Category Archives: Texter

Flyttstädning

Och någonstans sitter platsens och sammanhangets själ. Inte sitter den i föremål, men föremål blir ändå bärare av och symboler för denna själ.

Jag tar ner gudabilderna. Packar kristallskallarna, Buddha, Naga, ett par dorje från Tibet och en och annan ryskortodox ikon. Viker ihop en rad böneflaggor med Vindhästen på. Rullar ihop en khata lika blå som Mongoliets himmel. Höstmörkret sugs in i huset. Jag tänder ingen rökelse. Inte nu. Inte här, för här är allting redan gjort. Inte förrän på nya stället, första kvällen, när jag rullat ut liggunderlaget och sovsäcken på ett tomt parkettgolv. Ryggsäcken luktar resa. Och en aning pulverkaffe.

Jag ger fan i städningen nu. Jag behöver ingen moralisering; inga goda råd om att skriva listor och scheman. Jag lämnar det som det är; som det har blivit. Skammen lämnas också kvar, för en städfirma att likvidera. Framåt vårkanten.

Det är så skamligt, så skamligt. Det där med att inte duga till det allra mest elementära; till att hålla ordning och reda och rent omkring sig. Och ännu skamligare att leja städhjälp, fast man minsann är fullt frisk och skulle kunna LÄRA SIG att städa själv. Om jag lämnar in bilen på verkstad för ett däckbyte jag lika gärna hade kunnat göra själv, tycker folk på sin höjd att jag är lat. Eller möjligen en kärring. Men anlitar jag en städfirma så är jag inte bara lat och eventuellt testosteronfattig, utan dessutom omoralisk. Så får man inte göra. Det är FULT att låta andra torka upp efter sig. Även om man betalar den marknadsmässiga fakturan för den hushållsnära tjänsten i tid.

Jag orkar inte bry mig. Faktiskt. Dammsugaren står orörd, hundarna är blöta och jag går in med kängorna på. Jag vevar in en ny filmrulle i Rolleiflexen. Och drömmer över ännu en kopp te om hur jag med tidens hjälp skall bevara ljuset från höstmorgnarnas tomhet. Nästa utställning. Nästa bokprojekt. Datorns ljusfönster står öppet. Av orden bygger jag andra världar. Tiden räcker inte; är för skör, för att kunna sträckas över att även torka ur alla lådorna i köket.

Also posted in Resor

Inte längre

Hit

Men inte längre

Hit

Där minnena sluter sig

Där tiden vuxit över

Bakom väggar av växtlighet

Av tid

Av liv

Av minnen

Lever ännu alla möjligheter kvar

I sin egen tidlöshet

Att försöka tränga sig igenom

Skulle splittra dess sköra bubbla

Få den att åldras och dö

Blir ett förflutet

Bilen luktar skvattram och myrblöt hund

Smaken av hjortron; de första mogna, sitter fastkilad i tänderna

Skogen och tallhedarna. Basvägar och grusvägar.

Bergen; de självklara formerna vid horisonten, som alltid har legat där

Sensommardis. Fuktig värme.

Där vi gick. Den där gången.

Fragment på fragment av andra år på samma platser

Tiden som bara rusar

Blir ett förflutet

Tagged |

Det är vackert här uppe.

Ja, det är vackert här uppe. Men det räcker inte.

Snart kommer ett till hus att för det mesta stå tomt här uppe. Och avfolkningskommunen förlora ännu en invånare till Storstan. Det är inte tragiskt. Inte heller handlar det om tvång. Jag vill bara någonting annat med mitt liv och mitt arbetsliv, än vad som är möjligt här uppe. Som ett antal människor i varje generation alltid har velat, antagligen ända sedan stenåldern. Det ligger inga värderingar i det; inga falska förhoppningar, ingen ilska eller bitterhet. Bara ett fritt, genomtänkt val utifrån praktiska förutsättningar.

