Fraktaler på Skanstulls vandrarhem

Från och med den 8/12, kommer jag att ställa ut, och ha min konst till försäljning på Skanstulls vandrarhem i Stockholm. Jag kommer under december månad att ställa ut blandad fraktalkonst, och sedan byta till ett nytt tema vid månadsskiftet. Mer info kommer!

Skanstull-Fraktalkonst-AFFISCH

Skanstull-Fraktalkonst-AFFISCH-eng

Posted in Fraktaler, Fraktalkonst, Utställning Tagged , |

Höstresumé – del 1

Dags att påbörja en höstresumé i bilder, från en jävla höst som följde på en sommar jag aldrig riktigt hann med och som sedan följdes av en jävla vinter som bara var där, en dag när jag kom hem från Stockholm. Man kan tycka. Och jag kan tycka. Att jag kanske borde flytta härifrån. Men det går inte. Ovisst dock, vad det är jag åker tillbaka till; hem till, varje gång jag kör de där kustmilen längs E4:an, svänger av norrut i Töre och fortsätter hemåt. Vad finns där, egentligen? Jag tror inte att man förstår, om man inte själv känner den känslan av hemkomst när man passerat Räktforsen. Det är som det är, men det är hemma. Distansarbete och lågprisflyg räddar yrkeslivet. Trots allt.

Nej, det är ingen feghet, eller rädsla för det okända. Jag har studerat och rest; gjort mina lägenhetsår i Södra Sverige, där det funnits både värme i elementen och varmvatten om morgnarna utan att jag behövt elda. Jag har bott på sunkiga hostels från Inverness i väster till Beijing i öster. Engelskan ligger bekväm i både tanken och munnen. Och jag springer rutinerat i rulltrappor.

Nej, inte är det mänskliga relationer som håller mig kvar; i så fall är det döda förfäders sällskap jag söker. Det är snarare en samhörighet med själva landskapet som håller mig kvar. Inspirationskällan i allt jag skapar. Fraktalernas upprepade kurvor upprepar de rörelser jag ser och lever i; genom årets och dygnets skiftande färger och ljus.

Höstresume-1

Höstresume-2

Höstresume-3

Höstresume-4

Höstresume-5

Höstresume-6

Höstresume-7

Höstresume-8

Höstresume-9

Höstresume-10

Höstresume-11

Höstresume-12

Höstresume-13

Höstresume-14

Höstresume-15

Höstresume-16

Höstresume-17

Höstresume-18

Höstresume-19

Höstresume-20

Höstresume-21

Höstresume-22

Posted in Foto, Höst Tagged , |

Utställning på Stureby vård- och omsorgsboende

Min konstutställning på Stureby vård- och omsorgsboende pågår nu, och hela december månad ut. Det är en blandning av fraktalkonst, mandala, foto och texter.

Utställning på Stureby vård- och omsorgsboende

Utställning-WP_20161116_18_08_05_Pro

Utställning-WP_20161116_18_08_27_Pro

Utställning-WP_20161116_18_09_03_Pro

Utställning-WP_20161116_18_09_27_Pro

Utställning-WP_20161116_18_09_34_Pro

Utställning-WP_20161116_18_09_54_Pro

Utställning-WP_20161116_18_10_01_Pro

Utställning-WP_20161116_18_10_13_Pro

Utställning-WP_20161116_18_10_36_Pro

Utställning-WP_20161116_18_10_42_Pro

Utställning-WP_20161116_18_10_51_Pro

Utställning-WP_20161116_18_10_57_Pro

Utställning-WP_20161116_18_11_31_Pro

Utställning-WP_20161116_20_07_12_Pro

Posted in Foto, Fraktaler, Fraktalkonst, Konstprojekt, Mandala Tagged , , , |

Höstförlust

Det snöar. Jag hatar det. Hösten har övergått i vinter, i en gråvitsvart färgskala som för mig bara är en påminnelse om förlust. Höstförlust. Allhelgonahelgen är alltid en bra säsong för mandalas. Här är tre av årets allhelgonafraktaler.

