Förra sommaren åkte jag över till Finland och Keminmaa gamla kyrka, för att på plats konfrontera en av min barndoms stora rädslor: Prästen som inte ruttnar. Det var dags, helt enkelt. Det behövde gå hela varvet runt; någon annanstans och sedan hem igen. Där allt och alla som en gång fanns, i ett oändligt självklart utsnitt av tiden, nu är borta. Medan självklarheten har blivit kvar. Det är någonting med ljuset däruppe; därhemma, där allting är som det alltid har varit, oavsett vilka människoliv som kommer och går. Det är någonting med solens vandringar genom årstiderna; i landskapets färger och ekon av mänskliga liv. Solhöjden som stiger och sjunker, i kontrast till inomhusljus och inomhusmörker. Det är någonting med själva landskapet, där allting har namn och strukturer. Där platserna bär på minnen, egna och andras, genom lager av tider och liv.
De dagsljusa sommarkvällarna förenar nuet med minnen av andra lika dagsljusa sommarkvällar, där tiden fram till nuet ännu var olevd. Någonstans där, på den tiden då alla fortfarande levde och var friska, medan myggspiralerna brann och den sotiga halstrade spiralkorven sköljdes ner med mjölk, fick jag för första gången höra talas om prästen som för hundratals år sedan hade sagt att: ”Om mina ord är sanna, så skall min kropp inte ruttna när jag dör”. Zombies var inte uppfunna på den tiden, men det var ändå någonting sådant jag såg framför mig i min fantasi. Och inte hjälpte det att hålla för öronen och springa därifrån. Prästen som inte ruttnade var nu för evigt en gestalt i skräckens inre galleri. Jag föreställde mig att huden ännu var svampigt mjuk. Och jag spydde.
Den finska zombieprästen fortsatte sedan att förfölja mig genom livet. Han dök upp i skolan, där en av mina klasskompisar redan på lågstadiet visste att berätta att under kriget så var det en full tysk som hade plockat upp kroppen ur kistan, och sedan dansat runt med liket så att ena armen lossnade. Den tog tysken med sig hem som souvenir. Men sedan miste tysken själv sin ena arm. Zombieprästen från Keminmaa fortsatte sedan att gäcka mig även när jag började plugga på universitet. Nog mötte jag redan första veckan en ålänning, som glatt meddelade att det minsann ”finns mycket skrivet på finska om den där prästen.” Sedan försvann han väl lite i det allmänna bruset, den där zombieprästen. Det fanns andra, närmare saker att vara rädd för än en död, råttäten och enarmad gammal präst i en kista med glaslock i Finland.
Tid har förflutit, och jag har sett mer sedan dess. Och jag lever i förvissningen om att det är i livet som det skrämmande och farliga finns. Inte i några kroppsliga kvarlevor efter döden. Medveten om att ingenting materiellt varar för evigt, och vill man se och uppleva saker i det materiella, så måste man passa på medan både man själv och sevärdheterna fortfarande existerar. Gamla kyrkor tenderar att brinna; det som har hänt i Paris och Hedenäset kan lika gärna hända i Keminmaa, och en torr gammal mumie i en torr gammal trälåda lär snabbt försvinna vid en eventuell brand. Med andra ord så var det förra sommaren hög tid att konfrontera honom; kyrkoherden Nikolaus Rungius som dog 1629, och vars kropp som inte ruttnar finns att se i en glastäckt kista i koret på Keminmaa gamla kyrka.
Sommardagen är stekhet, med värmerekord i östra Norrbotten, då jag efter att noga ha kollat öppettiderna åker mot Keminmaa gamla kyrka. På andra sidan Torneälven får trafikmärkena en lite annorlunda design. Men bara lite. Som om jag skulle ha passerat över i ett parallellt universum som bara skiljer sig litegrand från det vardagliga. Keminmaa gamla kyrka ligger litet vid sidan av den stora vägen, omgiven av en ångande grönska som halvt döljer de lutande gjutjärnskorsen på kyrkogården. Det finns en ledig plats på parkeringen, mellan en norsk husbil och en finsk bil med skuffen full av turistväskor. Den lilla stenkyrkan med sin lilla vildvuxna kyrkogård känns inte riktigt nordisk; den påminner snarare om de små stenkyrkor jag sett då jag vandrat i Cornwall. Uppförd någon gång under första halvan av 1500-talet är Keminmaa gamla kyrka Finlands nordligaste intakta medeltida stenkyrka, och en av landets sista katolska kyrkobyggnader; vigd åt ärkeängeln Mikael.
