Julen är de dödas högtid. Inte bara i folktrons värld, utan i allra högsta grad än idag. Jag åkte ut med kameran för att kyrkspana i förmiddags, men inspirationen och fotovinklarna ville inte riktigt infinna sig eftersom det hela tiden var bilar på parkeringen och folk på kyrkogården. Det är den 24:e december. Självklart skall även de döda vara inkluderade en dag som denna. Det hade lika gärna kunnat vara för 100, 500 eller 1000 år sedan.
Under julnatten är gränsen mellan de levandes och de dödas värld lätt att överskrida. Från vilken del av Norden man än letar uppteckningar om folktro kring julen, så är de dödas närvaro ett genomgående, ständigt återkommande tema. Liksom sedvänjan att låta de döda få del i julbordets mat och drycker genom att låta allting stå kvar på bordet över natten. Jag vet inte hur gammal julsången ”Tipp-tapp” (Tomtarnas julnatt) är, men inte är det ursprungligen någon näpen tomteskara som är orsaken till att julmaten får stå kvar på bordet över natten. Den är ämnad för förfädernas allvarsamma andar, som när midnatt råder (och det levande husfolket antingen sover eller firar midnattsmässan) kommer fram ur de tysta vrårna för att mysa bland faten.
Från medeltiden och framåt, tycks begreppet ”tomte” ha använts som paraplybeteckning för alla möjliga mytologiska väsen som inte riktigt rymdes inom kristendomens ramar. Den heliga Birgitta ondgjorde sig i sina uppenbarelser över att ogudaktiga människor ”the dyrka ok hedhra tompta gudhi ok gaa ey til kirkio” (sjätte boken av Himmelska uppenbarelser, 78:e kapitlet). Tyvärr gav hon ingen närmare beskrivning av vilka dessa ”tomtegudar” (tompta gudhi) var, eller hur dyrkan gick till. Förutom då att tomtegudarna åt, och trakterades med mjölk, tionde av kreatur och svin, samt bröd och vin.
Jag är långt borta från mina egna förfäders gravar nu; både de som ligger på kyrkogården och de som ligger i skogen med huvudena mot norr. Och egentligen åkte jag till Sanda kyrka för att fotografera bildstenen som står där, och inte för att filosofera kring kvardröjande rester av förfaderskult i juletid.
Numera står bildstenen Sanda 33:1 uppställd utanför kyrkogårdsmuren, tillsammans med en hög kasserade gravstenar. Platsen är inte den ursprungliga, och 1976, när bildstenen dokumenterades, stod den ”lutad mot vägg på utbyggnad av kyrka”. Formen på bildstenen daterar den till vikingatiden, och även om det inte längre går att urskilja några ristningar så var stenen troligen från början täckt av bilder; människor, djur, skepp, byggnader och händelser, vilkas betydelser inte längre är kända.
Det är någonting symboliskt i de här travarna med pensionerade gravstenar, bildstenar, runstenar, gravklot, kasserade byggnadsdetaljer från äldre kyrkor och forntida slipskårestenar, som ofta ligger i kyrkogårdarnas utkanter. Ibland kan de också ha murats in i själva kyrkan. Eller återanvänts som fundament för dopfuntar, som trappsteg, trösklar, piscinor och altarbord. Jag ser det som symboler för kontinuitet. Att låta förfädernas andar bli delar av ständigt nya gemenskaper och sammanhang, som sträcker sig både horisontalt och vertikalt genom tiden.
Intressant kunskap!