Långt in i framtiden. Som ändå inte blev så framtidslik som den förutspåddes. Bortsett kanske då från att jag numera läser dagstidningen papperslös i datorn medan jag spiller morgonkaffet i tangentbordet. Annars är det lika svårt att vakna om morgnarna som det alltid har varit, bilen är lika skrotig som bilarna alltid har varit, hundarna lika flåsiga som hundarna alltid har varit, och jag torkar av motoroljan på byxorna som jag alltid har gjort, medan jag ser tiden rusa iväg med visarna på ett repigt, självuppdragande dykarur. Skorna är lika oknutna som de alltid har varit, när jag ännu en morgon lyckas komma iväg till jobbet i någorlunda acceptabel tid, med tankarna till hälften i Gobiöknen, till hälften i en intrikat fraktal och på de hela taget någon helt annanstans.
Så sitter jag på labbet en dimmig novembermorgon, vitt och ljust med varningsskyltar för röntgenutrustning, och lyssnar på en entusiastisk sicilianare som berättar om multispektralfotografering. Om hur dolda lager och färgpigment kan genomlysas, upplysas och avslöjas. Lampor och filter, och spökbilderna framträder på skärmen. Avslöjade av vetenskapens violetta ljus. Tidens lagerföljd är inte fixerad i kronologiska strata. Lika mycket är jag barn, och läser gamla råttätna veckotidningar i mormor och morfars sommarstuga. Någonstans däruppe, därhemma, i evighetsljusa sommarnätter. Det stod om det Övernaturliga, och om Parapsykologi, i de där veckotidningarna. Illustrerat av suddiga, korniga svartvita foton; inte helt olika de infraröda andebilder som multispektralfotograferingen i lager på lager manar fram ur den medeltida madonnabilden. Avslöjande dess uppkomst genom giftiga färgpigment. Som kadmiumrött och zinkvitt. Det finns ett annat ansikte bakom ansiktet. Som har framträtt genom ljuset. Framträtt. Så stod det ofta i de där veckotidningarna, att bilden hade Framträtt, och att Vetenskapsmännen inte kunnat räkna ut hur den var målad; bilden som Framträtt av sig själv på en vägg, på ett löv eller ett stycke tyg. Spökansiktena på golvet. Kristi döda kropp med spikhål i handlederna på en svepning. Det fanns inga spår av färgpigment. Men väl av blod.
Parapsykologin och de framträdande bilderna, som jag sedan tyckte mig se i det fuktskadade taket, i de gulnade sidorna i familjebibeln och lite varstans, fick mig att spy av ångest om nätterna. Där och då. På andra sidan tiden, numera själv en lärd man som eftertänksamt tvinnar skägget och begrundar ljusets spektrum, låter jag mig inte skrämmas. Olika logiker överlagrar varandra. En logik på labbet. En annan någon annanstans. Skulle blodet droppa ner ur ett medeltida krucifix nästa gång jag står ensam med kameran i en gotländsk kyrka, så skulle jag inte bli förvånad. Eller springa ut i panik. Inte heller försöka torka upp det för senare analys. Eller försöka avfärda det som järnoxid. Bara stanna till i ordlös, logiklös hänförelse över det irrationellas manifestation. När ännu ett annat lager av en annan verklighet har framträtt. Genom ännu ett av logikens tunnslitna hål.