Man ser dem ofta i sammanhang tillägnade det paranormala; foton av påstådda spöken som tittar ut genom fönstren på övergivna hus, åtföljt av diskussioner kring å ena sidan tekniska förklaringar, å andra sidan känslor av vems spöke det är och vad spöket vill säga. Även helt världsliga fotogrupper tillägnade övergivna platser och urban exploration brukar hemsökas av sådana kommentarer, med ”känslor av” vad reflektioner i mörka fönsterrutor vill säga.
Själv har jag aldrig sett, eller snarare aldrig brytt mig om att se sådant i mina egna foton. Trots att gamla, heliga och övergivna platser tillhör det som jag mest ägnar mig åt att fotografera. Tills jag gick igenom fotona från en höstexkursion till Kalix. Egentligen var det den medeltida kyrkan jag skulle fotografera, men jag dröjde mig kvar och hamnade vid Filipsborgs herrgård när det började skymma. Jag tänkte att det skulle kunna bli några lite lagom läskiga spökhusfoton från baksidan. Även om herrgården är renoverad och används som hotell och konferenscenter, har den ändå en vag aura av kråkslott omkring sig. Jag varken såg eller hörde någonting extraordinärt den eftermiddagen, som för övrigt var Mickelsmäss. Det sitter väl i generna att bege sig ner till Kalix denna helg, som fordomdags var en av årets största kyrkhelger då det hölls både marknad och ting med övernattning och upptåg i kyrkstugorna. När jag sedan tittade på bildfilerna i datorn och förstorade upp dem, lade jag märke till ljuset i fönstret. Och det ser faktiskt ut som ett barnansikte ovanför ett levande ljus.
Någon som håller upp handen mot fönsterrutan för att bättre kunna se vad som rör sig därute i halvmörkret. Jag är inte vidskeplig, och jag tänker att det ser så ut, för att det är så den mänskliga hjärnan tolkar vaga former; ger dem liv och mänsklig gestalt. Pareidoli kallas det psykologiska fenomenet, som gör ansikten av slumpmässiga visuella stimuli. Jag ler i mjugg, och sjunger ”Vad tar ni för spöket där i fönstret”. Men kan ändå inte låta bli att fascineras över att jag har fotat mitt livs första spökansikte.
Den rationella förklaringen är att en fönsterlampa skapar ansiktsformen av sitt ljus och reflektionen av buskarna utanför. En annan möjlighet är att någon nu levande människa trots allt är därinne, och tittar ut för att se om det möjligen är en inbrottstjuv som smyger runt därute. Den paranormala förklaringen är att det är ett spöke, och min känsla för det fantastiska och irrationella säger mig att det är en av patron Svanbergs söner som tittar ut genom fönstret, hållande i ett spökljus, hela vägen från 1800-talet.
Eller också, genom en tidsförskjutning, är det jag själv som är spöket på 1800-talet. Vi kanske spökar för varandra? Tidsförkastningen lägger troligen ett filter över min fysiska form. Sannolikt fortfarande humanoid, men hur ser jag i övrigt ut i den unge gossen Svanbergs ögon? Halvtransparent och svävande? Aliens var ingen större grej på 1800-talet. En människa i konstiga kläder var utlänning snarare än utomjording. En nutida kamera skulle i slutet av 1800-talet fortfarande uppfattas som en kamera. Atomklyvning, laser och strålvapen var inte uppfunna ännu. Nej, jag är inte vidskeplig, men jag gillar ändå tanken på att själv vara gengångaren i det förflutna. Stegen, närvaron, känslan av någon som iakttar. En hastigt förbiskymtande mänsklig form. ”Titta mamma, det är någon därute”. Och förskjutningen i tidslagren; själva sprickan mellan tiderna, glider igen lika snabbt och slumpmässigt som den öppnats.