Höstförlust 1

Höstförlust 1

Höstförlust 2

Höstförlust 2

Mjuk övergång

Mjuk övergång

Posted in Allhelgona, Fraktaler, Fraktalkonst Tagged , , |

Utställning!

TANKESPÅR-AFFISCH

Posted in Analogt, Fraktaler, Fraktalkonst, Höst, Konstprojekt, Mandala, Mellanformat, Nokia Lumia 1020, Österled, Resa, Tåg, Tapeter, Utställning, Vinter Tagged , , , |

Pilgrimsgång

Ordet ”pilgrim” har aldrig haft någon positiv betydelse för mig. Det kom in i min vokabulär genom begravningspsalmen ”Härlig är jorden”, och kommer för mig alltid att handla om död och ensamhet. Det obekräftade ursprunget till psalmen skall vara en korsfararsång från 1200-talet. Men för mig har det ingen betydelse om den annalkande döden kommer på slagfältet, eller redan har ägt rum på ett sjukhus – när jag hör ordet ”pilgrim” ser jag ändå bara en nyligen uppskottad grav på kyrkogården, och bilden av ”själarnas pilgrimsgång” som mörka skuggors flykt genom ett kallt, dimmigt Hades.

Jag reser. Det blir lätt så, när man bor i Överkalix, men jobbar över hela Sverige. Fast jag reser lika mycket när jag är ledig. Evig tågluffare. Med en påse pulverkaffe och taxipengar i yuan, tögrög och USD i ständig beredskap. Jo. Man kan åka tåg till Kina. Och till Mongoliet. Jag har gjort det förut. Mer än en gång. Och tvekar inte att göra det igen.

Jag vandrar. Och jag är alltid redo. Att vandra igen. Kängorna är alltid ingångna, och kroppen van vid ständigt ryggsäcksbärande. Jag tar alltid passet med mig, när jag går. Vetskapen om att jag när som helst kan sticka från alltihopa; vardagen och ensamheten, gör att jag orkar leva. Nej, resandet är ingen flykt. Utan en förutsättning för överlevnad; det enda sättet att fysiskt förena fragmenten. Mellan tiderna.

Jag kallar mig inte pilgrim. Ordet känns fel. Men jag reser inte planlöst. Och jag har snurrat på bönekvarnarna i templen, lagt stenar på ovoos i Gobi, korsat mig framför ikonerna där kyrkorna har lökkupoler, tänt rökelse och vaxljus framför många lärors gudabilder. Och jag har suttit nedhukad vid många eldar, under både polstjärnan och södra korset. Och jag bär resandets rörelser i kroppen; sjögången och järnvägens dunkande skenskarvar, och ensamheten i bilen på vägen hem, när snöfallet i helljuset blir till en sugande stjärnrymd.

Och ibland. När någon frågar varifrån jag kommer. Egentligen. Så svarar jag: Från en annan planet, som ligger i Orion-konstellationen. Mellan stjärna nummer två och tre i bältet.

Det finns alltid en annan resa. There is always another journey.
Det går fler tåg.

InstagramCapture_030151bf-9633-435f-a5dc-054ca7291143_jpg

Posted in Resa Tagged |

Mördande glesbygd och gamla oförrätter

Jag har kommit hem från Släktforskardagarna i Umeå nu. Mitt DNA är på väg till ett labb i USA för analys, och möjligt avslöjande av eventuellt mera exotiskt ursprung än Kalix älvdal för den ”fader okänd” som gjort ett hål i min släktforskning.

Det är nästan natt. Och det är mörkt. Och tyst. Och kompakt. På samma gång tätt packat och tomt. Som man föreställer sig insidan av ett så kallat svart hål. Jag är hemma nu. Platsen är Överkalix. Byn får vara osagd.

När jag gick en hastig promenad i Umeå i morse, utan att hitta bankomaten jag sökte, såg jag löpsedlarna med påståendet att Norrland skulle vara Sveriges koloni. Jag läste Underbara Claras krönika i Expressen på webben när jag kom hem. Efter 4 timmars körning, hundhämtning på hundpensionatet och ett besök hos vapendoktorn. Kollektivtrafik är inget alternativ för mig. Ens om den hade funnits och varit gratis. Det funkar inte att sitta på en buss med två karelska björnhundar och en älgstudsare i knän.

