Category Archives: Foto

Augustiresumé

Det är en bit in i augusti nu; den där tiden när man konstaterar att det inte blir någonting mer av den här sommaren.

Also posted in Fraktalkonst Tagged , , , |

Säljer min konst i Överkalix under juli månad

ag ställer ut och säljer min konst på Brännvalls café i Överkalix under hela juli månad. Oavsett teknik, så är all den konst som hänger på Brännvalls tolkningar av naturen, ljuset och årstidernas växlingar i Överkalix. Jag kommer själv att vara där under Överkalix marknad, som pågår från fredag den 14:e juli till söndag den 16:e juli. Aktuella tider kommer under nästa vecka.

19702499_1428977740490170_6122457799217731643_n

19731929_1428226860565258_9024773388385074253_n

Also posted in Fraktalkonst, Mandala Tagged , , , |

Den instabila tiden

Ljuset skiftar, och dagarna här uppe blir nästan en timme längre för varje vecka som går. Även om tiden går, så är ljuset detsamma; ljuset som bär på minnen från andra vårvintrar, på samma breddgrader, med samma lutning på jordaxeln. Enligt dagsaktuell uppgift -11.56°

Jag är inte riktigt i fas med tiden. Och så har det alltid varit. Kanske är det just därför, som tiden alltid på ett eller annat sätt är involverad i min konst; antingen är det själva tiden som skapar konsten – dvs. foton, eller också använder jag mig av fraktaler för att visualisera tiden från andra perspektiv än det hopplösa 3-dimensionella.

Lager

Lager

Tiden är instabil. Jag tänker mig tiden i lager, och jag gör jag det utifrån de bilder av ”Den instabila jordens” veckbildningar, erosioner, förskjutningar och förkastningar som fanns i den Bonniers Världsatlas jag ofta bläddrade i som barn. Den, tillsammans med en synnerligen läskigt illustrerad bibel och dito läkarbok, är de första böcker jag minns. Visserligen försåg väl omgivningen mig med mera barnvänlig litteratur, men den satte liksom inte lika drastiska spår i minnet. Eller i den framtida konsten.

InstagramCapture_bd2db724-c6b9-4215-8fd8-3b05a570f425_jpg

Also posted in Fraktalkonst, Texter Tagged , , , , |

Fruset ljus i en fragmenterad värld

I helgen som gått, den 4/2, var det årsdagen av min upplevelse på Umevägen, när jag körde ett flyttlass någon annanstans; den upplevelse som blev början på mitt arbete med fraktaler. Hur många år sedan det var spelar ingen roll. Inte heller varför. Men tid har förflutit sedan dess.

Det är lördag i nutiden, och medvetandet stänger ner. Att åka till Bränna och köpa slangklämmor, som jag hade tänkt, blir omöjligt. Tiden viker sig dubbel. Och jag är där och då igen. Och snö och himmel är blåvita, skugglösa; frusna i ögonblicket. Vägen är spårig, den gamla lastbilen jag kör är plåtig och slamrig. Ratten är stor och kall, värmen är dålig och rutorna immar igen. Jag stannar till på en plats med fri sikt ut över Vindelälven. Och jag är inte längre jag. Och jag ser ut över vägen, älven, bergen och skogen. Jag är inte, finns inte längre till – samtidigt som jag är, lever och finns till överallt; i den taggiga skoshorisonten, i den isiga vägen, i himlen, i snön, i det vita vårvinterljuset, i vindrutetorkarna och i bergen som skymtar bortom bergen. I allt och ingenting; samtidigt och överallt. Upplöst, disintegrerad – samtidigt obunden och överallt närvarande. Jag såg tomheten, och såg bortom tomheten och förenades med tomheten och upplöstes, uppgick, smälte samman med det ordlösa när även tomheten tömdes.

Och sedan dess har jag omskapat tiden och ljuset genom min konst; frusit förbivirvlande fragment av en upplöst värld i mina fraktaler, foton och mandalas.
Ensam. Under stjärnhimlen.

Överkalix-Hällabron-w

Also posted in Fraktalkonst, Mandala, Texter Tagged , , , |

Ad infinitum

Jag vandrar genom andra somrar. Genom samma ormbunksgrönska. Förbi brungrumligt, solblänkande vatten. Över solstekta, sandiga tallhedar. Genom mina egna drömda djungler, öknar och vidder. Från andra somrars sommarlov. Med travar av böcker från biblioteket. Det är samma då som nu. Dammiga grusvägar. En evigt gammal, skramlig bil. En vag rädsla för höstens kallfuktiga kvällar. Tid. Som fylls med ord.