Jag går ett svep runt kyrkan med kameran, för att känna in platsens atmosfär, innan jag går in. Stavar mig igenom de finska inskrifterna på kors och gravstenar. Begrundar förgänglighetens symboler i form av timglas och nedåtvända facklor. Hela platsen doftar av solvarma smultron. Inte på grund av något övernaturligt ingripande, utan för att det växer just solmogna, solvarma smultron på kyrkogården. Trots universitetsstudier i religionsvetenskap, funderar jag över huruvida det är rätt att plocka och äta av döingarnas smultron eller inte. Vad konsekvenserna eventuellt kan bli. Om det mirakulösa konserveringsmedel som bevarat Nikolaus Rungius kropp möjligen har sugits upp ur jorden av smultronen, och äter man av dem så kanske man själv får del i detta mirakel.
Hade Sverige, där Finland vid tiden för reformationen ingick, fortsatt att vara katolskt så hade Rungius mumifiering i sig varit ett mirakel, och mirakel hade fortsatt att inträffa för tillströmmande pilgrimer som kommit i närheten av kroppen. Nu ligger han bara där, som ett kuriosum, och skrämmer barn. Guiden, som ser till att ingen (på anhörigas begäran) fotograferar ner i kistan, konstaterar att kroppen har blivit ”frystorkad” till följd av jordmån och klimat. Fukten rann ut genom den sandiga och luftiga jorden ner i Kemi älv. Det finns, förutom Nikolaus Rungius, ytterligare ett tiotal kroppar som begravts under golvet i Keminmaa gamla kyrka och bevarats på samma sätt. Men med tanke på att omkring 300 personer begravts där, så är mumiefrekvensen inte särskilt hög. Visste Rungius om det här när han levde? Hade han vid begravningar sett bevarade kroppar under kyrkgolvet och hoppats på samma tur med sin egen kropp, då han sade att hans kropp inte skulle ruttna om hans ord var sanna? Som vanligt när det gäller kyrkliga mirakler, har ”vetenskapliga analyser” gjorts, men inte kunnat leverera några ”vetenskapliga förklaringar” till varför kroppen inte ruttnar. I ett parallellt universum, med ett katolskt Finland, hade Keminmaa mycket väl kunnat vara norra Europas största pilgrimsmål.
Men spännande är det med döda kroppar som inte ruttnar, även för lutheraner. Den bevarade kroppen, oavsett hur den har bevarats, sägs ha plockats upp ur graven och börjat förevisas redan 1704. Sedan dess har flera kistor ruttnat och fått bytas ut, medan kroppen förblivit intakt. Det sägs också att Rungius själv skulle ha varit en ivrig förespråkare för reformationen. Men inte mer än att hans kropp blev en katolsk relik; en ”incorruptible body”, som det inte ens finns något ord för längre på svenska. Det finns, förutom berättelsen om den fulla tyska soldaten som tog armen som souvenir, en annan berättelse om en katolsk präst som besökte kyrkan och tog med sig armen som en helig relik. Kanske finns armen fortfarande kvar, och lever sitt eget mirakulösa liv någonstans ute i världen? Det tycker jag att den i så fall gott kan få fortsätta att göra. Världen blir inte bättre för att armen fångas in och repatrieras till ett frystorkat liv i en låda, utan möjligheter att utföra mirakler.
När jag slutligen står där, vid den glastäckta kistan i korgolvet, och ser ner på den kropp som guiden bredvid dramatiskt beskriver som ”nightmare fuel” för en grupp turister som inte riktigt vet var och hur de skall titta, då är det på något sätt självklart. Att jag är där. Tiden var inne. Det är inte det minsta läskigt. Inte för mig. Inte nu. Ännu en del av den ordlösa skräck som var en del av barndomens gränslöst förtrollade landskap springer iväg. Barfota över vasst, dammande väggrus och daggkallt gräs. In i ingens minnen.
Med sin längd på drygt 170 centimeter var Rungius en reslig man i stormaktstidens krigs- och svälthärjade Sverige. Enligt forskningsartikeln ”Lifestyle and Status of an Early Seventeenth-Century Northern Finnish Vicar” (Väre et al. 2020) höll Rungius en ”excessive diet”, och bör innan döden och frystorkningen ha vägt omkring 75 kilo. Jag ser ingen anledning att smygfotografera den lönnfete prelaten, som faktiskt är bättre bevarad än många avsiktligt tillverkade mumier jag sett. Den som vill se mer av honom (Nikolaus Rungius har dessutom tillägnats en rockballad av den finskättade musikern Jonathan Rundman) behöver bara Googla; det finns ett flertal foton att se från en tid som bara ligger några decennier bort, men som ändå i många avseenden var en främmande värld med en långt mera okomplicerad syn på liv och död. Själv är jag övertygad om att vi levande människor behöver våra reliker; våra fysiskt synliga och påtagliga påminnelser om vår egen mänskliga dödlighet. Oavsett om relikerna finns i en kyrka eller på ett museum. Även om vad som hade kunnat vara Miraklet i Keminmaa har reducerats till en rationellt frystorkad mumie med fotoförbud.
