Det här skrämde mig mer än någonting annat när jag var barn. Och det skrämmer mig ännu. Det vandrande ljuset och den förbiglidande tiden, som de illustreras av sommarens kvällssol (i min barndom på nordligare breddgrader snarare nattsol) som vandrar över väggarna silad genom läckande persienner. Den gula färgen, den skiftande formen och rörelsen som inte kan stannas. Sommarens fuktiga inomhusvärme. Och tiden. Som bara rinner iväg och försvinner. Vetskapen om att sista tåget har gått.
Det vandrande ljuset