Ad infinitum

Ad infinitum

Vattenminne

Vattenminne

Also posted in Fraktalkonst, Resor, Texter Tagged , , |

Interpret Europe – it’s all about meetings

Meetingpoint

I attended the Interpret Europe Conference in Mechelen, in order to present my project Platsminnen and at the same time meet up with other people from around the world working in the field of cultural heritage and interpretation. I’m really happy and satisfied with my days in Mechelen – both professionally and personally.

photocrati gallery

All presentations I went to were interesting and relevant, and opened up new perspectives and networks for me. I especially enjoyed the presentations by John Boeren and An Stofferis on genealogy, and by Daniel VandenBroecke and Lydia Vroegindeweij on Orgelkids.

photocrati gallery

Meeting and hanging out with new, friendly people working in the same field as myself was an amazing experience. No matter where in the world you live and work – the conditions for working with cultural heritage and interpretataion are mostly identical. It’s all about meetings – between past and present, material and intangible, professional and public.

The excursions were great. and on my first excursion I climbed the 538 steps up to the top of the belltower of S:t Rumbolds Cathedral in Mechelen.

photocrati gallery

I also had time to walk around in Mechelen on my own. And I spotted some interesting pieces of street art and architecture.

photocrati gallery

The Ursuline School and convent in Mechelen was a tremendous place, and a masterpiece of architecture where the arts surely are respected and honoured. Mosaic floors and stained glass panels (not only in the Winter Garden) added the icing of the cake. I’m really happy I got to see this place, as Art Nouveau is my favourite modern art movement.

photocrati gallery

However, everything wasn’t about flowers and beauty. Conservational and ethical aspects aside – the taxidermy specimens at the Ursuline school are plain ugly, up to the point of being ridicilous. But somehow, they fit the style of the school.

photocrati gallery

I wonder what it really was like, to be a student attending the Ursuline School a hundered years ago? It’s hard to imagine, as this massive, overwhelming complex of buildings is so far off from anything I have experienced during my own schooltime and childhood. Was it a wonderland or a scary place? I don’t know. But the most fantastic, imaginative places of my own childhood also had a slightly scary edge.

Ursuline School

Going on an excursion to Brussels and seeing original works of Bruegel and Bosch was a real thrill for me – especially seeing the triptych ”Temptation of S:t Antonius”, which I have marvelled at reproductions of since my early childhood. The ”Bruegel Box” at The Royal Museums of Fine Arts of Belgium, where selected works of Bruegel were displayed and enhanced digitally, was cool – but nothing beats the real original paintings. I also got to see Salvador Dali’s original painting ”Temptation of S:t Antonius”.

photocrati gallery

On our way to the Faro cultural center in Brussels, we spotted these subtle, yet powerful Holocaust memorials on the pavement.

photocrati gallery

We also got a sneak peek of what might have been Bruegel’s house in Brussels.

photocrati gallery

All in all, the Interperet Europe Conference was a great experience, which I left with many good memories and useful contacts. And as soon as the autumnal weather in Sweden gets too nasty to be outside, I will have a ticket booked to Brussels, for a week of indulgence in museums, architecture and the artworks of Flemish masters.

Brueghel

Also posted in Resor, Texter Tagged , , , , |

Förskjutna perspektiv

I öknen förskjuts perspektiven. Avstånd växer och dras ihop. Luften kan lika gärna vara vatten. Himlen ytan på ett urhav. Det är dags nu. Att berätta om en resa. Som började i en ände, och slutade i en annan. Där tiderna möttes. Där tiden tog slut. Och startades om.

InstagramCapture_48caf422-f11c-49d2-a404-b29986adef37_jpg

InstagramCapture_77d3664b-eb93-4662-9709-daef1361afe4_jpg

Månaderna har gått, sedan jag kom hem. Det är vinter nu. På väg mot vårvinter, med ljusare och ljusare dagar. Det är kväll nu. Stjärnklart. Kylan smäller i ytterväggarna. Det finns mer att berätta. Det är dags att göra det nu.

