Jag har alltid haft svårt för att ta beskäftiga uppmaningar från Staten på allvar, och så även denna sparsmakade lilla folder. Vad vill den egentligen säga? Vem är avsändaren, och varför kommer den just nu? Det finns någonting beklämmande över de fragmentariska illustrationerna och de myndighetsmässigt betryggande formuleringarna. De tre kronorna tillsammans med uppmaningen att aldrig ge upp. Bilderna av Kriget, och familjen vid radion. Ett lätt obehag i sommarvärmen. Tanken finns där redan när jag ser det skymningsröda omslaget i brevlådan: Är de goda råden egentligen bara ett sätt att dra bort uppmärksamheten från någonting annat; sprida budskapet om att det räcker med att samla på sig konserver, våtservetter och värmeljus för att vara en säker och solidarisk samhällsmedborgare? Att få människor att fokusera på sitt eget lilla ”preppande” av förnödenheter i stället för att tänka, diskutera, söka information och skaffa sig större perspektiv på säkerhetsläget i Sverige och i världen?
Det är inte innehållet i sig som är problematiskt. Det är bra att ha ett lager av konserver och torrvaror hemma. Förutom matkällaren och frysen. Det är också bra att vara medveten om att allt som sprids på Facebook inte är sant, och att ha tänkt till kring vad man gör vid ett längre strömavbrott eller en avgrävd vattenledning. Det kallas även för sunt förnuft och planering. Ja, det kan bli krig. Det kunde det bli när jag var barn också, däruppe i skottlinjen mellan Supermakterna, när Sovjetunionen fortfarande fanns kvar på andra sidan Finland. När betonghindren stod färdiga att ställas ut över E4:an, och var och en av Presidenterna bara behövde trycka på en (förmodade vi) röd knapp för att spränga hela jordklotet in i en atomvinter. Man var rädd. Ibland, ett tag. Sedan gick man ut och lekte igen. Under stjärnhimlen med blinkande satelliter.
Samhällsnyttig information. Flyglarm och uppmaningar om att förvara vattendunkarna svalt. Någonting i tilltalet oroar. Mer än både det antydda kriget och krisen tillsammans. Vetskapen om att man aldrig kan skydda sig mot allt. Aldrig helt och hållet. Aldrig mot allt. När jag går in i den kompakta väggen av fuktig junivärme, efter sedvanlig månadshandling på ÖoB med kundvagnen tung av konserver, vet jag att jag ändå inte är skyddad. Inte ens om ÖoB fortfarande hetat Överskottslagret och jag fått med mig både automatkarbin och ammunition i vagnen. Det Farliga, det kommer ändå. Kryper in där man minst anar det. I ditt eget liv. Där det varken kan skjutas eller besvärjas med nyponsoppa. Ett oändligt hål som slukar förstahjälpenkittet; komplett med latexhandskar och suturtråd. Döden slår till var och i vilken form den vill, utan att låta sig hindras och mutas av ett storpack AA-batterier. Vevradion lämnar inga besked.