Jag läste krönikan, och jag har hört det förut; både när jag var barn och nu. Att det är Norrlands rika naturresurser, som genom centralmaktens plundringar och övergrepp skapat Sveriges välstånd. Och den geografiskt helt inkorrekta uppfattningen att Sverige består av Norrland (en utplundrad koloni som SKA HA bidrag bara för att den finns) och Stockholm (befolkat av arroganta, okunniga människor som åker tunnelbana och konsumerar ekologisk blast som krönikören förmodar är odlad i Norrland. Fast den i själva verket ofta har sitt ursprung i Mälardalen.) De historiska diskussionerna lämnar jag därhän, men konstaterar för ordningens skull att jag själv har infödingsförfäder som arbetat vid ”kolonisatörernas” järnbruk i Norrbotten, och rentav en och annan anfader som blivit dömd och avrättad för att ha ha utövat trolldom i stället för den söderifrån påtvingade kristendomen. Inte heller är jag någon vän av varken gruvhål eller vindsnurror. Men hela resonemanget kring det fattiga och missgynnade Norrland kontra det rika Stockholm känns bara trött, fördomsfullt och otidsenligt.

Hur mycket ekonomiskt stöd som än ges till Norrland, så kommer människor ändå av egen fri vilja att flytta därifrån – till bättre möjligheter för meningsfulla liv och arbeten på andra platser i Sverige. Vi har kommit en bit in på 2000-talet nu. Och jag tror inte att jag är ensam om att föredra självförverkligande framför självhushållning. Hur trevligt och viktigt det än är med en levande landsbygd, så är det ofta ganska tråkigt, begränsande och inskränkt här uppe under stjärnhimlen. Här uppe finns visserligen inspirationen till min konst. Men samtidigt också en själsdödande tomhet, som jag inte varken vill eller kan leva i på heltid. Utan Norwegians lågprisflyg mellan Kallax och Arlanda skulle jag inte orka bo här. Här finns en mördande monotoni, som slukar både tid och liv. Medan man bar in ved, tittade mot horisonten, skottade snö och körde sönder bilen på traktorvägar, gick det plötsligt 5 år.

Visst är här vackert. Men det räcker inte. Jag slipper visserligen bostadslån och bilköer här ute i obygden. Men jag har å andra sidan ingen kontakt med uppdragsgivare och kunder, eller ens något socialt liv, annat än via Internetuppkopplingen som nästa strömavbrott gör obrukbar. Och det är inte hållbart. Fastän jag äger tillräckligt med mark för att teoretiskt sett kunna vara självförsörjande på grönsaker. Men jag försöker inte ens att leka präktig och för syns skull odla potatis (som jag knappt ens äter) – jag konstaterar utan skam att jag hellre äter processad mat från ICA och får tid över för mitt kreativa arbete, än står och gräver i jord. Underbara Clara har rätt – Stockholm är inte självförsörjande. Men det är inte resten av Sverige heller. Och har inte varit sedan jägarstenåldern.

Det ser ut som det gör här uppe. Det är inte enbart historia, politik och ekonomi som skapat förutsättningarna. Geografin gör också sitt. Det är bokstavligen långt till allt. Och allting som kan gå sönder gör det också, i vinterkylan. Glesbygden må erbjuda vackra vyer och friskt friluftsliv. Ändå är, statistiskt sett, hälsostatusen generellt sämre här än i storstäder. Kortare medellivslängd, särskilt för män, visar också på att någonting kanske inte är helt hälsosamt. Visst har gångna tiders tunga och livsfarliga arbeten gjort sitt för statistiken, men den sista generationen som ett helt arbetsliv fällde träd med yxa och timmersvans i 40-gradig kyla, finns knappt kvar längre. Ärligt talat tror jag att folk går ner sig både fysiskt och psykiskt, och dör i förtid, på grund av mental undernäring. Miljön är helt enkelt så kvävande, monoton och utan alla möjligheter till utveckling att man bokstavligen dör av den. Tro mig, jag är inte ensam om att tycka det. Men troligen ganska ensam om att offentligt uttrycka det.