Vad mötte jag? Vad såg jag? Vad fick jag med mig hem, förutom en oavslutad utbildning, foton, tagelrep och stenar? Vad hände, egentligen? Nej, jag råkade inte ut för varken maffian eller polisen i Ryssland. Nej, jag råkade heller inte ut för något av de ”farliga fruntimmer” som grannen varnade mig för. Eller ormar. Eller solsting. Eller rabiessmittade hundar. Jag kom hem med kameran, datorn, telefonen, den sista 100-dollarsedeln, passet och plastkorten i behåll. Jag råkade inte ut för några rånare. Inga ficktjuvar. Inga vodkatankade galningar. Inte ens taxichaufförerna blåste mig på mer än taxametern visade.

GPS:en ligger i garderoben, med utplockade batterier. Ryggsäcken står där den brukar. Halvpackad. Dokumenten som skall skrivas färdigt ligger i version på version i olika mappar; på tre datorer och tre externa hårddiskar. Förutom de osammanhängande anteckningarna på olinjerat papper, som också ligger i garderoben, i en plastkasse från State Department Store i Ulaanbaatar. I en enda hög, sedan anteckningsblocken fallit isär. Med svårläsligare och svårläsligare skrift. Allteftersom tiden gick.

Jag vaknade i morse, efter en natt av feberdrömmar utan feber. Som det ofta blir. Här, såväl som i Gobi. Vare sig jag glor upp i ett tak eller ut genom ett rökhål när jag vaknar. Sömn och vakenhet flyter ihop. Medvetandet går i vågor. Genom tidens lager. I sista drömsekvensen, innan det som kallas vakenhet, ser jag hur tatueringen från förra resan bleknat bort till en vag kontur. I det första morgonljuset finns den ännu kvar. Oförändrad. På samma plats.

Jag vrider in armarna i tröjärmarna, och bryter ner fötterna i skorna. Här, såväl som i Gobi. Samma ovilliga, lealösa köttklump till kropp här som där. Samma dubbelledade fingrar och gummiarmar. Det tar en evighet att få upp eld i pannan. Ännu längre att skaka ner medvetandet i kroppen.

Trött. Någon annanstans. Sätter jag mig framför datorn. De knäpper i elementen, när varmvattnet börjar cirkulera. Hundarna sover vidare, vana vid morgonrutinerna. Det händer ingenting, innan den första halvlitern kaffe. Varken här, eller i Gobi.

InstagramCapture_d8a6116f-f123-4843-9507-57fa58e365a6_jpg

Also posted in Resor, Texter Tagged , , , , , , , , , |

Tidens landskap – Timescapes

Fredagskväll, och björkvedsvärmen sprider sig. Det är vinter nu. Snö. Det där skugglösa ljuset, som krymper för varje dag. Kallt. En naturens förstärkning av den där stillastående hopplösheten som ligger över denna plats. När jag körde hem från Kalix, i mörkret, gav snön som vräkte ner illusionen av en oändlig, framrusande stjärnrymd i helljuset. Stjärnornas krig.

Det är den tiden på året, då undergången är nära. Nu är det terrorhot. 2012 var det apokalyps. Och innan dess var det svininfluensa; den där senhösten när handspriten blev obligatorisk rekvisita och olycksbådande anslag varnade för ”Den nya influensan”.

Jag parkerar utanför vårdcentralen. Går med hunden genom de skärande kontrasterna mellan gatlysen, snö och mörker. Ut. Mot mörkret. Snöfall i glödlampsljus. I ett mörker som går att ta på. Det är som jag minns det. Som det alltid har varit. Jag anar den snöklädda lökkupolen på Sirillus ortodoxa kyrka. Den ligger bra där den ligger, bland björkarna. Därbakom, i mörkret, håller älven på att frysa till. Det hade kunnat vara vilken annan tid som helst. Natthimlen lyser upp av mina egna minnesbilder; någon annans minnesbilder. Ingens bilder. Inga minnen.

Tidsfragment. Lampljus och vintermörker. Svarta rutor. Vitt helljus. På väg, i bilen. Det finns ett före och ett efter. Ett annat november. Där jag tryckte en lädersyl genom örat, och trädde i en stålring. Som ett löfte. Om en annan framtid.

Kanske snurrade jag på rätt bönekvarnar i Gandan-templet, min sista dag i Ulaanbaatar. Kanske gjorde jag korstecknet (det korrekt ortodoxa) framför rätt ikon i Uspenskijkatedralen i Moskva. Möjligen har det någonting att göra med att jag lagt sten på, och vandrat tre varv runt de ovoos jag träffat på i Gobi. Eller att jag avstod från att plocka med mig det där fornfyndet som souvenir. Och att jag i Metron, i Moskva, på Ploschad Revolutsii, klappade både hunden och tuppen.

