3D är mer än bara digitala tillämpningar. När jag ändå var i Amsterdam, för att delta i konferensen 2D+3D Photography – Practices and Prophesies och berätta om mitt arbete med god praxis för publicering av digitala 3D-modeller, passade jag på att titta närmare på två olika utställningar med fysiska 3D-modeller i form av anatomiska preparat. Den ena, Museum Vrolik, är en del av universitetssjukhuset och visar anatomiska preparat som tillverkats för undervisning och forskning från slutet av 1700-talet fram till första hälften av 1900-talet. Den andra, Body Worlds, är en utställning av Gunther von Hagens plastinerade människokroppar och organ, som marknadsförs som ett pedagogiskt ”Happiness Project” med anspråk på att bilda besökarna inom lycka, hälsa och anatomi. Dessutom ingår i inträdesbiljetten på 20,50 Euro möjligheten att få sin egen kropp skannad, och sedan anta en ”challenge” för att förbättra sin insida. Lycka utlovas på köpet.
När jag tar tunnelbanan ut till universitetssjukhuset och Museum Vrolik, är det en vacker försommardag med grönskande träd över hela sjukhusområdet. Inne på Museum Vrolik råder en sakral och fridfull känsla av gammaldags lärdom, med vitrinskåp fyllda av skelett och preparat i glasburkar – människor och djur, friska och sjuka, prydligt sorterade och etiketterade. Totalt rör det sig om ca 10 000 objekt, och hela människokroppen genom hela livet, både frisk, sjuk och med exempel på medfödda missbildningar, visas som den ser ut. Utan ursäkter och förbehåll. Det oförutsägbara och irrationella livet, i all sin skörhet och komplexa skönhet. Texterna beskriver sakligt vad preparaten är, och varifrån de kommer. Det här är varken plast eller pixlar, utan verkligheten. Den är som den är. Bevarad i 60%-ig sprit och formalin. Det råder fotoförbud. Museet vill inte ha foton av sina preparat utlagda och missbrukade på sociala medier. Fullt förståeligt, och jag gör inte ens ett försök att tjuvfota under de fyra timmar jag sakta rör mig genom utställningen. I stället låter jag mina tankar kring Museum Vrolik, och i synnerhet spritburkarna med siamesiska tvillingar, ta formen av lyrik: https://ormstunga.com/de-oforutsagbara/
Body Worlds ligger mitt i Amsterdam, i ett glas- och spegelkomplex på sju våningar, där man kan beskåda ”Over 200 REAL Human Specimens”. Inget fotoförbud här inte, där de felfria människoexemplaren inte innebär någon risk för lyteskomik i sociala medier.
Redan på gatan utanför konstaterar jag att jag föredrar missfoster i sprit framför övermänniskor i plast. Urkokta skelett, i all sin mänskliga skröplighet, med vattenskallar, felläkta benbrott och ruttna tänder. Inget hymlande om ursprunget, på de gulnade och sirligt handtextade etiketterna. De siamesiska tvillingarna var dödfödda. Dvärgskelettet med den sneda, kutiga ryggen och de krokiga benen kommer från en 60-årig lärare. Alltigenom mänsklig, till skillnad från plastinatens perfekt musklade skyltdockekroppar. Befriade från fett i ett acetonbad, men med kvinnobrösten fastklistrade som obscena talgklumpar med urblekta bröstvårtor på kroppar så tunna att de ser ut att kunna gå av i midjan vid minsta rörelse.
Vad har Body Worlds plastmänniskor dött av, egentligen? En giftinjektion mitt i livet? Här finns inga krokiga, förtorkade gamlingar, inga utmärglade cellgiftspatienter eller motorcyklisten som dundrade in i en lastbilsgrill under sitt livs fräckaste omkörning. Männen är atletiska och muskulösa, kvinnorna slanka och yppiga. Inplastade i gravitationsupphävande monumentala poser, som tycks hämtade från alla ideologiers propagandaaffischer.
De enda sjuka och defekta delar som visas på Body Worlds, är frigjorda från sina kroppar och placerade i glasmontrar; en knäled med artros, en fettlever, ett par nerrökta lungor, ett hjärta med infarkt… De ser precis ut som gips- och plastmodellerna i NO-salen på högstadiet, och det är nog inte bara jag som har svårt att ta dem på allvar som äkta mänskliga organ.
Annat är det att stå framför de gamla spritburkarna på Museum Vrolik; framför preparat som 100 år senare fortfarande ser ut att komma direkt ur kroppen. Mjuka, våta och mänskliga. Skrämmande, allvarliga och vördnadsbjudande; ett Memento mori, en påminnelse om den egna kolbaserade däggdjurskroppens oförutsägbarhet, skörhet och förgänglighet.