De senaste åren har min bil stått oftare på Kallax långtidsparkering än hemma på gården, och jag vet vad jag lämnar, och jag vet vad jag får. Världen ser ut som den gör; med de förutsättningar som finns här och nu, och klarar man inte av att anpassa sig till det, så går man under. Att stympa sitt eget liv och dess möjligheter utifrån lojalitet mot en plats, och fantasier om hur det ”borde” vara där, förändrar ingenting.

När sommargrönskan har kollapsat i sitt eget överdåd, löven har blivit gulare, och morgnarna kallare och fuktigare, då kör jag ännu en gång söderut. Mot de gröna skyltar där det står E4S med vita bokstäver. Förbi Luleå, Piteå, Umeå, Sundsvall… Och så mot Stockholm, efter att ha stannat och pissat innan motorvägen blir 3-filig och trafiken börjar tätna.

Överkalix finns alltid kvar. Mitt eget liv gör det inte.

Tagged |

Den instabila tiden

Ljuset skiftar, och dagarna här uppe blir nästan en timme längre för varje vecka som går. Även om tiden går, så är ljuset detsamma; ljuset som bär på minnen från andra vårvintrar, på samma breddgrader, med samma lutning på jordaxeln. Enligt dagsaktuell uppgift -11.56°

Jag är inte riktigt i fas med tiden. Och så har det alltid varit. Kanske är det just därför, som tiden alltid på ett eller annat sätt är involverad i min konst; antingen är det själva tiden som skapar konsten – dvs. foton, eller också använder jag mig av fraktaler för att visualisera tiden från andra perspektiv än det hopplösa 3-dimensionella.

Lager

Lager

Tiden är instabil. Jag tänker mig tiden i lager, och jag gör jag det utifrån de bilder av ”Den instabila jordens” veckbildningar, erosioner, förskjutningar och förkastningar som fanns i den Bonniers Världsatlas jag ofta bläddrade i som barn. Den, tillsammans med en synnerligen läskigt illustrerad bibel och dito läkarbok, är de första böcker jag minns. Visserligen försåg väl omgivningen mig med mera barnvänlig litteratur, men den satte liksom inte lika drastiska spår i minnet. Eller i den framtida konsten.

InstagramCapture_bd2db724-c6b9-4215-8fd8-3b05a570f425_jpg

Also posted in Foto, Fraktalkonst Tagged , , , , |

Fruset ljus i en fragmenterad värld

I helgen som gått, den 4/2, var det årsdagen av min upplevelse på Umevägen, när jag körde ett flyttlass någon annanstans; den upplevelse som blev början på mitt arbete med fraktaler. Hur många år sedan det var spelar ingen roll. Inte heller varför. Men tid har förflutit sedan dess.

Det är lördag i nutiden, och medvetandet stänger ner. Att åka till Bränna och köpa slangklämmor, som jag hade tänkt, blir omöjligt. Tiden viker sig dubbel. Och jag är där och då igen. Och snö och himmel är blåvita, skugglösa; frusna i ögonblicket. Vägen är spårig, den gamla lastbilen jag kör är plåtig och slamrig. Ratten är stor och kall, värmen är dålig och rutorna immar igen. Jag stannar till på en plats med fri sikt ut över Vindelälven. Och jag är inte längre jag. Och jag ser ut över vägen, älven, bergen och skogen. Jag är inte, finns inte längre till – samtidigt som jag är, lever och finns till överallt; i den taggiga skoshorisonten, i den isiga vägen, i himlen, i snön, i det vita vårvinterljuset, i vindrutetorkarna och i bergen som skymtar bortom bergen. I allt och ingenting; samtidigt och överallt. Upplöst, disintegrerad – samtidigt obunden och överallt närvarande. Jag såg tomheten, och såg bortom tomheten och förenades med tomheten och upplöstes, uppgick, smälte samman med det ordlösa när även tomheten tömdes.

Och sedan dess har jag omskapat tiden och ljuset genom min konst; frusit förbivirvlande fragment av en upplöst värld i mina fraktaler, foton och mandalas.
Ensam. Under stjärnhimlen.