Eller också var det själva tiden, som gick vidare in i nästa tid. In i andra landskap. Tidens landskap. Timescapes.

Also posted in Texter Tagged |

Fotobetraktelser från Ryssland

Jag har osannolika mängder foton från mina resor. Jag går igenom dem, foto för foto i perioder. Just i dag är en sådan period. Så här är ett urval foton från Moskva och Ryssland.

Also posted in Resor Tagged , , , , , |

”Ett ångestskri i färger”

Vasilijkatedralen

I väntan på tåget från Moskva till Ulaanbaatar, fick jag äntligen se den på riktigt – Vasilijkatedralen, ”filkatedralen”, som funnits på kefirpaketen så länge jag kan minnas. Tyvärr var hela Röda torget, av oklar anledning, avstängt när jag var där. Så jag fick nöja mig med att se den ståtliga byggnaden lite på avstånd genom ett staket. Jag gillar de vildsint vackra lökkupolerna, och skulle kunna åka tillbaka till Moskva bara för att få ta mig en närmare titt på, och gå in i den.

Verner von Heidenstam var däremot inte alls särskilt echaufferad över Vasilij den välsignades katedral – på ryska Sobor Vasilija Blazjennogo (Собор Василия Блаженного), utan totalsågade den med följande ord:

”Alla Moskvas kyrkor förblekna dock vid sidan av Vassily Blajenny. Vägen dit leder förbi det gamla nunnekloster, där tsarinnorna fordom jordades efter att mitt bland maktens fröjder ha vandrat på kisel och sovit på törnen. Genom Vår Frälsares port, under vars valv ingen får träda utan att blotta sitt huvud, kommer du till Röda torget, Moskvas forum och historiska avrättsplats. Just ur detta bloddränkta fält, där troninkräktare och tjuvar, skyldiga och oskyldiga ljutit döden under marter av alla slag, höjer sig Vassily Blajenny såsom en samvetskvalens och gräsligheternas symfoni, ett ångestskri i färger, ett tempel åt mordlystnaden. Den borde kallas Mördarkyrkan. Ingen bättre saga har heller kunnat virka sitt nät om den underbara byggnaden än den, att Ivan den förskräckliga, hänryckt över kyrkans prakt lät utsticka byggmästarens ögon för att denne icke skulle kunna skapa ännu ett sådant verk. Medan de helleniska stilarna och deras avkomlingar verka först och sist som sten, som kristallisering, som en geometrisk skönhet, förefaller denna kyrka med sina tolv torn såsom något organiskt växande, som en grupp av lysande giftsvampar. Taken äro ärggröna och väggytorna brokiga. Några torn äro spetsiga, de andra bära ananasformiga eller lökformiga kupoler, somliga med vridna ränder av silver eller guld, andra med högröda och blå taggar, de övriga med rutor och fjäll. Allt detta vilar på ett underlag av gallerier och trapphus och oförklarliga utsprång. Vassily Blajenny består av elva kapell, omgivna av ett slags smal skyttegång och sinsemellan förenade med de ohyggligaste gångar och kamrar. I det mittersta huvudkapellet äro tegelväggarna försilvrade som likkistfötter, och stelt målade bladväxter stiga ända upp i den blå kupolen. I detta hemvist för fasan, i hela denna labyrint, där du går vilse, råder en ständig halvskymning. Gångarnas rappning är bemålad med slingor i starka färger. Du viker åt sidan för en källarmörk gallerglugg och kan icke betvinga dig att gå den nära. En dörr på glänt eller ett med en gardin förhängt fönster låter dig kasta en blick in mot ett obestämt något, vilket gör dig mörkrädd som ett barn. Kanske borde du till sist icke kalla Vassily Blajenny Mördarkyrkan, utan de vansinnigas kyrka, Dårhuskatedralen. Ett sådant tempel måste de vansinniga drömma om att få bygga sig. Du väntar nästan att få se flockar av dårar, barfota och tassande och i sina gråa skjortor, knuffas framför altaret i kapellen och småskrattande plocka ädelstenarna och pärlorna ur ikonostasen eller utföra besynnerliga ceremonier samt slutligen, surrande och pipande som läderlappar, rusa in i gångarna och försvinna. Vassily Blajenny borde vigas till ett mausoleum över vansinniga genier.”

Ur ”Tankar och teckningar”, av Verner von Heidenstam

Also posted in Resor Tagged , , , , , , |