Enligt informationsskyltarna kommer de plastinerade liken på Body Worlds från européer och amerikaner som gett samtycke innan döden. Besökarna blir till och med upplysta om möjligheten att själva gå med i donationsprogrammet. Ingen information om bakgrund eller dödsorsak för de utställda kropparna ges emellertid, för att inte avslöja ”tragedin”. Utställningen skall också vara granskad av en etisk panel (där ingen är namngiven), av både teologer, akademiker (oklart inom vilka discipliner) och medicinsk expertis (vilken?). Jag har själv läst på, i flera olika källor, om kritiken mot Gunther von Hagens och hans plastinerade lik. Kritiken handlar framför allt om likens oklara ursprung. Om misstankar. Om tveksam handel med färska kroppar från Kina. Om kranier med kulhål. Om dissidenter som inte dog en naturlig död. Trots de blå emaljögonen, ser ansikte och kropp påfallande asiatiska ut på flera av plastpreparaten. Den ende som fått behålla ansiktshuden på, är en kaukasoid Homer Simpson-liknande gubbe i genomskärning. Som en betryggande försäkran, i utställningens första rum.
Jag vet inte vad jag skall tycka och tro om plastspektaklet på Body World. Bortsett då från det olämpliga i kropparnas tveksamma proveniens. Som anatomiska preparat är plastliken inte särskilt användbara. De visar allihopa i stort sett samma vyer av muskler, blodkärl och ett och annat slumpmässigt frilagt organ. Till skillnad från de gamla pedagogiska preparaten på Museum Vrolik, som verkligen visar hela kroppen, frisk och sjuk, från insidan och ut, i genomskärning och under hela dess utveckling från fosterstadiet till osteofytplågad gamling. Den ortopediska plastkvinnan i gymnastisk pose på Body Worlds lär däremot inte behöva sina diskret inmonterade höft-, knä- och fotledsproteser.
”Stress kills”, står det på en skylt. I montern bredvid sitter en människa som kluvits längs med i två delar, så att hela inälvspaketet ramlat ut och blivit liggande på soffbordet. Oklart dock hur stress kunnat orsaka denna dödliga situation.
”Living to the beat of your life” förkunnar skylten. Vad nu det kan betyda. Är det kvinnan på gungan, med nedre delen av buken öppen och de förtorkade organen frilagda, som levde enligt sitt livs rytm? Hon ser i alla fall inte ut att ha blivit särskilt lycklig av det.
Över huvud taget är kopplingen mellan de glada budskapen om ett lyckligt liv som tapetserar väggarna i utställningen, och de dystra plastinaten som befolkar densamma oklar. Besökarna rör sig lite vilset genom utställningen; som om de ser någonting de inte borde se, men ändå inte kan låta bli att titta. En plastinerad penis reser sig som en stelnad svanhals i sin monter. Dess spritinlagda motsvarighet på Museum Vrolik är värdigare.
I ett dunkelt rum förenas två plastinat i en frusen akrobatisk sexakt. Informationstavlan på väggen intill behandlar ämnet ”Penisprotes”. Genom små titthål i vägen kan man få goda råd om sådant som penisstorlekens betydelse, lyckliga samlagsställningar och kvinnans erogena zoner. Känslan som infinner sig är densamma som vid kvällens hastiga promenad genom Red Light District. Och den är inte Happiness.
Våning efter våning med plastinat. Trapphus och väggar fyllda av sirliga lyckobudskap. Den luftcyklande, och i tre delar itusågade damen. Killen med bollen, som fått ryggen öppnad som en dörr. Saxofonspelaren med en högljudd film om skrattyoga i bakgrunden. Kvinnan som kryper ur skinnet. Döda är de allihopa. Men var de lyckliga när de levde? Innanför plasten kommer utställningen aldrig, trots att den sägs vara granskad av teologer.
Om Body Worlds är konst? Ja, det kanske det hade kunnat vara, om de överallt närvarande lyckocitaten och glättiga budskapen om lyckans väg till hälsa åtminstone hade kunnat uppfattas som ironiska. Eller saknats helt. Nu blir det varken konst eller folkbildning. ”It’s the inside that counts!” förkunnar väggorden redan i entrén, och genom alla de sju våningarna. Men en plastigare och ytligare framställning av människan än plastinatens torra, lätt glänsande muskelkroppar, stelt poserande i verklighetsfrämmande ställningar, får man leta efter. Fast det kanske är det som är Body Worlds definition av insidan – det flådda muskulösa kadavret, som rensats på fett och alla personliga drag? Den insida som är själva medvetandet; om man nu vill kalla det själ, nämns inte någonstans.
Hela utställningen går i gymstil, med speglar och pumpande musik i entrén, i en färgskala av knallrosa och svart. Happiness. Happiness. Överallt kommer ordet igen. Påklistrat. I plast. Tillsammans med goda råd om kost, sex och motion . Så att man håller sig Happy, och blir ett vackert lik.
Man kan få sin egen kropp uppmätt också, av personal som ser ut som personliga tränare på vilket gym som helst. Kolla proportionerna mellan andelen fett och muskler, som på Body Worlds är vad som avses med inre hälsa. Få goda råd om hur man kan förbättra denna sin insida. Jag avstår. Testar bara att bli hastigt visualiserad som plastinat. Som en anonym övermänniska bland alla andra.
Näfyfan. Skall min kuriöst lealösa kropp efter döden komma forskning och undervisning till fromma, så vill jag hellre bli skivad och inlagd i sprit. Eller skeletterad, kokt och ståltrådsmonterad, med autentiskt dålig hållning. Få tatueringarna konserverade och inramade, som den konst de är. Helt mänskligt och analogt.