Överkalix-Hällabron-w

Also posted in Foto, Fraktalkonst, Mandala Tagged , , , |

Genomgång

Det är söndag, och det snöar. Som det har gjort förut, och som det kommer att göra sedan. Jag packar inför den kommande arbetsveckan, på andra sidan datorn och modemet. Ljuset är vårvinterns, genom snöfallet. Luften är annorlunda. Ekona bärs av en annan atmosfär än vinterns.

Tankarna halkar omkring, medan jag kommer ihåg adaptrar, kablar och laddare. Extra batterier, filmrullar och minneskort. Jag tänker på en sådan där absurt varm och solig sommardag på kyrkogården; på vattenspridarens taktfasta, surrealistiska tickande, medan den målade upp sina vattenglittrande, flyktiga regnbågar. Andra tider har gått sedan dess. Jag tror inte att de döda misstycker.

Genomgång

Genomgång

Also posted in Fraktalkonst Tagged , , , |

I ständig rörelse

Det är snart dags. Att åka ner till Ön. Igen. Även om jag inte har några blodsband till Gotland, så är det en hemkomst ändå. Det är inte första gången, när jag står ute på däck och ser ljusen från Visby framträda ovanför horisonten. I vintermörkret. I januaris kallblåst och blötsnö. När vågorna fräser mot skrovet.

I 5 år har jag bott på Gotland. När jag pluggade arkeologi. Och Ön är en del av mitt liv, så länge jag lever. Det var som det var, där och då. Det var så mycket kaos. Då. I en annan del av tiden. Nej, det är inte lätt, att vara 18 år och långt hemifrån. Att omedveten, aningslös och oförberedd krascha rakt in i ett kaotiskt vuxenliv av hyra att betala, tentaplugg och ensamhet. Nya platser, människor och sammanhang att forma sig kring.

Var det på riktigt? Inbillning? Fantasier? Panikångest? Eller konsekvensen av att leva på snabbmakaroner? Jag vet inte, och egentligen så har det väl ingen betydelse. Men Odens närvaro är stark på Gotland. I den ständiga vinden. I det skugglösa vinterljuset. I stencirklarnas landskap. Gränsen var så tunn, och lätt att överskrida. Från bägge håll. Vi var flera som kände av det. Vi sökte oss till varandra, med fladdrande stearinljus i mörkret; i trånga rum och andrahandslägenheter fyllda av understrukna boktravar och cigarrettrök. Vi såg, vi hörde, och vi drömde. Medan vi lärde oss att systematisera brakteater och fibulor. Medan vinterstormarna övergick i skir vårgrönska och hägrande seminariegrävningar. Jag vet inte om hon finns i dag, eller om hon ens fanns då. Men hon sade, en sådan där vinternatt uppe på ett vindsrum, att någon hade ringt och presenterat sig som Oden.

Jag minns den tiden enbart i tunna fragment, och jag trodde hela tiden att jag skulle dö eller bli galen. Men jag sitter fortfarande här; varken död eller galen. Slöjdar i trä, i ett annat vintermörker, och skär in de virvelhjul som utmärker de gotländska bildstenarna från järnåldern. Jag känner deras rörelser i min egen kropp, och behöver ingen passare för att rita upp dem. Den fanns då, och den finns nu; den ständiga rörelsen. Den eviga cirkeln. Vinden, som blåser vart den vill.

Havsdjup

Havsdjup

Also posted in Fraktalkonst Tagged , , , , , |

Stängda sammanhang

Det händer. Att ett sammanhang stängs ner. När en tid avslutar sig själv.

När det är slut

När det är slut

Bindväv

Bindväv

Also posted in Fraktalkonst Tagged , , |

Konserverade avtryck

Ett konserverat tvärsnitt av andra landskaps topografier. Som de där grumliga preparaten i mystiska glasburkar i ett uråldrigt vitrinskåp. Så kan jag beskriva mina fraktaler. Men jag kommer alltid att lida av att inte kunna visa dessa andra landskap som jag själv har sett dem; som levande i alla dimensioner, och inte bara som stympade, platta avtryck på fotopapper och canvas.

Det var

Det var

Där

Där

Also posted in Fraktalkonst Tagged , , , |