårdsbesök i juletid, och samtidigt dra paralleller till antikens saturnalier, mysteriereligioner och undergörande gudasöner. När jag ändå håller på. För att sedan argumentera för att någon Jesus minsann inte var född den 25:e december, därför att… Men jag avstår. Annars kanske tomten aldrig mer kommer med några hårda paket åt mig. Och med vår tids största bristvara: Tiden. Förpackad i röda dagar och klämdagar som maxar årets kvarvarande semester. En jultradition det också, men så självklar och samtida att vi inte ens kallar den för tradition.
Att det går åt helvete för den som stjäl grannens mjölk för att tillverka smör av den, det kan vi lära oss av medeltidens pedagogiska kyrkomålningar – där smörtjuven släpas, bärs eller rids iväg av demoner med sin smörkärna eller smörstake i ett stadigt grepp hela vägen in i det vasstandade helvetesgapet. Smör är, och har alltid varit dyrt; länge den gårdsprodukt som gav mest kontanter vid försäljning. Men här och nu är tiden dyrbarare än smörögat i tomtegröten; den resurs som för de flesta av oss inte enbart är den viktigaste, utan den enda resurs som över huvud taget går att omsätta i kontanter. Och betala skatt med.
