Onsdag före skärtorsdag. Och påsken ligger i luften. Någon form av skärningspunkt mellan liv och död. Det är märkligt det här med minnen, som kommer i lämningar, flagor och fragment. Alltings obeständighet och synbarligen irrationella sekvensering.
Det var mycket övernaturligt där och då. Någon annanstans, någon annan gång. När tarotkorten och drömmarna skulle visa vägen. Jag var väl strax över 20, och det mesta var kaos. Sedan kom synerna, rösterna, och rädslorna från de tidigare liven. Huset var gammalt. Oljepannan surrade i källaren. Ibland kom det ut någon avgaspust ur öppenspisen. Det lossnade tegelstenar från skorstenen. En gång när jag gick ut genom dörren trillade en ner framför fötterna på mig. Jag såg det som ett tecken; ett tecken på någonting större än att skorstenen höll på att falla isär. Murbruk och tegelstenar rasade även ner i själva skorstenen. Egentligen skulle det ha behövt sättas in ett cortenplåtrör, men hyresvärden var arbetslös och bodde själv i en barack. Med fem liter kvar i reservdunken och inga pengar till mat. Jag minns känslan av omslutande skräckdimma därinne i huset, där små skugglika skepnader hastigt sprang fram och åter över golven. Nätterna när jag vaknade med en känsla av att inte kunna andas. Stegen i trappan. Rummen där ingen kunde vara. ”Dåliga energier”, sade mediet. Och de böjda ståltrådarna vred sig i hennes händer. ”Oknytt” kallade hon skuggvarelserna som strömmade fram över golven i ankelhöjd. Jag har fattat det nu, långt senare, någon annanstans; att de dåliga energierna stavades kolmonoxid. Och att oknytten var syrebristen som cirkulerade inne i mitt eget blod.