Jag konstaterar att tiderna och förutsättningarna förändras, och som i alla tider överlever man enbart om man kan anpassa sig till dem. Jag kräver inte ekonomisk ersättning av svenska staten för mina halshuggna förfäder på 1600-talet. Inte heller att det skall ”skapas arbetstillfälle” för mig i Norrland, med finansiering från samma källa. Som någon slags kompensation för att jag över huvud taget finns, och befolkar bygden. Jag vägrar fastna i snödrivorna och det trötta mantrat om det missgynnade Norrland. Ännu ett hus i glesbygden får bli ett fritidsboende. Jag kan både Sveriges och min hembygds historia. Jag vet varifrån jag kommer. Men det är 2016 nu. Varken brukspatronen, prästen eller Gustav Vasa bestämmer över mitt liv. Inte heller någon estetiserad fantasi om det goda livet på landsbygden. Min saliv färdas färdas just nu över Atlanten i ett provrör. Själv kan jag åka vart jag vill.

Otherscape-ruralscape-1

Posted in Arkeologi, Vinterliv Tagged , |

Sensommarens antipod

Somrarna drar snabbt förbi, här uppe. Landskapet skiftar färg och vissnar nu, medan nätterna blir mörkare och mörkare. Jag försöker inte ens skylla mörkret på att det är mulet. Och jag hatar det. Vintern, och med den kylan, innebär att ödsla energi på meningslös, tidskrävande ved- och snöhantering, kombinerat med att allting som kan gå sönder går sönder – framför allt bilen. Det finns en estetik i landsbygdslivet vid polcirkeln; jag medger detta. Samtidigt: en fullständigt tom kontext, som slukar liv och tid. Där man hela tiden måste vara så jävla praktisk, duktig och präktig. Själv har jag tummen mitt i handen. En bra dag. En sämre dag har jag fan ingen kropp alls, utan bara en hjärna som jag kopplar direkt in i datorn. Naturen är inspirationen i mitt konstnärliga arbete. Samtidigt är den mig fullständigt främmande. Jag håller den ifrån mig, på lagom hanterligt avstånd, när jag tolkar den i fraktalernas funktioner och kurvor. Tiden, som jag tämjer och omskapar i hundradelar när jag fotograferar, är samtidigt min värsta fiende i vardagen; en vardag som för det mesta är ett skenande Tetrisspel. Det ständigt skiftande ljuset, som är förutsättningen för både mitt fotograferande och min fraktalkonst, skrämmer emellanåt livet ur mig. Särskilt som nu, vid årstidsskiften, när det obönhörligen ändrar färg och karaktär.

Sensommarljus-1

Sensommarljus-2

Och jag gör som jag brukar; stoppar huvudet i datorn, och besvärjer materians demoner med siffror och ord. Ett mandala tar form; ett fraktalmandala, med titeln Kompass – som skapats av vårvinterns former och färger. Sensommarens antipod.

Kompass

Kompass

Posted in Foto, Fraktaler, Fraktalkonst, Mandala Tagged , , , , |

Stängda sammanhang

Det händer. Att ett sammanhang stängs ner. När en tid avslutar sig själv.

När det är slut

När det är slut

Bindväv

Bindväv

Posted in Fraktaler, Fraktalkonst, sommar Tagged , , |

Konserverade avtryck

Ett konserverat tvärsnitt av andra landskaps topografier. Som de där grumliga preparaten i mystiska glasburkar i ett uråldrigt vitrinskåp. Så kan jag beskriva mina fraktaler. Men jag kommer alltid att lida av att inte kunna visa dessa andra landskap som jag själv har sett dem; som levande i alla dimensioner, och inte bara som stympade, platta avtryck på fotopapper och canvas.

Det var

Det var

Där

Där

Posted in Fraktaler, Fraktalkonst, sommar Tagged , , , |