Troligen är jag inte den första i världshistorien som går omkring på Gotland och är stressad inför att åka i Österled. Packar, tittar upp mot himlen, försöker förutspå väderleken och planerar för en långfärd bortom Miklagård. På lördagskvällen, när jag går ut för att spela in helgsmålsringningen, slår mig tanken att nästa gång jag sätter kameran i filmläge är det för att spela in måndagsmorgonens första böneutrop i Tasjkent. Flyttfåglarna drar skränande söderut i perfekt plogformation. Jag ids inte ens försöka filma dem med vidvinkel.
Det är elektroniken som står för packningsstressen; tung, kantig, känslig, dyr och stöldbegärlig. Dessutom svårersättlig när man är ute på resa. Det räcker med en kvarglömd laddare med vidhörande batterier för att effektivt pajja fotomöjligheterna. Någon annan gång, när jag känner mig tillräckligt tuff, så skall jag lämna all digital skit hemma och enbart ta med mig analoga kameran, pennan, det olinjerade anteckningsblocket och ett gäng filmrullar. Tills vidare släpar jag på dubbel utrustning; digital och analog. Det finns en plan med det också, i all dess irrationalitet.
Jag åker till Stockholm dagen innan, för att vara säker på att inte missa flyget dagen därpå. Resa är väntan. I Stockholm är den sena septembersolen bedräglig. Den ser varm och solig ut, men ligger lågt mot horisonten. Stråk av höst drar igenom illusionen av värme. Med en beskäftig uppmaning om rutiner och struktur från mörker till mörker. Halloweenskyltningen har kommit igång. Nils Ferlin har tappat ciggen, och klockan på Åhléns har tappat tiden. Vid Gullmarsplan har ett postapokalyptiskt spektakel kommit upp som en svamp ur jorden.
